Text och foto: Anna Lundén, Finska Missionssällskapets kommunikatör i Latinamerika
Jag hade bara varit två månader i Colombia då jag en sömnlös afton surfade på Instagram och landade på den förfärligaste nyheten jag dittills träffat på i det av våldsgärningar färgade colombianska nyhetsflödet: 30 omyndiga ungdomar tillhörande ursprungsfolket emberá hade begått självmord under början av året. Även om jag inte ännu helt förstod mig på landets dimensioner tycktes förlusten av 30 ungdomar i varje fall som en omskakande siffra.
Jag började ta reda på mer om detta, och det framgick att fenomenet inte är nytt. Några exakta siffror finns inte, och det har skrivits förvånande litet om saken, bara enstaka artiklar. Att leta fram fakta är en krånglig process i Colombia, så jag började höra mig för hos Missionssällskapets projektpartner på olika håll i Colombia. Det framgick snart, att självmordsfall påträffas runtom i landet och att de inte är beroende av vilket ursprungsfolk det är fråga om.
Rädsla för onda andar
Under våren intervjuade jag olika experter på och försvarare av människorätt om det här temat och enligt dem framkom de första fallen redan på 1990-talet. Antalet anmälda fall har emellertid ökat på ett alarmerande sätt under de senaste åren. Åren 2015 – 2022 rapporterades enbart i provinsen Chocó nästan 150 självmord och 80 självmordsförsök. I provinsen bor inalles ungefär 150 000 personer som tillhör något ursprungsfolk, vilket är en anmärkningsvärt stor andel av provinsens hela folkmängd på en dryg halvmiljon.
Det är omöjligt att anföra några entydiga orsaker till ökningen av självmordsfallen, men ungdomarnas ångest kanske delvis förklaras av landets inbördeskrig, som redan varat i mer än 60 år och gjort livet ytterst svårt för minoriteterna i landet, samt av den totala bristen på respekt för mänskliga rättigheter. I de områden där ursprungsfolkens medlemmar bor har det i årtionden förekommit många väpnade strider mellan antingen gerillan, de halvmilitära styrkorna, drogkartellerna eller regeringstrupperna. De beväpnade styrkorna rör sig ofta i avsides belägna trakter, och där finns också ursprungsfolkens marker. Ofta måste en ung person välja mellan flykt eller tvångsvärvning till någon av de beväpnade grupperna.
”Sedan 1997 har väpnade strider förekommit just i ursprungsfolkens boningsområden.”
Ursprungsfolkens medlemmar upplever att inte bara kriget utan också onda andar har rotat sig i deras samhälle. Krigs- och våldshandlingarna förstärker den här känslan. Människorättsaktivisten Victor Carpio, som hör till emberáfolket, berättar att vapenstrider alltsedan 1997 titt och tätt förekommit just i ursprungsfolkens områden. ”Efter striderna har de stupades kroppar lämnats obegravda och försvunnit. Nu uppenbarar sig de döda för oss som onda andar och kräver fred och försoning.”
Carpio ser det som omöjligt att åstadkomma själslig frid innan de stupade fått ro i graven och krigshandlingarna i de heliga områdena upphört.
”Många unga upplever att de inte har någonting kvar. De ser ingen framtid i en värld där deras boningsområden plundrats, och de har varken råd eller möjlighet att anpassa sig efter majoritetskulturen i Colombia. Vilka alternativ har de då kvar? Utöver detta kommer så de onda andarna som ständiga påminnelser om krig och dödsfara.”
Mellan två världar
Ett halvt år efter de första intervjuerna var jag igen på arbetsresa i provinsen Antioquia i ett litet bysamhälle där det bodde embérafolk. Lärare från provinsens 29 byar hade samlats här för att diskutera hur man skulle kunna stärka ursprungsfolkens kultur med hjälp av utbildning. Missionssällskapets projekt stöder ursprungsfolkens möjligheter att planera och genomföra utbildning på det egna modersmålet med utgångspunkt i folkens egen kultur, historia och speciella kunnande.
Oron för att den egna kulturen ska försvinna är stor bland ursprungsfolken. Colombia anses ha ungefär 1 500 000 invånare som representerar ursprungsfolken, och största delen av dem kan inte studera vidare på sitt eget språk efter lågstadiet. För att kunna genomgå hela grundskolan måste många barn flytta bort från hembygden redan i ung ålder. Banden till den egna familjen och kulturen samt det egna språket blir skörare för varje år.
Under min resa intervjuade jag en 15-årig embéraflicka vid namn Okeidy, som tyckte att det var svårt att hålla kulturen vid liv också därför att många unga inte riktigt vet vart de egentligen hör idag. Familjen försöker få dem att stanna kvar hemma och leva ett liv med respekt för traditionerna, men även inom de olika bysamhällena är man osäker på vad den egna kulturen egentligen innebär idag. Samtidigt öppnar skolan upp en helt ny värld för de unga, en värld där de kan umgås med jämnåriga och bli godkända som en del av en större grupp och en del av majoritetskulturen.
Oron för droger, familjevåld och barns ensamhet lyftes också ofta fram i diskussionerna under vår resa. När de unga inte finner sin plats i världen förblir de sysslolösa, och då kan drogbruket öka och den mentala hälsan vackla. Bristen på framtidsvyer inom närsamhället driver de unga att följa andras exempel – och en del väljer det slutgiltiga sättet att bli kvitt sin förtvivlan.
“Vi dör som djur”
En kväll då mörkret föll på lyssnade jag till en moders berättelse. Olivia talade sakta med tårarna rinnande utmed kinderna och själv var jag mållös. Hon berättade att hennes 14-åriga dotter hängt sig i hemmet för två år sedan. Modern hade ingen aning om att hennes dotter hade det så svårt, och hon tror att en ond ande bosatt sig i flickan. Så onaturligt föreföll henne dotterns handlande.
Det var ett skakande livsöde jag fick ta del av och dessutom tänkte jag med fasa på hur ensam modern varit med sin förlust: jag var den första utomstående som hon pratat om detta med på ett helt år. Som brukligt är hos emberáfolket hade man i familjens hem tytt sig till folktron (jaibanismo) och utfört en reningsritual ledd av byns vise, och efter det hade moderns väg genom sorgen varit lång och ensam. Olivia blev senare gravid, men innan det nya barnet föddes hade det varit svårt att hitta livsgnistan.
“Vi dör som djur, barnen begravs och sedan är saken glömd”, konstaterade modern.
Av kommunens 29 bysamhällen hade 27 rapporterat om självmordsfall. En del av dem som begått självmord var under 12 år. Fall har rapporterats från alla delar i Colombia men det finns inte någon exakt statistik, och därför är det verkliga antalet självmordsfall troligtvis betydligt större än vi ens kan föreställa oss.
En resa hem
I den colombianske dokumentaristen Alejandro Naranjos Inflated jungle intervjuas ungdomar från ursprungsfolken i provinsen Vaupes om deras tankar kring vännernas självmord. Gilberto, som nyss slutat skolan, tillfrågas om vad man i hans kultur tror att händer efter döden. Han svarar, att människan kommer hem.
”Döden är en resa hem, till det hem vi ursprungligen kommer ifrån. En återvändo till vårt riktiga hem.”
Hurdan är den värld vi lever i, då barnen runtomkring oss känner sig så otrygga och utanför att de inte tycker sig ha någon plats i sitt hemland?
Vem jag än talar med om det här temat, så smyger sig den onda anden ofta in i samtalen. Utgående från min egen världssyn hade jag ibland svårt att förstå vad som menades med ”ande ”– ett sätt att förklara det kollektiva illamåendet, en hänvisning till den rädsla som orsakas av att de unga upplever sig som marginaliserade och rotlösa eller är rädda för att utsättas för våld eller bli tvungna att fly.
Melissa Gomez, koordinator för evangelisationsarbetet inom Colombias lutheranska kyrka, vill påminna om att det kollektiva illamåendet i lokalsamhällena och tron på ondskans närvaro är ett fenomen som uppstått ur förhållanden som ofta inbegriper grovt strukturellt våld. Gomez anser att stödjandet av ursprungsfolkens andlighet och deras kultur också hör till den ekumeniska kyrkans uppgifter.
”Ett sätt att förklara det kollektiva illamåendet är att de unga upplever sig som marginaliserade och rotlösa eller är rädda för att utsättas för våld eller tvingas fly.”
“Bland ursprungsfolken kan flera olika synsätt ofta leva sida vid sida. Förutom av tron på onda andar kan människorna också få ångest av att till exempel inte ha blivit döpta och upptagna som en del av kyrkan. Och vi som representerar kyrkan hoppas att de ska förstå, att de här omskakande händelserna som de drabbas av inte orsakas av dem själva eller deras sätt att tro. Vi vill hjälpa dem att finna själslig ro på sitt eget sätt trots alla utmanande situationer. Detta lyckas också genom att vi agerar i enlighet med våra kristna värdegrunder, på ett sätt som beaktar människovärdet och jämlikheten och betonar vikten av att vi tar hand om varandra.”
Hur kan man då stödja rotlösa ungdomar och traumatiserade bysamhällen? I praktiken kunde man göra det till exempel genom att öka det psykosociala stödet och stärka utbildningen och informationsverksamheten. När jag fick höra de hjärtslitande berättelserna om ungdomar som är borta för evigt och märkte oron för de närmaste och hela bysamhällets förtigna trauma hade jag inga ord kvar. Är inte det viktigaste budet av alla det som uppmanar oss att ta han om varandra, att behandla andra så som vi vill bli behandlade? Det gör vi väl genom att lyssna, leva oss in i andras situationer och visa en kärlek som överskrider gränser som olikhet och kulturskillnader.
Var och en borde ha rätt till en lyssnare då den största av alla förluster slår till. Var och en borde få leva utan en känsla av att ondskan lurar överallt. Var och en borde ha rätt till ett hem redan i denna värld.
De unga medlemmarna av emberá talar än så länge sitt eget språk flytande och tillbringar sin fritid utomhus alltid då det är möjligt och oberoende av vädret.
