Tacksamhet. Efter tre års försök kunde jag äntligen besöka Pakistan! På grund av säkerhets- och visumskäl har Missionssällskapets anställda varit förhindrade att resa dit i flera år. Att resan blev av är en stor anledning till tacksamhet.
Under resan upplevde jag stor glädje över den kristna gemenskapen. Trots våra olika kulturer och synsätt är vi förenade i Jesus. Vi hörde ofta att tacksamheten var ömsesidig, särskilt i Peshawar, där få kristna utlänningar besökt på senare år. I St. John-katedralen deltog vi i en gudstjänst. Min närvaro väckte uppskattning bland församlingsmedlemmar, som ofta känner sig isolerade. Det blev en påminnelse om hur viktig gemenskapen är för alla kristna.
Rädsla. Pakistanierna lever i skuggan av våld. Regeringen har i årtionden kämpat mot pakistanska talibaner och andra mindre islamistiska extremistgrupper. Poliser och soldater dödas fortfarande regelbundet, särskilt i gränsområdena mot Afghanistan, där Missionssällskapet huvudsakligen verkar. Terrorister och
organiserade kriminella grupper har också periodvis kidnappat människor.
Innan resan kände jag rädsla, men den avtog snabbt när vi tillbringat ett par dagar nära den rätt så moderna huvudstaden Islamabad. Vi kunde röra oss fritt på gatorna och tillsammans med personalen på Christian Study Center hann vi även utforska stadens kultur- och matutbud. Sedan kom medarbetarna från Peshawar stift och hämtade oss med en beväpnad vakt och vi åkte mot provinsen Khyber Pakhtunkhwa. Bilfönstren var täckta med svarta gardiner och vi blev tillsagda att inte promenera på gatorna när vi kom fram. Då började rädslan återigen göra sig påmind.
På området kring St. John-katedralen i Peshawar övervakas gudstjänsterna varje söndag av både anställda säkerhetsvakter och en säkerhetsstyrka som består av frivilliga. Även områdets säkerhetsmyndigheter är på plats på söndagarna.
Sorg. Jag känner fortfarande sorg över att Pakistans kristna tvingas leva i ständig rädsla. För elva år sedan detonerade två självmordsbombare sina sprängladdningar efter en gudstjänst på gården till All Saints-kyrkan i centrala Peshawar. 127 människor dog och över 200 skadades. Nästan varje kristen vi mötte i Peshawar hade någon familjemedlem eller vän som dött eller skadats. Vi träffade också överlevare från attacken.
Förutom terrorismen drabbas de kristna av ett mer vardagligt bekymmer – diskriminering. Cirka 95 procent av befolkningen i Pakistan är muslimer. De kristna utgör mindre än två procent, eller cirka fyra miljoner människor. Religiösa minoriteter är skyddade av konstitutionen, men många drabbas av fördomar och förföljelse. Stränga hädelselagar leder ofta till våld mot kristna. Förra året inträffade en våldsam incident när två kristna anklagades för att ha vanhelgat Koranen i Jaranwala i provinsen Punjab. Misstankarna ledde till att en rasande folkmassa förstörde 27 kyrkor och 125 kristna hem.
All Saints-kyrkan har restaurerats efter bombattentatet 2013 och det hålls återigen gudstjänster på söndagarna. Peshawar och den omgivande Khyber Pakhtunkhwa-provinsen är ett mycket konservativt område där islamistiska extremistgrupper har stort inflytande. Till exempel var Swat-dalen under talibanernas kontroll i början av 2000-talet. Terrorister är dock bara en liten minoritet bland de övervägande fredliga muslimerna. Som ett tecken på detta deltog även muslimska grannar i begravningskostnaderna för dem som dödades i All Saints-kyrkan.
Hoppfullhet. Biskopen i Peshawar stift, Humphrey Peters, är trött på att hans provins länge har varit känd världen över som en grogrund för extremistisk islamistisk terrorism. Trots att Peters med familj lever under beskydd av livvakter, vill han göra området till ett exempel på interreligiös dialog. Självklart kan han inte göra det ensam. Lyckligtvis strävar även hans vän – provinsens mest inflytelserika muslimska ledare – mullah Muhammad Tayyab Qureshi, mot samma mål.
“Det här området har kommit långt jämfört med hur det brukade vara. Tidigare skedde ett attentat här varje fredag, men inte längre. Det finns fortfarande terroristgrupper, men de flesta människor lever i fred och största delen av området är lugnt”, berättade mullan när vi besökte Mahabat Khan-moskén
och koranskolan som han leder.
“Vi kan inte stoppa terrorismen, men genom vårt agerande kan vi skapa tro på att terrorism inte kommer att hindra fredsprocessens framsteg”, säger biskop Peters.
Biskopen och den muslimska ledaren arrangerar tillsammans evenemang där de talar om religiös harmoni. De har även talat om ämnet i andra provinser, som Punjab, där det nyligen varit oroligheter. Jag kände hopp när jag lyssnade på dessa två religiösa ledare och tog del av deras tankar om en bättre framtid.
Stolthet. Vi satt på golvet i en ring i ett litet kyrkorum, som byggts på övervåningen i en liten lägenhet. Denna gång var vi inte där för en gudstjänst, utan för en sykurs för kvinnor. Förutom läraren var det fjorton kvinnor med, bland dem även några yngre flickor.
14-åriga Angel berättade för mig att hon verkligen gillade den här ettåriga kursen. Under kursens gång lär de sig att sy för hand och med maskin, att brodera, samt att arbeta med mönster. Kursen hålls sex dagar i veckan, två timmar per gång. Många deltar även i läsundervisningen som börjar en timme före sykursen. Pakistans kristna kommer ofta från mycket fattiga förhållanden och har låg utbildningsnivå.
En del familjer skickar inte sina äldre barn till skolan, eftersom de förväntas försörja familjen. Jag kände stor stolthet över att Missionssällskapet under en lång tid har stöttat dessa läs- och sykurser som arrangeras av Peshawar stift. Genom dessa praktiska kurser lär sig kvinnorna att läsa och räkna, vilket hjälper dem att klara sig bättre i vardagen. Efter sykursen kan kvinnorna göra kläder till sina familjer, och vissa startar små företag.
Glädje. Jag kände en enorm glädje när vi fick följa det mångsidiga arbetet i Peshawar stift. Trots det lilla antalet kristna har stiftet en viktig roll i att tillhandahålla grundläggande samhällstjänster i provinsen. Genom att erbjuda hälsovård och utbildning skapar de kristna kontakter med majoritetsbefolkningen och får samhällelig acceptans. Detta stärker de kristnas ställning. Jag var också glad över hur Missionssällskapet och finländska understödare under decennier har kunnat stötta stiftet, till exempel med att bygga skolor, utbilda personal och utveckla verksamhetsformer. Nu fungerar stiftet självständigt i dessa avseenden. Stiftet driver till exempel 13 skolor. Vi besökte Edwardes College för flickor och St. John’s Cathedral-skolan för pojkar, som ligger bredvid varandra. Dessa skolor byggdes med stöd från Missionssällskapet och ligger på stiftets område i Peshawar.
Förvåning. Brevkurser lät för mig som ett lite gammalmodigt sätt att nå människor. Jag blev förvånad över hur väl metoden verkar fungera i Pakistans bibelbrevskola, som erbjuder alla intresserade en möjlighet att lära sig om kristendomen och Bibeln.
I Pakistan är det inte möjligt att öppet predika utanför kyrkorna, men genom brevkurserna kan kristna, som inte har någon församling omkring sig, ta del av de goda nyheterna och lära sig om sin tro. Kurserna ger också andra en möjlighet att lära sig om kristendomen. Skolan skickar gratis kursmaterial och uppgifter att göra per brev. Bibelbrevskolan arrangerar också möten och seminarier där deltagarna samlas och lär sig av varandra. Under 2023 deltog 229 elever i brevkurserna och tillsammans genomförde de 995 kurser. Skolan erbjuder 24 kurser på urdu, 6 på pashto och dessutom flera dussin kurser på engelska.
Frihet. I slutet av vår resa åkte vi till bergsområdena Thandiani, Donga Gali, Nathia Gali och Khaira Gali för en sista natt. Stiftet har några lägergårdar och kyrkor i dessa områden. Eftersom regionen är mycket lugn och vacker kände jag en underbar frihet. Vi vandrade genom majestätiska bergslandskap och njöt av grönskan omkring oss. Thandiani ligger till exempel på 2 750 meters höjd och därifrån kunde vi se de snötäckta Himalayabergen. Men friheten var inte fullkomlig. I Nathia Galis kyrka höll vi en liten gudstjänst för vår grupp, och utanför kyrkan stod två män på vakt med automatgevär. Dessutom hade biskopen en livvakt med sig inne i kyrkan – men den här gången var han lite mer avslappnad och under gudstjänsten ackompanjerade han sångerna med trummor.
Över tre miljoner kristna i Pakistan
- Pakistan blev självständigt 1947 när den tidigare brittiska kolonin delades i två stater: det hindudominerade Indien och det muslimdominerade Pakistan.
- Landet har mer än 240 miljoner invånare. Antalet kristna utgör mindre än 2 procent. Det bor cirka 25 000 kristna i Peshawar och 175 000 kristna i provinsen Khyber Pakhtunkhwa. Konstitutionen skyddar religiösa minoriteter, men deras livsutrymme har krympt sedan 1970-talet, då en kraftig statsledd islamisering inleddes.
- Missionssällskapet inledde sin verksamhet i Pakistan 1960. Arbetet har gradvis övergått helt till lokalbefolkningen. Den sista finländska missionären lämnade landet 2014. Peshawar stift är Missionssällskapets mest långvariga samarbetspartner i Pakistan. Stiftet verkar i provinsen Khyber Pakhtunkhwa, i gränsområdena till Afghanistan. Stiftet tillhör den protestantiska kyrkan i Pakistan (Church of Pakistan), som grundades 1970.
- Missionssällskapet har under de senaste åren stött utbildning för barn, kristen fostran, läs- och sykurser för kvinnor, hälso- och sjukvård, interreligiös dialog samt bibelstudiekurser i Pakistan. Missionssällskapet har också stött humanitärt arbete bland afghanska flyktingar, översvämningsdrabbade och kristna som utsatts för våld. Projektarbetet i Pakistan avslutas vid utgången av 2025. Kontakten med de långvariga samarbetspartnerna kommer trots det att upprätthållas i framtiden.
Text: Heli Vuohelainen
