Då Eulogia var 15 år blev hon våldtagen och födde en son. Hon var tvungen att avbryta sin skolgång för att kunna försörja sig själv och barnet, eftersom hennes föräldrar inte tillät den unga ensamförsörjande mamman att bo kvar hemma. Föräldrarna ordnade med en make åt Eulogia, men han utsatte henne för både fysiskt och psykiskt våld.
”Varje dag var värre än den förra. Min man förringade och misshandlade mig”, berättar Eulogia.
För att kunna försörja familjen, som med tiden utökades med ytterligare tre barn, beslöt Eulogia att börja sälja mat till gruvarbetarna på landsbygden. Men då blev maken mycket svartsjuk och ännu mer våldsam. En dag kom Eulogia hem till en tom bostad. Mannen hade tagit med sig alla deras ägodelar och även fört bort dottern. Eulogia fick senare tillbaka sin dotter men livet som ensamförsörjare var tungt.
”Jag grät och undrade vad jag skulle ta mig till, ensam med fyra barn. Jag bad förtvivlat Gud om hjälp.”
Eulogia började arbeta som kokerska vid en gruva och tog alltid barnen med sig till arbetsplatsen, eftersom hon saknade möjlighet till dagvård. En dag skedde en olycka i gruvan som krävde hennes dotters liv. Eulogia drabbades av en djup depression.
”Jag hade svåra skuldkänslor och tyckte att det var mitt fel att min dotter dog. Jag ångrade att jag klagat över hur tungt livet var med fyra barn. Jag önskade så innerligt att min dotter fortfarande levat.”
Nystart i livet tack vare kyrkans kvinnoarbete
Eulogia fann vägen till den lutherska församlingen och livet började åter fyllas av hopp. Hon lade märke till församlingens affisch om en samling för kvinnor och kom på det sättet med i gruppen Kvinnor på Hoppets väg, vars arbete stöds av Missionssällskapet.
Via utbildningar fick hon kunskap om sina rättigheter och de lagar som förbjuder våld, vilket gav henne bättre beredskap när det gällde att kräva sina rättigheter av exmaken. I fjol lyckades hon få denne att betala underhållsbidrag för barnen.
I dag bor Eulogia i byn Antaquilla, på fem kilometers höjd över havet. Hon driver en egen butik och är med i ledningsgruppen för den lutherska församlingens kvinnoarbete. Hela familjen besöker församlingen. Eulogias tre söner, nu 24, 18 och 16 år, är ivriga studerande och den äldste har redan avlagt ingenjörsexamen.
”Min största dröm är att alla mina barn ska få en bra utbildning”, säger Eulogia hoppfullt.
Pojkarna hjälper sin mamma genom att till exempel laga mat och tvätta kläder. Tillsammans med mamman har de också deltagit i kurser som arrangerats inom kyrkans kvinnoverksamhet.
”Mina söner har haft stor behållning av utbildningarna och de har redan förklarat att de inte vill vara som sin far, utan de vill utbilda sig och i framtiden vara bättre makar och familjefäder än han”, ler Eulogia.
Den unga generationen inger också hopp om en bättre framtid. ”Jag tackar varmt vår Gud, kyrkans kvinnoverksamhet och finländarna, som bidrog till att jag fick hjälp. Tack vare ert stöd har vi kunnat minska på våldet och många kvinnor i min situation har äntligen fått sina rättigheter uppfyllda.”
Glastaket krossades i Bolivias kyrka
Eulogias svåra erfarenheter är tyvärr inte ovanliga i Bolivia där machokulturen har djupa rötter. Enbart i Eulogias hemby finns det många kvinnor med likartade upplevelser i bagaget.
”Vi har varit tvungna att forcera många hinder”, suckar pastor Bertha Uturunco, koordinator för kvinnoarbetet inom Bolivias evangelisk-lutherska kyrka.
Liksom Eulogia och Bertha hör en stor del av församlingsmedlemmarna till något ursprungsfolk.
”Kvinnorna har varit rädda för att yttra sig och agera. Tidigare ville man till exempel inte att kvinnorna skulle gå på utbildningar, för man menade att dessa var avsedda enbart för männen. Fortfarande stöter vi på många fördomar och en hel del diskriminering, i synnerhet på landsbygden.”
Bertha, som tillhör aymarafolket, är den första och hittills enda kvinnan som valts till vice president för Bolivias lutherska kyrka. Nu leder hon projektet Kvinnor på Hoppets väg, som syftar till att främja kvinnornas rättigheter och förbättra kvinnornas ställning både i kyrkan och samhället.
Det ordnas utbildningar för både kvinnor och män kring mänskliga rättigheter, könsroller och förebyggande av våld, bland annat genom att öka kännedomen om lagstiftningen. Man vill också verka för kvinnligt ledarskap och kvinnornas ekonomiska självbestämmanderätt. Det finns mycket att åtgärda; även i församlingen händer det att man tycker att kvinnans roll är att koka te, städa, pryda kyrkan och tiga då männen talar.
Kunskapen förs vidare
Våld mot kvinnor har varit vanligt i Bolivia redan länge. Under coronapandemins och utegångsförbudens tid ökade arbetslösheten, utkomstproblemen, fattigdomen och spänningarna i familjerna. Därmed eskalerade också familjevåldet och morden på kvinnor och barn.
Otaliga bolivianska familjer får sin utkomst inom den inofficiella sektorn, till exempel genom försäljning på gatorna. Utegångsförbuden var ett hårt slag mot många bolivianers ekonomi och välbefinnande.
Det oavlönade arbete som kvinnorna utför i hemmet för familjens bästa värdesätts inte heller. ”En make kan säga till en hemmamamma: du kan ingenting, du gör ingenting, du går bara här hemma”, säger Bertha sorgset.
Ett av projektets syften är också att öka uppskattningen av kvinnornas arbete i hemmet och ifrågasätta invanda könsroller. ”Många män undviker att ta ansvar för sin familj, men tack vare våra utbildningar har kvinnorna blivit bättre på att kräva sina rättigheter.”
”Mest motiveras jag av att se de positiva förändringarna och de allt lyckligare familjerna. Visst sker det förändringar, låt vara att det går långsamt. Många har sagt att de vill föra vidare kunskapen”, konstaterar Bertha med glädje.
”Jag tackar av hela mitt hjärta alla er som stöder och möjliggör vårt arbete. Utan er skulle vi inte kunna verka, ert stöd är en stor välsignelse för oss alla!”
Text: Katja Tynkkynen
Artikeln har översatts av en volontär. Vi tackar för insatsen!
