–Det 150-åriga samarbetet mellan Finska Missionssällskapet och namibierna upphör inte utan får nya former, försäkrar den ledande biskopen vid Namibias evangelisk-lutherska kyrka, Shekutaamba Nambala.
–Missionärerna har påverkat människorna och vårt samhälle på åtskilliga sätt.
Enligt Nambala påvisas detta redan av att andelen kristna uppgår till ca 90 procent. Han betonar att samarbetet alltid handlat om ömsesidigt inflytande.
–Vi har lärt oss mycket av varandra. Jag kan inte förställa mig att samarbetet skulle upphöra inom den närmaste framtiden. Finland och Namibia är som syskon.
Man måste ge plats åt det nya
Nambala konstaterar att långtidsmissionärernas tid börjar vara förbi. Han tror att nya samarbetsmodeller utformas efter existerande behov och med tiden. Man behöver också om möjligt ge utrymme för nya aktörer. Biskopen påminner oss om att Missionssällskapet grundades för ett specifikt ändamål och Namibias evangelisk-lutherska kyrka har samma mål: att sprida Guds ord till hela världen.
Enligt Nambala kan organisationer läggas ner och de kan uppgå i andra organisationer. Samma öde kan drabba kyrkan. Ingen vet hur framtiden ser ut för Missionssällskapet eller kyrkan i Namibia. De kan omformas till något helt annat.
–Också om så skulle ske förenas de av en gemensam historia och ett gemensamt syfte. Samarbetet fortsätter på ett nytt sätt i en förändrad miljö, resonerar biskopen
Kristendomens ankomst skedde inte via kolonialismen
Då man frågar Nambala om det höjs kritiska röster mot missionsarbete ger han ett långt svar.
Han börjar med att påminna oss om att kristendomens ankomst till Namibia inte skedde via kolonialismen, vilket ibland påstås. Kristendomen infördes år 1805 genom inbjudna engelska missionärer, medan kolonialismen anlände först 1885.
Biskop Nambala kan inte godta påståendet att missionsarbetet skulle ha förstört kulturen.
–Kulturer förändras då de kommer i kontakt med varandra. Nya kontakter förändrar sättet att verka, språket, läran och allt annat som är en del av kulturen.
Den kultur som lockar mest blir populär
–Då kulturer möts, kan de sträva efter att sluka varandra. Den kultur som har flest lockande drag blir populärast. Granskarens synvinkel avgör om detta kallas för kulturförstörelse. Ofta förändras kulturer av sig själv och helt frivilligt, utan tvång.
Nambala tar som exempel de många finska namn som namibierna ger åt sina barn. Ingen har övertalat dem till det; det är föräldrarnas val.
–Ingen man under Afrikas sol har heller tvingats klä sig i svart kavaj, utan det gör de av egen fri vilja.
Kulturförändring kan inte anses vara kulturförstörelse. Enligt biskopen handlar det om att kulturerna anpassar sig till den rådande situationen och det innebär oftast framsteg.
Onödigt gnäll
Enligt biskop Nambala är de unga namibiernas attityder till kulturförändringar varierande.
–En del talar om kulturförstörelse utan att ha en aning om hur kulturen var tidigare. Några säger att missionärerna förstörde kulturen och avslöjar på så sätt sin naivitet och okunskap.
Nambala förstår sig inte på de som gnäller.
–Många säger att utlänningarna har förstört vår kultur men samma människor vägrar klä sig offentligt i traditionella dräkter och idkar inte heller på annat sätt den traditionella kultur som de kräver att ska återskapas.
–Det är meningslöst att fortsätta beklaga sig över kulturförstörelse och utlänningars negativa inflytande då landet redan i årtionden varit självständigt och kyrkan ännu längre.
Missionens inflytande syns i mångt och mycket
Biskop Nambala lyfter fram exempel på missionens inflytande på kulturen i Norra Namibia, Amboland, som är det område han känner bäst till.
Till en början ansågs det onödigt att utbilda sig; att utbildning var reserverat för några få, utvalda. Detta sätt att tänka har försvunnit totalt. Ingen vill längre lämna sina barn utan utbildning.
Tidigare märktes endast kungliga gravar ut, oftast med bomärken. Numera reser man gravstenar också över ”vanliga” människors gravar. Traditionella, ovetenskapliga vårdformer har minskat dramatiskt.
Av hävd har ambolänningar inte sett varandra i ögonen. Det ansågs respektlöst, var ett tecken på ilska. Européer tolkar däremot avsaknaden av ögonkontakt som ett tecken på opålitlighet.
Numera ser namibier varandra i ögonen. Traditionellt förväntades barn hälsa på äldre människor sittande. Numera hälsar man på läraren stående.
Från namn till kyrkklockor
Biskopen fortsätter:
– Enligt tradition har namibier döpt sina barn efter personer de högaktar. I Afrika tänker man att namnet berättar mycket om sin bärare. Föräldrarna hoppas på att barnet får ta del av sin namnes goda egenskaper. Mot denna bakgrund är det förståeligt att många ambolänningar har fått finska namn.
Ambolänningars diet blev mångsidigare då kvinnorna lärde sig nya kokkonster av de utsända, exempelvis hur man blandar bark i brödet.
Tidigare fanns det inga särskilda platser för andliga ritualer, med undantag för platser där man samlades för att be om t.ex. regn. Religion var något som praktiserades inom familjen.
Med missionärerna kom kyrkorna, vars klockor kallar till gudstjänst. Även nya melodier, instrument och liturgier anlände. Bland det nya fanns också kyrkliga funktioner såsom diakoni, evangelister, pastorer och biskopar.
Européernas iver att bekanta sig med nya platser, drivna av nyfikenhet eller ett behov av avkoppling, har smittat av sig på namibierna.
Text: Sari Lehtelä
Översättning: Ann-Kristin Åvall
