Den unge kogin Pablo Gil hälsar oss välkomna på lutherska kyrkans kontor i Santa Marta, Colombia. Han berättar att han ska vara vår guide under de kommande fyra dagarna. Efter drygt ett halvt års planering och otaliga möten är vi äntligen på väg till Sierra Nevadas bergstrakter och ursprungsfolket kogis marker. Vårt syfte är att utreda hur folket lever i dag och hur det med Missionssällskapets stöd stärkt sin egen kultur och sitt modersmål.
Före avfärden beger vi oss till en restaurang för att äta. Tjugoårige Pablo berättar liksom i förbifarten att det här är första gången han besöker en restaurang. Vi är lite förvånade, för Pablo flyttade ju redan i högstadieåldern till Santa Marta för att få gå i en bra skola.
Redan som ung visste han, att han ville sikta högt även om det skulle kräva många uppoffringar. Nu studerar han vid universitetet i Santa Marta, och hans huvudämne är “etnoeducación”, det vill säga forskning som stöder ursprungsfolkens egna kulturer och undervisningen kring dessa.
“Det var väldigt svårt att vänja sig vid stadslivet, långt borta från familjen. Allt var bara så annorlunda. Men jag har aldrig glömt mina rötter”, berättar Pablo samtidigt som vi avnjuter en lokal ceviche, gjord på marinerad fisk. Pablo säger att han allmänt taget trivs bäst tillsammans med lärarna och äldre vuxna. Han är inte intresserad av sina jämnåriga studiekamraters musik och barrundor.
Stolt berättar han också, att han alltid bär sådana kläder som kogierna använder, låt vara att han kanske blir hånad på stan.
Mot kogiernas trakter
Vi ger oss av klockan fem på morgonen nästa dag. En lokal jeep tar oss först längs kustvägen och efter dryga två timmar börjar klättringen längs den skumpiga vägen upp till bergen på 2500 m höjd. När vägen tar slut flyttar vi över vårt bagage på mulor, och den sista sträckan tillryggalägger vi gående tillsammans med de kogier som kommit för att möta oss.
Naturens skönhet förstummar mig redan efter några meter. Vi vandrar mellan bergsregnskogar och kullar som sträcker sig längre än ögat når. Kontrasten är enorm jämfört med turistträngseln på de kvävande heta gatorna i Santa Marta, där vi gick för bara ett par timmar sedan.
Under färden berättar Pablo om sitt liv som kogi. Kogierna har länge undvikit kontakter med andra folk då de vill skydda sin egen kultur mot intryck utifrån. Enligt Pablo händer det att man i städerna förhåller sig till kogierna med en viss förundran.
Under de senaste åren har man i bysamhällena emellertid småningom börjat överväga möjligheterna till samarbete eftersom det i vår snabbt föränderliga värld hela tiden blir allt svårare att upprätthålla den egna kulturen och också emedan det är brist på många förnödenheter. Stödet utifrån har börjat bli en nödvändighet.
“Många unga vill utbilda sig och lära känna yttervärlden. Men det är väldigt svårt för oss att nå högre nivåer i studierna eftersom det är brist på skolor och undervisningen sker på ett för oss främmande språk”, berättar Pablo och fortsätter:
”Vi måste i vilket fall som helst komma till rätta i bägge världarna om vi vill utvecklas och samtidigt upprätthålla vår egen kultur.”
Timmarna på den smala djungelvägen går fort medan vi lyssnar till Pablos berättelser. Framför oss öppnar sig helt plötsligt en enorm dal med en liten men livlig by i mitten. När vi går nedför bergssluttningen känns det som om vi sakta håller på att träda in i en glömd värld som lever i sin egen takt.
Försynt iakttagande
Vi var medvetna om vikten av att respektera byns regler och sätt att framskrida. Medan vi väntar på ledarna några timmar i byns gemensamma samlingshydda har vi gott om tid att iaktta människorna runtomkring oss. Också byborna har tillfälle att studera oss i lugn och ro.
Mitt i hyddan puttrar en jättelik gryta. Stora blad tjänar som lock. I taket hänger en liten tygvagga, där en några veckor gammal baby sover gott.
Barnen kommer nära och ler blygt, men de vuxna håller längre avstånd. Alla tycks hela tiden tillverka något eller bearbeta något tillsammans. Barnen som nyfiket studerar oss springer alltemellanåt fnittrande iväg och gömmer sig i kjolarna på någon av kvinnorna.
Trots att vi, byns konstiga gäster, inträtt i hyddan är stämningen lugn och vänlig. Det känns milt sagt utopistiskt att plötsligt sitta mitt i en helt annorlunda verklighet. Jag märker också att min egen blyghet ger sig till känna.
Efter presentationerna får vi av byns ledare höra att vi är mycket välkomna. För att hedra vårt besök samlas alla på byns öppna plats och där får vi titta på när byns kvinnor och barn bildar en stor grupp och börjar dansa till trummornas smattrande. Uppvisningen räcker flera timmar. En stund är vi alla delaktiga i bysamhällets glädje.
Drömmen om att bemötas med respekt
Under de följande dagarna lever vi efter solens gång och byns seder. Vi vaknar när solen går upp vid femtiden, vi tvättar oss i ån, och efter morgonmålet tar vi itu med intervjuerna och fotograferingen.
Det blir snart uppenbart att byborna har en stark vilja att bevara sin kultur. Ett ord som kogierna ofta använder är ”respekt”.
Studeranden Fransisco Garavito Nuevita ger oss ett sammandrag:
“Det är viktigt att vi kan respektera andra kulturer och seder men ändå bibehålla våra egna principer och värdegrunder. Min dröm är att två levnadssätt ska kunna leva sida vid sida utan att någondera försöker bryta ned den andras kultur.”
Viljan att förnya verksamheten i bysamhället är lättförståelig, för även om livet i byn är otroligt vackert så råder det brist på en hel del förnödenheter. Det är lätt att idealisera ursprungsfolkens liv mitt i naturen, utan beroende av den övriga världen, men i verkligheten har kogierna samma behov som vem som helst som bor långt borta från servicen och inte omfattas av statsstöden.
Bysamhällena lider av brist på mediciner, elektriciteten fungerar bara en timme om dagen, det är skriande brist på skolmaterial och också på skolor. Eftersom det inte är möjligt att i de egna byarna ordna med tillräckligt många skolor och undervisning på hemspråket måste barnen redan i högstadieåldern flytta till städerna eller avbryta skolan alltför tidigt. Sjukskötare och advokater skulle också behövas i byn.
En av kogimammorna, Maria Vacuna, ger konkreta motiveringar för skolan: “Jag utbildar mig för att kunna utvecklas och för att kunna underteckna officiella papper, registrera mina barn och berätta för läkaren om mina symtom – för att överhuvudtaget kunna kommunicera om mina behov också utanför mitt eget samhälle.”
Kogisamhället skulle vilja vara självständigt och komma till rätta på egen hand, men när det gäller undervisningen behövs det hjälp.
Ett bortglömt och pressat folk
Ursprungsfolkens situation i Colombia är inte lätt. År 1991 utarbetade den colombianska statsledningen en lag enligt vilken varje colombianskt ursprungsfolk har rätt till en undervisningsplan som baserar sig på folkets egen kultur. Planen ska kunna genomföras på folkets eget modersmål.
I verkligheten bor största delen av ursprungsfolken, även kogierna, i avsides belägna trakter som inte nås av statsstöden. Dessutom kontrolleras folkens boningsområden, till exempel kogiernas, av mycket kraftigt beväpnade, olagliga trupper, som utövar sin makt med hjälp av våld, tvångsvärvningar eller begränsningar av utegången.
Missionssällskapets och den colombianska lutherska kyrkans utbildningsprojekt är det enda i sitt slag i Colombia. Projektkoordinator Marian Coy, som arbetat med ursprungsfolk i tolv år, betonar att projektet lyckas uttryckligen därför att kogierna själva har börjat främja utbildningen och söka stöd för den.
Magsjuka och brist på dricksvatten
Efter att ha tillbringat fyra dagar i kogisamhället är jag överväldigad av den tilltro och öppenhet jag fick ta del av. Det var också fint att se och förstå hur annorlunda Pablos roll är bland de egna. I staden är han en främling som alltid skiljer sig från mängden. I sin egen by är han den mest lärde unge mannen, som efter studierna sannolikt intar en ledande ställning och för byns utbildningsprojekt framåt.
Färden krävde också en hel del – dagarna var långa, och en del av vårt team insjuknade i en häftig magsjuka. Vi hade ont om dricksvatten, eftersom vi inte vågade dricka vatten ur bergsbäckarna liksom byborna gjorde. Elektricitet erbjöds väldigt sparsamt och i byn befann vi oss också på flera timmars avstånd från närmaste butik. Även om vi befann oss i trygghet var vi och byborna medvetna om de väpnade konflikterna som pågick i områdena runtomkring.
Vi inledde avfärden klockan tre på morgonen. Vi vandrade genom bergen mot bilvägen i den stjärnklara natten. Efter tre timmar började soluppgången lysa upp vår väg och det var dags att kasta en sista blick på de dalar, kogiernas hem, som vi lämnat bakom oss.
Naturen är vårt ansvar
Kogiernas värld är vacker, men folkets ställning är ytterst sårbar. En av byns ledare, Miguel Garavito Coronado, betonade detta under vårt besök:
”Eftersom vår roll som naturskyddare inte respekteras utan våra naturresurser hänsynslöst utnyttjas för ekonomisk vinning, finns det snart ingen natur kvar. Vi måste skydda vår kultur för att vi ska kunna utföra vår uppgift här i världen: att skydda skapelsen.”
Vår guide Pablo stannar i byn över veckoslutet och åker först i slutet av veckan tillbaka till studierna i Santa Marta. Han har accepterat att leva långt borta från sin familj i åratal för att till slut bli till så stor nytta som möjligt för sitt bysamhälle. De ungas uppoffringar skulle emellertid inte behöva vara så här stora i strävan efter att stärka kogiernas utbildning.
I slutet av resan funderar jag kanske mest över Pablos positiva inställning och den solidaritet som kogierna kände mot varandra och mot oss, sina västerländska ”småsyskon”. Kogierna kallar alla som inte hör till deras närsamhälle ”småsyskon”.
Pablo berättade att barnen redan som mycket unga lär sig att man gör allting tillsammans, att alla är en lika viktig del av sitt närsamhälle och att allt ansvar är gemensamt. Dessutom känner kogierna ett stort ansvar för den omgivande naturen. Våra storabröder och -systrar talade många kloka ord, och om vi vill kan vi lära oss mycket av dem.
Byns ledare Miguel konstaterade:
“Vi måste alla sträva efter enighet, för bara på det sättet kan vi rädda vår framtid.”
DE ETNISKA GRUPPERNA I COLOMBIA
- Två miljoner människor hör till ursprungsfolken
- Ursprungsfolk 115, språk 79
- Kogierna har cirka 16 000 medlemmar, varav majoriteten bor i Sierra Nevadas bergstrakter, nära den karibiska kusten. Kogierna är ättlingar till taironafolket, som levde för mer än tusen år sedan.
Ursprungsfolken utsätts för diskriminering och lider av klimatförändringen
I världen finns det nästan 500 miljoner människor som hör till något ursprungsfolk. De representerar över sex procent av jordens befolkning. Fastän ursprungsfolkens rättigheter borde vara garanterade, uppfylls de inte i en stor del av världen. Enligt FN utsätts medlemmar av ursprungsfolk avsevärt oftare än andra för rasism och tvingas fly sina hem. De löper tre gånger större risk att leva i fattigdom jämfört med majoritetsbefolkningen.
Fattigdomen försvårar utbildningsverksamheten i samhällena och därigenom också skyddet av den egna kulturen. Ursprungsfolkens naturnära liv påverkas även av klimatförändringen.
Text: Anna Lundén. Artikeln publicerades år 2024 i Lähetyssanomat.
***Understöd med Finlands anslag för utvecklingssamarbete***
