Då Eulogia var 15 år blev hon våldtagen. Våldtäkten ledde till att hon blev gravid och födde en son. Eulogia var tvungen att hoppa av skolan för att kunna försörja sig och sitt barn, eftersom hennes föräldrar inte tillät henne – en ung ensamförsörjare – bo kvar. Föräldrarna gifte bort Eulogia, men hon råkade ut för både fysiskt och psykiskt våld i äktenskapet.
”Varje dag var värre än föregående. Min man förkrossade mig och slog mig”, berättar Eulogia.
För att kunna försörja sin familj som slutligen bestod av fyra barn, bestämde Eulogia att börja sälja mat åt landsbygdens gruvarbetare. Då blev hennes make mycket svartsjuk och ännu våldsammare än tidigare. En dag då Eulogia kom hem hade maken tömt huset och tagit med sig alla saker och även deras döttrar. Senare fick Eulogia sina döttrar tillbaka, men livet som ensamförsörjare var tungt.
”Jag grät och oroade mig för hur jag skulle klara mig ensam med fyra barn. Jag bad förtvivlat Gud om hjälp”.
Eulogia började jobba som kokerska i gruvan och tog med sig barnen till jobbet. En dag hände det en olycka i gruvan och hennes lilla dotter dog. Eulogia blev allvarligt deprimerad.
”Jag kände mig skyldig för jag upplevde att det var mitt fel att min dotter dog. Jag ångrade att jag klagat på att livet med fyra barn var svårt. Jag skulle önska att min dotter var vid liv.”
Kyrkans verksamhet för kvinnor gav en ny början
Eulogia fann sin väg till en luthersk församling och hoppet återvände till hennes liv. I församlingen såg hon en annons om en verkstad för kvinnor, och kom med i projektet Kvinnor på hoppets väg som stöds av Finska Missionssällskapet. Genom deras utbildningar lärde hon sig känna sina rättigheter och de lagar som förbjuder våld, och fick bättre förutsättningar för att kräva sina rättigheter av sin före detta make. Ifjol lyckades hon äntligen få honom att betala underhåll för barnen.
Nu bor Eulogia i byn Antaquilla som ligger på fem kilometers höjd, och har en egen affär. Hon är också med i ledningsgruppen för lutherska kyrkans kvinnoverksamhet. Hela familjen hör till lutherska församlingen. Eulogias tre söner, som är 24, 18 och 16 år, är ivriga studerande. Den äldsta sonen har utbildat sig till ingenjör.
”Min högsta dröm är att alla mina barn skulle få en bra utbildning”, säger Eulogia.
Pojkarna hjälper sin mamma bland annat genom att laga mat och tvätta kläder. De har också deltagit tillsammans med sin mamma i de utbildningar som ordnas inom kyrkans verksamhet för kvinnor.
”Mina pojkar har lärt sig mycket genom utbildningarna, och de har redan sagt att de inte vill vara som sin far. I stället vill de studera och vara bättre makar och pappor i framtiden än vad deras egen far förmådde vara”, berättar Eulogia med ett leende.
Den nya generationen inger hopp om en bättre framtid. ”Jag är mycket tacksam för den hjälp jag fått av Gud, kyrkans kvinnoverksamhet och finländarna. Genom ert arbete har man kunnat minska våldet och många kvinnor som mig ser äntligen sina rättigheter förverkligas.”
Hon har söndrat glastak
Eulogias svåra erfarenheter är tyvärr inte ovanliga i Bolivia där machokulturen är djupt inrotad. Enbart i hennes hemby finns det många likartade öden.
”Vi har varit tvungna att ta oss över många hinder”, suckar Bertha Uturunco som är koordinator för kvinnoverksamheten vid Bolivias evangelisk-lutherska kyrka.
Liksom Eulogia och Bertha tillhör de flesta människor som går i kyrkan eller deltar i dess verksamhet ursprungsfolken.
”Speciellt tidigare var kvinnor rädda för att tala och agera. Man har inte velat skicka kvinnor till skolan utan utbildning har traditionellt sett har varit förbehållen männen. Vi möter fortfarande många fördomar och diskriminering, speciellt på landsbygden.”
Bertha som tillhör aymarafolket är ett bra exempel på en kvinna som krossat glastaket: hon var först och är tills vidare den enda kvinnan som blivit vald till vicepresident i Bolivias lutherska kyrka. Nu leder hon projektet Kvinnor på hoppets väg vars mål är att främja kvinnors rättigheter och stärka kvinnors ställning såväl inom kyrkan som utanför den.
Inom ramen för arbetet utbildar man både kvinnor och män i mänskliga rättigheter, könsroller och förebyggande av våld genom att öka medvetenheten om lagstiftning. Därtill strävar man efter att stärka kvinnligt ledarskap och kvinnors ekonomiska självbestämmanderätt. Mycket återstår att göra, eftersom man även inom kyrkans verksamhet ofta ser kvinnan enbart som någon som kokar te, någon som städar eller pryder kyrkan – och tiger medan männen talar.
Man vill dela vidare av det man lärt sig
Våld i nära relationer har varit sorgligt utbrett i Bolivia redan under en lång tid. Under coronapandemin och då utegångsförbud gällt, har arbetslöshet, utkomstproblem, fattigdom och familjekonflikter ökat och därmed också familjevåldet och kvinno- och barnmorden.
Det oavlönade arbete som kvinnor utför i hemmet värdesätts inte heller. ”Maken till en hemmamamma kan säga: ’du kan inget, du gör inget, du är bara hemma’”, beklagar Bertha.
Genom projektet strävar man efter att öka uppskattningen av det arbete som kvinnorna utför och främja nya könsroller. ”Många män undviker att ta ansvar för familjen, men genom den utbildning som vi ordnar blir kvinnor bättre på att kräva sina rättigheter.”
”Jag motiverades mest av att se den positiva förändringen och att familjerna är lyckligare. Förändring sker, men långsamt. Många har sagt att utbildningarna inte bara hjälper dem själva, utan att de vill ge det de lärt sig vidare till andra”, gläds Bertha.
”Jag tackar av hela mitt hjärta er som möjliggör vårt arbete genom att stöda det. Utan er skulle vi inte kunna göra det vi gör, så ert stöd är en stor välsignelse till oss alla!”
Text: Katja Tynkkynen
