I år har det gått 150 år sedan de första missionärerna från Finska Missionssällskapet anlände till Ambolandet i nuvarande norra Namibia.
Det var i juli 1870 som missionärerna nådde fram efter en resa som hade påbörjats två år tidigare och innehållit många etapper. Nykomlingarna började undervisa kristendom, studera det lokala språket, skapa ett skriftspråk och översätta Bibeln.
Den första ABC-boken och psalmboken på ndonga trycktes år 1877. Nya testamentet som översattes av Martti Rautanen utkom 1903. Hela Bibeln på ndonga blev klar 1954 och på kwanjama på 1970-talet.
Från grundutbildning till toppgymnasium
På missionsstationerna gavs grundläggande utbildning. Den första folkskolan startade år 1902. Efter det grundades ett hem för föräldralösa barn, en internatskola för flickor och ett daghem. I Oniipa grundades ett lärarseminarium 1913.
År 1960 startade Missionssällskapet läroverket i Oshigambo. På den tiden hade andra än vita inte egentligen möjlighet till utbildning. Lärarna vid Oshigambo försvarade de ungas rätt att studera till exempel matematik och naturvetenskap inför den sydafrikanska apartheidregimen. Idag hör gymnasiet i Oshigambo till de tio bästa i landet.
De första missionärerna var tvungna att använda all den medicinska kunskap de hade. Den första läkaren anlände till Ambolandet först år 1908. Tre år senare grundade hon Onandjokwe sjukhus. Befolkningens hälsa började snabbt förbättras. Till Kavango fick man en läkare på 1950-talet.
Ökat ansvar för de lokala
År 1901 hade församlingarna i Ambolandet cirka 1 000 medlemmar. År 1925 var medlemmarnas antal redan över 17 000. Då arbetet expanderade blev det brist på präster.
År 1922 började man utbilda präster i Oniipa, senare flyttades prästseminariet till Elim. År 1925 vigde missionsdirektor Matti Tarkkanen assisterad av Martti Rautanen de första sju prästerna av ambofolket.
Församlingarna behövde intäkter och missionärerna tog modell hemifrån. Utöver kollekter började man också uppbära församlingsskatt. För kyrkliga förrättningar tog man en liten betalning.
Redan i början av 1900-talet började Missionssällskapet överföra ansvaret för arbetet till de lokala. År 1917 åtskildes församlingarnas inkomster från sällskapets tillgångar. Detta var ett sätt att öka församlingarnas känsla av ansvar för ekonomin.
Ömsesidigt utbyte
Biskop Shekutaamba Nambala konstaterar att långtidsmissionärernas tid börjar vara förbi, men att samarbetet inte kommer att upphöra utan hitta nya former. Han påminner om att Missionssällskapet grundades för ett specifikt ändamål och att evangelisk-lutherska kyrkan i Namibia har samma mål – att sprida Guds ord till hela världen.
Biskop Nambala vill inte godta påståendet att missionsarbetet skulle ha förstört kulturen.
– Kulturer förändras då de kommer i kontakt med varandra. Nya kontakter förändrar sättet att verka, språket, läran och allt annat som är en del av kulturen.
– Till en början ansågs det onödigt att utbilda sig, utbildning var reserverat för några få utvalda. Detta tänkesätt har försvunnit. Numera vill ingen lämna sina barn utan utbildning.
– Finländare och namibier har lärt sig mycket av varandra, avslutar biskop Shekutaamba Nambala.
Artikeln är bearbetad av Monica Slotte utifrån texter av Sari Lehtelä, Pirre Saario och Paula Laajalahti.
