Att höra till ursprungsbefolkningen eller att vara kvinna i Bolivia kan vara orsak nog för att bli utsatt för diskriminering. Under senare år har det skett en positiv utveckling, men vägen till jämlika möjligheter är ännu lång.
På Bolivias högland, nära gränsen till Peru, blåser en kall vind. På 4000 meters höjd växlar vädret ofta. Ibland steker solen, efter det kan det stiga en tjock dimma eller till och med börja hagla.
Här hittar vi Yessica Mendoza, snart 16 år. Hon sköter lamadjur och alpackor. Att vara herde är ett vanligt sätt att skaffa sig sitt levebröd, för från växtriket får man i dessa trakter bara potatis.
Mendoza är föräldralös, och det är orsaken till att hon blir utsatt för diskriminering. Hon föddes på en ö i Titicacasjön. Hennes mamma lade ut henne på sjön strax efter att hon fötts. En kvinna fann henne och räddade henne och tog henne med sig upp till höglandet, till Qullpani-folket. Men den nya familjen, och särskilt familjens svärdotter förhåller sig nedlåtande till henne.
”Ingen hjälper när man blir utsatt”, säger Mendoza.
Hon är inte ensam om sina upplevelser. Hennes vän Arminda Paye Aruquipa for som fjortonåring från Qullpani till guldgrävarbyn Suchez nära den peruanska gränsen, för att jobba i en kantin. Det var nödvändigt eftersom det var knapert med inkomsten på hemmaplan.
Arminda blev sexuellt utnyttjad och blev till följd av det gravid. Hon har nu ett ettårigt barn. Arminda återvände till sin hemby. Där blir hon illa sedd för att hon är ensamförsörjare. Lyckligtvis får hon ändå stöd av sina föräldrar, säger hon.
Stigmat med att vara ensamförsörjare plågar också den tredje av kamraterna. Carmen Rosa Mamani fick sitt första barn när hon var 16. När barnet var ett år, tog mannen sitt pick och pack och lämnade dem.
”Människorna verkar inte förstå hur det är att vara ensamförsörjande mamma” säger den nu 22 år gamla Mamani. Hon tror att diskrimineringen har sina rötter i folks oförmåga att leva sig in i andra människors situation.
Skolgången blir oftast kort
Yessica, Arminda och Carmen har också en annan sak gemensam: deras skolgång har blivit avbruten. Yessica har gått i skola fem år, Arminda i sex år och Carmen endast tre år.
På landsbygden i Bolivia anser man att det är mycket viktigare att pojkar får gå i skola än att flickor får göra det. Man förväntar sig att flickorna skall bilda familj vid ung ålder, och sedan stanna hemma och sköta hemmet och familjen, även sina egna yngre syskon. Macho-kulturen är stark på landet och könsrollerna cementerade. Att bryta mot dessa åstadkommer ofta diskriminering och familjevåld är därtill vanligt.
Missionssällskapets socialarbetare Karen Huaylluco Aliaga som jobbar på projektet säger att attityderna förändras långsamt.
”Men framsteg har vi redan.”
Missionssällskapets och den lokala kyrkans gemensamma projekt för jämlikhet beaktas i allt som görs. Tematik som lyfts fram kan vara att lösa konflikter, att behandla andra väl, fredskultur och våldsförindrande verksamhet.
I städerna kan man stöta på rasism
Yessica Mendoza funderar ibland på att flytta till huvudstaden La Paz. Om hon bestämmer sig för att flytta, kan hon råka ut för diskriminering på grund av sitt ursprung. Trots att Bolivia har en lag sedan 2010 som förbjuder diskriminering och rasism och sedan 2008 står det i grundlagen att Bolivia är ett mångkulturellt land, så har man ännu inte lyckats få bukt på problemen.
Traditionellt har det varit så, att personer som tillhör ursprungsbefolkningen har blivit tvungna att tjäna den vita befolkningen och mestizerna trots att de själva är i majoritet i landet.
Sedan man valde Evo Morales, själv från aymara-folket, till president, har läget förändrats och betydligt förbättrats. Den diskriminering som har sina djupa rötter i kolonialtiden har systematiskt avvecklats och jämstäldhetsfrågorna har lyfts upp i den samhälleliga debatten.
Claudia Cordero Matha från staden El Alto berättar: ”Förut var det vanligt att man betjänade folk i affären i hudfärgsordning, där de ljusare kom först. Och till detta hade ursprungsbefolkningen inget att sätta emot.”
”Nuförtiden kan man vara först i kön”, säger han.
Rita Flores som arbetar som docent vid UPEA-universitetet i El Alto säger att ursprungsbefolkningen nu har egna universitet, men att det också går att avlägga examen på deras egna språk i de spansktalande universiteten.
Ännu för ett par decennier sedan såg man inte representanter för ursprungsbefolkningen i universiteten. Fortfarande är det folk som höjer på ögonbrynen åt Flores. Hon är inte bara kvinnlig docent, hon tillhör också aymarafolket och går klädd i den traditionella pollerakjolen. Hon skulle alltså i princip kunna bli utsatt för tre orsaker: kön, ursprung och klädval.
Handarbetsföreningen fick stickmaskiner så att de skulle kunna tillämpa sina nyvunna kunskaper. Byn Qullpan ligger på över 4000 meters höjd.
Kvinnornas ställning har förbättrats, men folket är tudelat
Kvinnornas ställning har förbättrats trots att de gamla könsrollerna ännu är starka.
År 2013 antogs en lag i Bolivia som skall ge kvinnorna ett liv som är fritt från våld. Man för fall till prövning i rätten och kvinnorna erbjuds gratis juridisk hjälp och psykologiskt stöd. Detta till trots dödades 85 kvinnor under 2018 nio första månader. Det finns alltså ännu marginal till förbättring.
Jämlikheten har förbättrats under Evo Morales period, men samtidigt är folket delat. Lite grovt kan man säga att Morales stöds av folket på landsbygden men inte av folket i städerna. Detta trots att folket i städerna ofta har flyttat dit just från landsbygden.
Morales har blivit uppställd i presidentvalet 2019 för en fjärde period trots att en folkomröstning gav annat resultat. Det här skapar spänningar i landet som kan utlösa oroligheter. Det finns folk som till och med förutspår inbördeskrig.
Små ting ger hopp och glädje
Vi skall ännu återvända till höglandet med dess kalla vindar, där de politiska spänningarna inte just märks av i vardagen. I Qullpani är det inte för att de tillhör ursprungsbefolkningen som Yessica Mendoza, Arminda Paye Aruquipa eller Carmen Rosa Mamani blir diskriminerade. Där är alla i samma båt angående just den saken.
När man frågar flickorna vad som ger dem glädje och hopp är det först svårt att få ett svar. De funderar en stund.
”Att gå till marknaden och till kyrkan” säger sedan Yessica Mendoza tillslut ganska blygt.
”Man blir glad av att höra på musik” säger Arminda Paye Aruquipa. Att lära sig handarbete genom projektet Sumaq Kawsay som betyder det goda livet ger henne hopp. Projektet är som redan nämnts ett samarbete mellan Bolivias lutherska kyrka och Missionssällskapet.
Aruquipa tänker sälja de handarbeten hon tillverkar, och fortsätta sin skolgång för de pengar hon får in. Utbildningen i handarbete ger hopp även för Carmen Rosa Mamani.
”Jag vill arbeta för att mina barn skall få tillgång till utbildning” säger hon med ett leende.
Text och bild: Jaakko Lavonius. Lavonius arbetar som sakkunnig i organisationsutveckling för Finska Missionssällskapet i Bolivia.
Den här intervjun ingår i Finska Missionssällskapets artikelserie om multipel diskriminering. Under våren publicerar vi berättelser om hur diskriminering kan te sig i Nepal, Sydafrika, Bolivia, Botswana, Myanmar och Kenya. Missionssällskapet fokuserar på att stoppa diskriminering och stötta utsatta folk. Artikelserien har fått stöd av Finlands utrikesministerium. Alla artiklar samlas här, på svenska.
