Missionär Riikka-Maria Kolkka skrev dagbok om sin vardag i en bergsby i norra Thailand. I byn som bebos av lua-folket fungerar varken telefon eller internet, men bönen och kärleken till nästan fungerar desto bättre.
Text: Rikka-Maria Kolkka
Fredag 14.10.2016
Bilen kämpar sig uppför bergssluttningen med hjälp av fyrhjulsdriften. Framme! Solen har gått ner en timme tidigare, det är mörkt och tyst. Bara de små eldstäderna kastar ljusstrålar från bybornas bambuhus. Vi har anlänt till lua-byn Baan Napong i norra Thailand. Vi parkerar bilen på byahusets gård. Huset fungerar som vårt hem under perioderna vi tillbringar i byn.
Sju timmar av utmattande körning längs med slingrande bergsvägar är över. Vi har än en gång anlänt tryggt från staden Chiang Rai hit till lua-folkets bosättningsområde i provinsen Naan.
Framför oss har vi tio dagar av arbete. Det känns bra att åter installera sig i byahuset som Finska Missionssällskapet låtit bygga. Huset är inte bara vårt hem utan fungerar också som ett center för församlings-, musik- och språkarbetet.
Lördag 15.10.2016
Evangelisten Päng kommer hem till oss tidigt på morgonen. Tillsammans besöker vi åldringen Yai Mii som bor i samma by. Jag har bett Päng, som talar lua, att fungera som min tolk. Yai Mii talar ingen thailändska och mina egna kunskaper i lua är inte ännu tillräckligt bra.
När vi kommer fram sitter mormor Yai Mii (90) på golvet bredvid eldstaden i huset. Hon berättar att den övriga familjen gett sig iväg tidigt på morgonen för att skörda ris. Oktober och november är den brådaste tiden att skörda ris på bergssluttningarna i provinsen Naan. Under dagtid ser man egentligen inga andra invånare i byarna än åldringar och barn.
Mormor Mii och hennes familj blev kristna för fem år sedan när evangelisten Thawiip arbetade på området. Thawiip var en hjärtlig och flitig man. Han besökte ofta familjernas hem och orkade gång på gång förklara kristendomens grunder för människorna som till sin tro var animister. Animister tror att naturen och naturfenomenen hör ihop med andar och andemakter. Till exempel kan ett stort träd eller en sten tolkas som en offerplats där andar ska blidkas.
”Mitt liv har förändrats till det bättre. Jag känner mig trygg nu när jag vet att vi har en kärleksfull Gud. Han hör bön och vill hjälpa”, berättar Yai Mii.
Yai Mii har fått uppleva många bönesvar i sitt liv; man har bett för hennes hälsa och hon har börjat må bättre. Familjens ekonomiska situation har också förbättrats: familjen fruktar inte längre att onda andar ska orsaka dem olyckor och har därför slutat betala stora summor till medicinmän. Familjens hårt förtjänta inkomst kan istället användas till mat, kläder och mediciner.
Mormor Mii, som hör till lua-folket, bor tillsammans med sin dotter, hennes två vuxna barn och deras två barn i ett gemensamt hus. Den kärleksfulla familjen tar hand om mormor som är änka. Innan vi åker iväg ber vi ännu för mormor och hennes familj. Klockan är halv tio på morgonen, men solen gassar och det är redan kvävande varmt.
Söndag 16.10.2016
Mässan närmar sig sitt slut i byn Baan Napong i Naans bergsområde. En del av församlingsmedlemmarna börjar sakta avlägsna sig och skohögen framför dörren minskar. Många har bråttom till sin åker där skördandet av riset fortsätter.
Andra församlingsmedlemmar stannar kvar framme i kyrkan för att vänta på förbön. Människorna som sätter sig i förbönskön är i alla åldrar: vuxna, ungdomar, gamlingar och små barn med sina föräldrar. Idag är det Tomas och de församlingsmedlemmar som varit med och förrättat mässan som ansvarar för förbönen.
Bland de som väntar på förbön finns också Kik (2) och hennes mamma Sai. Mamman berättar att flickan länge har dragits med flunsa. De senaste dagarna har febern stigit allt högre och flickan har börjat hosta mer och mer. Vi ber för flickan som verkar trött och för hela familjen.
Jag föreslår för mamman att vi tillsammans skulle föra flickan till kliniken som ligger fyra kilometer bort. Där kan man utan kostnad få träffa en sjuksköterska som vid behov kan hänvisa den sjuka vidare för vård vid närmaste sjukhus. Mamman går ändå inte med på detta, hon vill ännu vänta.
Måndag morgon 17.10.2016
Evangelisten Päng kommer åter tidigt till vårt hem och vi påbörjar veckans arbete. Päng bor tillsammans med sin familj i en by som heter Baan Den. Byn ligger på andra sidan om floden som flyter genom lua-området. Det tar 20 minuter att åka dit med motorcykel.
Under våra perioder i byn fylls vardagarna från måndag till lördag av olika slags språk-, musik-, och församlingsarbete. Tomas och Päng fortsätter att analysera lua-språkets fonetik och uppbyggnad eftersom det ännu inte finns något skriftligt material på lua. Att skapa ett skriftspråk för lua är just nu det viktigaste målet för språkarbetet.
Samtidigt som Tomas och Päng jobbar på med språkarbetet förbereder jag eftermiddagens musiklektion genom att stämma gitarrerna och välja vilka sånger vi ska lära oss. Jag hjälper också vår son Matias (8) att göra sina engelskaläxor. Matias fick en hel hög hemläxor med sig från den internationella skolan i Chiang Rai.
Eftermiddagen 17.10.2016
Efter lunchrasten smattrar evangelisten Päng och fem andra lua-evangelister uppför bergssluttningen till vårt hus på sina motorcyklar. Nu är det dags för musiklektion. Vi börjar med bön och med att tala om vad som hänt sen senast.
Alla evangelisterna berättar att de är jäktade på grund av arbetet. De har alla en eller två församlingar eller predikoplatser på sitt ansvar och där håller de gudstjänster om veckosluten. De gör också flitigt hembesök, bygger nya inkvarteringsutrymmen för jultidens besökare och hjälper till med djuruppfödningen.
När nyheterna har avhandlats börjar vi öva. Evangelisterna tycker att det är uppfriskande att spela gitarr och lära sig nya sånger och psalmer. De anser att det är viktigt att utveckla gudstjänstmusiken och därför är de ivriga att lära sig mer.
Hittills har man i gudstjänsterna bara sjungit några enstaka sånger eftersom sångurvalet är knappt. Ackompanjemanginstrument och församlingsmedlemmar som kan spela finns inte. Evangelisternas egna sång- och spelfärdigheter har ändå förbättrats tydligt under året och det har gjort gudstjänstlivet mångsidigare.
Vid solnedgången 17.10.2016
När eftermiddagens musikundervisning tagit slut kommer jag att tänka på Kik som var så utmattad av feber dagen innan. Hur mår hon nu? Jag besluter mig för att åka iväg och se efter.
När jag anländer håller mamma Sai på och sopar under sitt hus som är byggt på pålar. Sai ber mig glatt komma in. Jag blir lättad när jag ser att Kik verkar pigg och leker på golvet. Hennes mamma berättar att febern har gått ner och att hon börjat må bättre. Hon tackar Gud för det. Mammans bror har kommit för att hjälpa till med risskörden så arbetet på åkrarna har förlöpt bra även om inte Sai har kunnat vara med.
Till Sais familj hör förutom föräldrarna och dottern också den äldre generationen och de är alla kristna. Sai berättar att Gud har svarat på många av deras böner och önskningar. Det största och mäktigaste bönesvaret är Kik, tycker hon.
I den här familjen bad man nämligen ivrigt att det första barnet skulle vara en flicka. I Sais släkt har det fötts nästan uteslutande pojkar. Födseln av en dotter kändes som ett underbart och uppmuntrande svar på bönerna. Innan vi åker ber vi för alla familjemedlemmarna och om välsignelse så att risskörden blir god.
Riikka-Maria och Tomas Kolkkas arbete stöds av Johannes församling och Ingå församling samt av församlingarna Joutjärvi och Keski-Lahti i Lahtis, Tuomiokirkkoseurakunta i Tammerfors, Henrikinseurakunta i Åbo, församlingarna i Nådendal, Pielavesi och Sonkajärvi samt Opettajien Lähetysliitto.
