I år har det gått 150 år sedan de första missionärerna från Finska Missionssällskapet anlände till Ambolandet i nuvarande norra Namibia. Redan i början av 1900-talet började sällskapet överföra ansvaret för arbetet till de lokala. Grundandet av en självständig evangelisk-luthersk kyrka i Namibia underlättades av den mångsidiga utbildning som hade erbjudits ambofolket.
Finska Missionssällskapets missionärer anlände till Ambolandet i juli 1870. Resan som hade innehållit många mellanetapper, hade påbörjats redan två år tidigare. Nykomlingarna började studera det lokala språket, skapa ett skriftspråk och översätta Bibeln.
Den första ABC-boken och psalmboken på ndonga trycktes 1877. Med tiden ökade antalet böcker och bibeldelar på ndonga. Nya testamentet som översattes av Martti Rautanen utkom 1903. Hela Bibeln på ndonga blev klar 1954 och på kwanjama på 1970-talet. De första tryckmaskinerna införskaffades i början av 1900-talet.
I hemlandet fick man dock vänta i 12 år på nyheten om att de första av ambofolket hade blivit döpta. På Trettondagen 1883 döptes sex unga män vid Omulonga missionsstation. Den allra första som döptes var ändå paret Kurvinens fosterdotter Nanguroshi (senare Eva Maria), som blev döpt år 1876 i Helsingfors.
Det första utvecklingssamarbetet
Finska Missionssällskapet har redan i årtionden hört till de största finländska medborgar- och missionsorganisationerna som mottar statligt utvecklingssamarbetsstöd. Namibia å sin sida var länge den största mottagaren.
Stöd gavs särskilt för undervisning och hälsovård, men också för att utveckla lantbruket och yrkesutbildningen. Byggandet av Nkurenkuru läroverk var ett av de största projekten. Men utvecklingssamarbete bedrev man från första början.
Redan bland de första missionärerna fanns det också hantverkare. Missionssällskapets styrelse menade att de kunde vittna om Kristus med sitt liv och skaffa inkomster till missionsarbetet. Även kungen av Ongdonga hade önskemål som gällde hantverkarbröderna.
En av dem var Kalle Koivu som anlände i början av 1900-talet. Efter att han återvänt till Finland från sin första arbetsperiod skrev han en bok där han planerade att grunda en lantbruksskola, plöja med hjälp av oxar, plantera skog och fruktträd, bygga en kanal och dra en vattenledning.
När Koivu återvände till Ambolandet år 1925 fick han i Ongwediva 500 hektar mark där han testade nya odlingsväxter, skaffade plogar och utvecklade djuruppfödningen. Odlingen av citroner, apelsiner och guava ökade och snart blev det också vanligare med plogar dragna av oxar och åsnor.
Vid yrkesskolan i Ongwediva utbildade man snickare och smeder. Senare kunde man också studera till mekaniker och chaufför där. På 1950-talet ersattes yrkesskolan av ett lärarseminarium.
Myndigheterna byggde med tiden två stora skolor på området, en skola som utbildade lärare, en skola för syn- och hörselskadade samt en yrkesskola.
Bättre hälsa
De första missionärerna var tvungna att ta i bruk alla den medicinska kunskap de hade. Den första läkaren anlände till Ambolandet först år 1908 och under 20 år var Selma Rainio den enda läkaren där. År 1911 grundade hon Onandjokwe sjukhus och två sjukskötare använde från Finland. Befolkningens hälsa började snabbt förbättras. Till Kavango fick man en läkare på 1950-talet.
Under följande årtionde byggde staten sjukhus i Oshakati och Rundu. Samtidigt startade man ett ambulerande vaccinerings- och upplysningsarbete. Onandjokwe sjukhus fungerar ännu som kyrkans sjukhus även om en betydande del av sjukhusets verksamhetsmedel kommer från staten.
Selma Rainio var den första läkaren i Ambolandet och grundade Onandjokwe sjukhus. Selma deltog själv i byggarbetet. Foto: Finska Missionssällskapets bildarkiv
Från grundutbildning till toppgymnasium
På missionsstationerna gavs grundläggande utbildning. Albin Savola startade den första folkskolan år 1902. Efter det grundades ett hem för föräldralösa barn, en internatskola för flickor och ett daghem. I Oniipa grundades ett lärarseminarium år 1913.
År 1960 startade Missionssällskapet läroverket i Oshigambo. På den tiden hade andra än vita inte egentligen möjlighet till utbildning. Lärarna vid Oshigambo försvarade modigt inför den sydafrikanska apartheidregimen de ungas rätt att studera till exempel matematik och naturvetenskap. Som rektor för Oshigambo fungerade först Toivo Tirronen. Även bland annat Lahja Lehtonen utförde ett långt livsverk som lärare och rektor där.
Idag hör gymnasiet i Oshigambo till de tio bästa i landet. Många av beslutsfattarna i Namibia och andra samhälleliga påverkare har gått i skolan.
Skolväsendet i Ambolandet överfördes på de lokala myndigheterna år 1961 och lärarutbildningen år 1968.
Ökat ansvar för de lokala
I slutet av år 1901 hade församlingarna i Ambolandet cirka tusen medlemmar. År 1925 var medlemmarnas antal redan över 17 000. När arbetet expanderade blev det brist på präster. År 1922 började man utbilda präster i Oniipa, senare flyttades prästseminariet till Elim.
År 1925 vigde missionsdirektor Matti Tarkkanen assisterad av Martti Rautanen de första prästerna, sju män av ambofolket. Innan vigningen hölls det första kyrkomötet. Kyrkolagen hade författats av Finska Missionssällskapets styrelse, som ännu i 30 år fungerade som kyrkans högsta ledning.
År 1929 blev tre evangelister ordinerade till präster. År 1933 startade en ny kurs på seminariet i Oniipa. Denna gång höll studerandena en högre nivå och kyrkan fick 12 nya präster.
Ansvaret för församlingarna höll på att övertas av de lokala, men prästerna behövde en rådgivare och den förste av dessa var Walde Kivinen. Amborepresentanterna fick en likvärdig yttrande- och rösträtt i kyrkomötet som finländarna, om än Missionssällskapets anställda i Helsingfors ännu hade sista ordet.
Medelanskaffning enligt finländsk modell
Ända sedan början av 1900-talet hade Missionssällskapet försökt få församlingsmedlemmarna i Ambolandet att bidra till byggandet och underhållet av kyrkor och skolor. Efter första världskriget och en svår hungersnöd byggde lokalbefolkningen en kyrka vid Engela missionsstation och i Ombalantu församling.
Också församlingarna behövde intäkter, i synnerhet för att avlöna lärare. Missionärerna tog modell hemifrån. Utöver kollekter började man också uppbära församlingsskatt. För kyrkliga förrättningar tog man en liten betalning.
År 1917 åtskildes församlingarnas inkomster från Missionssällskapets tillgångar. Detta var ett sätt att öka församlingarnas känsla av ansvar för ekonomin.
Den registrerade kyrkan fick en biskop
År 1954 besökte biskopen i S:t Mickels stift Martti Simojoki som första representant för den lutherska kyrkan i Finland Ambolandet och Kavango tillsammans med missionsdirektor Tuure Vapaavuori. Biskopen vigde flera nya präster både i Ambolandet och i Kavango.
Vid kyrkomötet som hölls under resan godkändes en kyrkolag som överförde beslutanderätten från Finska Missionssällskapets styrelse till Ambo-Kavango kyrkans kyrkomöte. Kyrkan anhöll om registrering hos myndigheterna. För ledningen av kyrkan ansvarade i detta skede en moderator och kyrkostyrelsen.
Regeringen i Sydvästafrika registrerade Ambo-Kavango lutherska kyrka år 1957. Kyrkan fick rätt att verka på hela det område som hörde till Sydvästafrika. Detta möjliggjorde verksamhet också bland dem som bodde utanför Ambolandet och Kavango, i synnerhet bland män som åkt iväg som migrantarbetare.
År 1960 valdes länsprosten Leonard Auala till ledare för kyrkan och 1963 blev han vigd till biskop. Kyrkans namn ändrades till evangelisk-lutherska kyrkan i Namibia (ELCIN) år 1984.
Prästutbildningen sammanslogs i början av 1960-talet med det seminarium som grundats av den andra lutherska kyrkan i Sydvästafrika, den av Rhenmissionen grundade ELCRIN-kyrkan. Seminariet Paulinum startade i ensliga Otjimbingue, men flyttade år 1996 till huvudstaden Windhoek.
Stipendiatverksamheten utrustar kyrkan
I början av 1960-talet startade Missionssällskapet stipendiatverksamhet för att stärka de unga kyrkorna i Afrika och Asien. De första stipendiaterna var Josia Mufeti och Abisai Shejavali, som kom från Ambolandet till Helsingfors för att studera teologi.
De efterföljdes av pastorn Kristof Shuuya, läraren Aune Shilongo och sjukskötaren Ottilia Kalohongo.
År 1970 anlände flera nya stipendiater, också den första familjen. Tomas Shivute läste teologi medan Hilja Shivute studerade söndagsskolarbete vid Luther-institutet. År 1980 disputerade Tomas Shivute som första stipendiat för teologiedoktors graden. Senare valdes han till biskop för det västra stiftet och till kyrkans ledande biskop. Även det västra stiftets nuvarande biskop Veikko Munyika har studerat som Missionssällskapets stipendiat. Så småningom övergick man till att stöda studier i stipendiatens hemland eller närområdet.
Teologie doktor Veikko Munyika vigdes till biskop i evangelisk-lutherska kyrkans i Namibia västra stift år 2014. Foto: Maija Kuoppala
Urbaniseringen förnyade verksamheten
Efter att Namibia blev självständigt år 1990 började befolkningen flytta från landsbygden till städerna och från norr till söder. Förändringarna märktes till exempel i familjelivet, när familjemedlemmarna kunde bo i olika delar av landet. Kyrkan grundade församlingar i städerna och tog i bruk nya verksamhetsformer.
Kyrkan har nu omkring 830 000 medlemmar och växer fortfarande. Kyrkan har verksamhet i hela landet och skulle behöva fler medarbetare. Församlingarna betalar sina anställdas löner och strävar efter att vara självförsörjande. Missionssällskapet stöder ännu kyrkans läroanstaltsarbete i huvudstaden och kyrkans teologiska seminarium.
President Tarja Halonen besökte Namibia år 2011 och bekantade sig också med det finländska missionsarbetet. Hon träffade bland annat kungen av Ondonga, Immanuel Elifas. Samtalet mellan kungen och presidenten tolkades av minister Nickey Iyambo som har studerat i Finland. Foto: Ari Koivulahti
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Vår kyrkas mission 2017.
Text: Pirre Saario och Paula Laajalahti
