Förorten San Marcos är kaotisk med sina olika huskonstruktioner och inofficiella elarrangemang. Framför allt är den här förorten uppenbart fattig. Jag förstår snart att man inte rör sig här ensam – i synnerhet inte om man är kvinna, därtill utlänning, och med ryggsäcken full av kamerautrustning.
Min colombianska kollega Ingrid Diaz Sobrina dyker upp som från ingenstans och för mig vant genom gatulabyrinten. Lokala åldringar sörplar kaffe på stenbeläggningen och utforskar med nyfikna ögon främlingen som har kommit till deras hemknutar.
Snart förs jag genom någonting som liknar en garagedörr in i församlingens utrymmen. Gudstjänsten har redan börjat.
Det första intrycket av förortens karghet försvinner med detsamma, och liksom ofta i Colombia, hinner man inte börja känna någon blyghet. Min hand fattas snabbt av 37-åriga Leydi Motta. Hon är församlingens koordinator och ber mig slå mig ner bredvid sig. Senare berättar Motta för mig att hon hade avstått från kyrkobesöken en lång tid på grund av sin svåra situation, tills hon i lutherdomen på nytt fann trygghet i sitt liv.
”Det är farligt i vårt bostadsområde och ibland är vi rädda, men i församlingens utrymmen känner vi oss trygga. Ingen annanstans har man tagit så väl hand om oss som i den lutherska kyrkan”, berättar hon.
Motta gillar också att man i den lutherska kyrkan inte ordnar högljudda och stora festtillfällen, utan man ger rum för den helige Ande att höras i människornas hjärtan.
De ungas och lekmannaprästernas tid
Colombias lutherska kyrka strävar efter att skapa hopp där det mest behövs. Under de följande dagarna besöker jag flera församlingar och missionspunkter i utkanterna av staden Bucharamanga, som har cirka en halv miljon invånare. Staden är en av de fattigaste i Colombia och kyrkans anställda berättar att barnen i förorterna lidit svår hungersnöd, i synnerhet under pandemin.
Här, liksom nästan överallt i Colombia, arbetar över 60 procent av befolkningen på den inofficiella arbetsmarknaden, vilket innebär en fortlöpande osäkerhet om bröd för morgondagen. Över en halv miljon colombianska barn under 5 år lever i ständig hungersnöd.
Den lutherska kyrkan i Colombia verkar i 27 olika församlingar och missionspunkter i 13 städer. Alla områden har dock inte en egen präst och därför har systemet med lekmannapräster en stor betydelse i kyrkornas verksamhet. I arbetet som stöds av Missionssällskapet stärker man, utöver kyrkans egen verksamhet, även aktiveringen av dess medlemmar och evangelisationsarbetet.
Berättelsen fortsätter efter faktalådan.
Fakta: Den lutherska kyrkan i Colombia
- Kyrkan verkar i 21 olika församlingar och missionspunkter, i 13 städer runtom i Colombia.
- Kyrkan har ungefär 1300 medlemmar.
- Det finns inte en egen präst för varje område, därför spelar lekmannaprästerna och aktivering av församlingsmedlemmarna en viktig roll i kyrkornas verksamhet.
Projektets koordinator Zulma Ojeda berättar att kyrkan speciellt vill koncentrera sig på att stärka tron hos tonåringar och unga vuxna.
Vad betyder lutherdomen för ungdomar? Hur skulle de kunna bli bärande krafter i sina samfund, andliga ledare?
”De unga blir intresserade av vår kyrkas verksamhet när de känner grupptillhörighet och inser att Gud, inte fördömer dem utan älskar dem just sådana som de är.”
Enligt Ojeda har många, som finner sin väg till den lutherska kyrkan, tröttnat på de andra kyrkornas hierarkiska praxis eller skrämselpredikningar. Enligt Ojeda är det i en andlig gemenskap viktigt att alla deltar, delar information och bildar en gemenskap. En sådan familj som många saknar i utmanande förhållanden.
Stärkandet av kvinnornas roll står i kyrkans centrum. Trots att kvinnorna och barnen ofta har den svagaste ställningen i det colombianska samhället saknar inte kvinnorna i Bucaramanga styrka. Silva Socorro, 42, och Martha Ruiz, 58, studerar båda evangelisation och söndagsskolledning med stöd av projektet.
”Vi är inte rädda för att tala om tron. Trots att den stora majoriteten i Colombia är katoliker och man lätt stämplar oss som protestanter och kan till och med skrika efter oss, talar vi varje dag om tron i vår vardag” berättar Martha Ruiz.
Kvinnorna studerar till söndagsskollärare med stöd av den lutherska kyrkan i Colombia. Kvinnorna upplever betydelsen av att dela Bibelns läror, för i skolorna får man enligt dem inte kristendomsundervisning. Enligt kvinnorna i församlingen är det också viktigt att förstå barnens verklighet och hur regionens utmaningar inverkar på deras uppväxt.
Det är viktigt för kvinnorna att alla som önskar får delta i kyrkans utbildningar. Alla är nämligen kapabla att lära sig och undervisa varandra om Guds nåd och kärlek.
Droger och prostitution
Ett halvt år senare befinner jag mig åter i en taxi med en bekymrad chaufför, denna gång i Ibague i centrala Colombia. När jag kommer till en ny förort försvinner fördomarna åter omedelbart, när jag följer med ungdomarna i El Eden-församlingen till ett församlingsprogram som är riktat till dem.
Ungefär 20 lokala tonåringar vandrar vant genom det slitna men färggranna slumområdet. De pekar ut olika platser och pladdrar livligt om förortens olika platser. Litet längre bort från kyrkan kan man till exempel se en ”invación”, ett inofficiellt bostadsområde med plast- och träruckel som bebos av flyktingar.
När vi går över floden berättar de unga i förbigående om narkomaner som rör sig i området, och snart går vi förbi en skola, där man enligt hörsägen ”utbildas till tjuvar”.
Ungdomarna försäkrar dock att man klarar sig i området, bara man inte blandar sig i andras affärer och hålls i sina egna sällskap.
Församlingens präst, Martin Gonzáles, berättar att de unga tycker om när man vid samlingarna varje lördag talar till exempel om människorelationer. Man får också till stånd mycket diskussion om andliga frågor.
Bekymren lyser dock i pastorns ögon, när han berättar att de ungas bostadsområde har definierats som det allra fattigaste mätt med colombianska mått. Fattigdomen för med sig många faktorer som påverkar de ungas liv, som gängvåld och prostitution.
”Det viktigaste vi kan göra är att vara närvarande och stöda dessa unga. Det är den bästa medicinen mot problemen i vårt område.”
Fred föds ur kärlek
Vi kommer till församlingens utrymme. Ämnet för samlingen är barnens rättigheter och lösning av konflikter. Ungdomarna funderar på sina egna rättigheter, men å andra sidan också på värderingar som de har lärt sig hemifrån och deras inverkan på det egna beteendet.
Jag var lindrigt sagt tagen av hur noggrant de unga funderade på hur stereotyper och till och med hur Colombias våldsamma historia påverkar deras bostadsområde.
Under dagens gång märker jag hur blygt, men hela tiden med större trygghet, de unga närmar sig också mig. Så småningom klarnar det att jag för många är den första utlänning de någonsin mött. Frågorna om Finland och Europa haglar men vi funderar också tillsammans på vikten av utbildning: Bristen på utbildning skapar i sig ett ojämlikt utgångsläge i de ungas liv.
När vi går tillbaka till kyrkan söker sig 15-åriga Tomas till mitt sällskap. Han berättar för mig om sina utmaningar i skolan och den osäkra framtiden.
”På min mors begäran hjälper jag mina olyckliga grannar i förorten, med det är deprimerande att se så mycket lidande”, säger Tomas.
Jag förstår väl den ungas osäkra sinnesstämning och funderar medan jag vandrar, hur mycket förhållandena i förorten påverkar barnens framtid, trots sin färggrannhet.
När gudstjänsten börjar försvinner dock mina dystra tankar och jag får själv märka vilken kraft som strömmar ur gemenskapen när glädjen fyller hela församlingen. Prästen Martin talar – och till församlingens glädje också sjunger – om hur vi först måste hela såren i oss själva, först hemma och först därefter kan vi fundera hur vi kan ta hand om världen och friden runt omkring oss. Jag märker att Tomas sitter i samma bänkrad som mig och förvånas över hur en så livlig pojke lyssnar så koncentrerat och med så stort allvar på talet om kärleken.
Hur lätt är det inte att vara rädd för den kaotiska förorten och hur lätt försvinner inte den fördomen när man blir bekant med förortens kärna, människorna. Människorna som längtar efter stöd, hopp och gemenskap runt omkring sig, såväl i vardagen som i kyrkbänken. Gemenskapen med vars hjälp de kommer närmare glädjebudskapet, närmare den allt övervinnande kärleken.
Text och bilder: Anna Lundén
Fakta: Colombia
- I Colombia bor ungefär 52 miljoner människor, av vilka ungefär 40 procent lever i fattigdom.
- Nästan 60 procent arbetar på den inofficiella arbetsmarknaden. Av den orsaken är det till exempel för var tredje colombian osäkert, varifrån man skall få mat för följande dag.
- Över en halv miljon barn under fem år lever i kronisk hungersnöd.
- Tre fjärdedelar av colombianerna bor i städer, men många är tvungna att bo i inofficiella bosättningar, som de själva har byggt.
