Text och foto: Ammi Kallio
Missionärerna Christina och Andrey Heikkilä vill vara Guds händer i Ryssland.
Christina (35) och Andrey (30) Heikkilä har bott det senaste året i S:t Petersburg. De anländer till intervjun mitt i den värsta morgonrusningen. Jag träffar det pratsamma och skrattande paret på Finska Missionssällskapets kontor i S:t Petersburg. Christina har fört barnen till Finska skolan i S:t Petersburg. Andrey som är känd för att vara snabb i vändningarna kommer direkt från en golvremont.
”Att göra remont är bästa sortens jobb. Efter tio år vet vi att mission också är att reparera avloppsrör. Det spelar ingen roll hurdant arbete jag gör. Det viktiga är varför och för vem jag gör det”, konstaterar Andrey glatt.
Christina kommer från en jordbrukarfamilj i byn Forsby i svenska Österbotten. Den kristna tron var en naturlig del av livet under hennes uppväxt. ”I vår by ordnades söndagsskola och baptistförsamlingen hade en klubb som vi besökte flitigt. Vi barn var mycket ekumeniska.”
Under gymnasietiden arbetade Christina som kantor på deltid. Senare studerade hon till kyrkomusiker vid konservatoriet i Uleåborg. Under studietiden fördjupades hennes andliga liv. ”Jag slukade andlig litteratur. Det var en fin tid.”
”Jag blev inbjuden till söndagsskolan”
Andrey kommer från Kingisepp i Ryssland. Staden ligger vid floden Luga cirka 140 km sydväst om S:t Petersburg.
”Min barndom var otrygg. Min mamma var ensamstående och hon var alltid på jobb. Ibland hade vi inget annat än vatten och bröd hemma.”
Detta var under Sovjetunionens sista dagar. På kvällarna kunde man höra skottlossning i grannskapet. Andrey var ofta ensam eller strövade omkring på stadens gator.
”Året var 1995. När jag åter en gång vandrade omkring såg jag en byggnad med ett kors på. Jag gick för att fråga vad det var för plats och man bjöd in mig till söndagsskolan. Jag visste inte vad det betydde, men gick för att se efter.”
Den lutherska församlingen i Kingisepp blev Andreys hem. Han minns särskilt det kärleksfulla mottagandet och de underbara skinksmörgåsarna. Speciellt viktiga var de finländska missionärerna.
”I kyrkan tog man emot mig med öppna armar. Jag satt på första bänkraden och deltog i all verksamhet åtminstone fem dagar i veckan.”
Andrey fick smeknamnet ”lillprästen”. Den följande som anslöt sig till församlingen var Andreys storasyster och senare också hans mamma, som ännu på den tiden hörde till det lokala kommunistpartiet.
”Jag kom med rosor varje morgon”
När paret Heikkilä talar nämner de gång på gång ord som ledning, Guds omsorg och kallelse. Att Christina och Andrey träffades var ren och skär ledning. ”Min vän skulle åka till Kingisepp på en missionsresa hösten 2002. Vännen bad mig komma med och jag bestämde mig för att åka på ett äventyr”, berättar Christina.
”Kvällsgudstjänsten hade redan börjat när två flickor kom in. Den ena kände jag, men jag kunde inte slita blicken från den nya flickan. Jag visste att det här var min kommande fru”, säger Andrey.
”När Christina återvände till Kingisepp efter ett par månader gick jag varje morgon till flickornas inkvartering med en rosenbukett.”
Snart började paret sällskapa och efter en tid följde förlovning.
”Jag hade bestämt mig för att fria innan jag fyller 18 och en dag innan min födelsedag fick det gjort. Vi gifte oss i februari 2004”, minns Andrey.
Det har blivit klart att Andrey är modig och inte tvekar att handla när det krävs. Det samma kan man säga om Christina som ville satsa på förhållandet fastän många varnade henne. ”Vi var oerhört förälskade och säkra på vår sak. Vi litade på Guds ledning.”
”Vi ville åka genast”
Vid tiden för deras första möte blev Andrey färdig elmontör. Förhoppningen var att paret skulle kunna bosätta sig i Finland. Saker och ting började ordna sig. Christina kom in till lärarutbildningen vid Vasa universitet och Andrey fick plats på en kristen folkhögskola som ordnade kurser i svenska. Därefter fortsatte han studera på en svenskspråkig el- och automationslinje vid en yrkeshögskola. Parets gemensamma språk övergick från engelska till svenska. De bosatte sig i Esse i Österbotten och deras första barn Timoteus föddes.
Samtidigt byggde de hus. De hade fina grannar. Utåt sett var allting bra, men det kändes som om livet saknade något, någonting som det materiella goda inte kunde ersätta. Inuti fanns en djup längtan att komma närmare Gud.
En dag upplevde Andrey den heliga Andens beröring på sin arbetsplats. I den stunden skedde en total förändring. Han fylldes av glädje och han förstod att han ville bege sig iväg. ”Jag ville berätta för människorna att Gud älskar dem!”
Samtidigt berörde Gud också Christina. Båda upplevde på varsitt håll kallelse till missionsarbete. ”Vi ville ge oss iväg genast”, minns Christina.
”Ryssland är rätt plats”
Paret Heikkilä tog kontakt med Finska Missionssällskapet. De var beredda att åka vartsomhelst – men inte till Ryssland. Som det så ofta går i livet sändes de just dit.
”Detta är Guds humor”, skrattar de.
Nu konstaterar paret Heikkilä att Ryssland var precis rätt plats för dem. Språkkunskaperna och kulturkännedomen har öppnat många dörrar. Andrey konstaterar också att han på ett särskilt sätt förstår det lokala samhället och fattigdomen på grund av sina egna erfarenheter.
”Jag vet hur man kan påverka saker och jag ger inte lätt upp.”
Familjen Heikkilä anlände till Ryssland år 2009 och flyttade till Keltto som bebos av ingermanländare. Christina studerade ryska och skötte barnen hemma. Andrey avlade diakonexamen vid Teologiska institutet i Keltto. Christina konstaterar att det tar tid för en missionär att komma in i det nya landet och dess kultur.
”En utlänning är alltid på något sätt utomstående.”
”Man blir lätt uppslukad av arbetet”
Andrey fungerade som administrativ direktör vid Teologiska institutet vid Ingermanlands kyrka åren 2011–2015. Han ansvarade för institutets ekonomi, administration och personal. Christina konstaterar att Andrey alltid är motiverad och ivrig. Nu har han ansvar för renoveringen och uthyrningen av de fastigheter som ägs av Ingermanlands kyrka. Med hjälp av hyresintäkterna täcker man utgifterna för undervisningen vid Teologiska institutet. Därtill fungerar Andrey som konsult i administrativa frågor för ledningen för Jokainen-stiftelsen och skyddshemmet Dikoni. Också den nyligen påbörjade utvidgningen av Dikoni upptar hans tid.
Christina konstaterar att det i missionsarbetet är en utmaning att bevara balansen mellan arbete och familj. ”Man blir lätt uppslukad av arbetet. Familjens välmående är ändå första prioritet också i missionsarbetet.”
”Jag ger själavård till alla som ber om det”
I Ryssland råder en kultur där man förväntas gynna sina vänner. ”Som administrativ direktör orsakade denna typ av förväntningar utmanande situationer”, funderar Andrey.
När man lyssnar på honom är det lätt att förstå varför han fick smeknamnet ”lillprästen”.”Jag ger själavård till alla som ber om det. Man ringer ofta till mig. Det viktigaste i livet är människor och stunder då vi känner samhörighet.”
Som koordinator för kyrkligt arbete ansvarar Christina Heikkilä för Finska Missionssällskapets sexton projekt i Ryssland och Estland.
”Det krävs sittmuskler, nerver och tid för att skriva projektrapporterna. Den fortlöpande kontakten till församlingarna är viktig.”
Christina tycker att mötet med församlingsborna är det bästa med hennes arbete. ”Vi verkar här tillsammans med våra samarbetspartner, på deras villkor. Vår uppgift är att stöda våra partner och till stut göra oss själva överflödiga.”
”Värnar om rysk kultur”
Familjen Heikkilä har tre barn, Timoteus (11), Anastasia (9) och Evelina (6). Christina talar svenska med barnen och Andrey ryska. Skolspråket i Finska skolan i S:t Petersburg är finska. Familjen har ett hus i Finland som är det ”riktiga hemmet”. Också S:t Petersburg är en kär plats.
”Våra barn är missionärsbarn. De är fenomenala på att anpassa sig. De är nöjda överallt.”
Familjens barn är tvåkulturella. I Finska skolan i S:t Petersburg får de därtill en ”finlandsfinsk identitet”. När det var VM i ishockey höll Timoteus ändå liksom pappa på Ryssland.
”Vi värnar om den ryska kulturen. Den är en del av vår identitet på samma sätt som den finlandssvenska kulturen”, säger Christina. Andrey säger att han är stolt över att vara rysk. I Ryssland står hemmets dörrar öppna för alla. Familjen Heikkilä är känd för sin gästfrihet.
”Även om det bara skulle finnas saltgurkor i huset så dukar man fint och bjuder gästerna till bords”, säger Andrey.
När familjen Heikkilä åkte ut som missionärer fick de en tavla ur Jesajas kallelsesyn: ”Här är jag, sänd mig.” (Jes. 6:8) Orden känns betydelsefulla än idag.
”Vi har sagt ja till Gud. Vi vill fortsättningsvis stå i hans tjänst. Kallelsen vi har fått bär”, säger Christina och Andrey Heikkilä.
- Paret Heikkiläs arbete stöds av följande församlingar i Borgå stift: Jakobstad, Esse, Kyrkslätt, Pedersöre, Terjärv, Nykarleby, Kronoby, Purmo, Sibbo, Karleby, Jomala och Mariehamn.
