Text: Joanna Lindén-Montes
En del av de medel som samlas in via julinsamlingen riktas till Namibia, för att hjälpa daghemsbarn i slummen Katutura i huvudstaden Windhoek. Marianne Tast har sett nöden på nära håll då hon arbetade som volontär i området februari-april 2018.
– Julinsamlingen väcker många positiva tankar! Det finns så många barn i världen som man kan hjälpa med små saker, som gör stor skillnad. Allting är så mycket billigare i till exempel Namibia, och våra pengar räcker till så mycket åt dem, säger Marianne, pensionerad lektor och överlärare i vårdvetenskap vid Arcada i Helsingfors.
Namibias lutherska kyrka har tre församlingar med daghem i det stora slumområdet Katutura: Emmanuel, Hosianna och Toivo Tirronen. Daghemmen tar emot barn i åldrarna 3–6 år och har tre klasser var.
– Avgiften för ett barn är 20 euro i månaden och då föreståndaren märker att avgiften inte betalts på flera månader får barnen hjälp via diakoni och Finska Missionssällskapets fadderarbete, säger Marianne.
De hjälpbehövande barnen kommer ofta från familjer där det finns bara en vårdnadshavare eller så har föräldrarna blivit arbetslösa.
Att dela med sig
– Dagarna inleddes med morgonsamling i skuggan av ett träd. Vi sjöng och bad tillsammans på engelska, som är skolspråk i Namibia, där barnen kommer från olika stammar som alla har egna språk.
Marianne fick rollen som lekledare på daghemmet Emmanuel.
– På morgonen hade vi lektioner med olika teman, målade och tecknade. Jag var med och hjälpte barnen att skriva bokstäver och öva på att räkna.
Tiotiden fick barnen gröt, och efter det var det lektid.
– Jag släppte turvis in en grupp för att leka i klassrummet. I början var det kaotiskt då alla glada barn ville leka med samma saker, men de lärde sig så småningom att vänta på sin tur och samsas om leksakerna och träpusslen.
Tolvtiden, efter maten, var det dags för utelekar på gården.
– Vi ritade hopprutor på marken och ibland blåste vi bubblor. Barnen fick lära sig att dela med sig och vänta på sin tur.
Marianne hann också tvätta och lappa barnens kläder. Hon stickade också yllesockor till barnen för de svala nätterna.
Barnen hade med sig egen lunch till daghemmet.
– Vissa hade riktigt bra mat; hönsbitar, bröd och frukt, men en del fick bara vitt bröd med sig hemifrån.
Ibland fick Marianne ensam ha ansvar för daghemsbarnen då föreståndarinnan var tvungen att stanna hemma för att ta hand om sin bebis.
– Till en början var det mycket liv och rörelse i daghemmet men efter ett tag vann jag barnens respekt och de började lyssna på mig. Jag tyckte så mycket om att vara med barnen.
Plåtruckel utan vatten
Slumområdet där kyrkan verkar är fattigt. Husen i området är små plåtskjul utan rinnande vatten.
– Invånarna måste hämta och betala för sitt vatten.
Marianne åkte taxi ända fram till daghemmets port.
– Området är farligt och en av kyrkans anställda blev nyligen överfallen och rånad precis vid ingången.
Marianne säger att hon ändå trivdes mycket bra i sin vardag. Hon kommer speciellt ihåg gudstjänsterna, som var mycket välbesökta.
– Hosiannakyrkan var alltid fullsatt – de som inte rymdes i kyrkan, byggd för tretusen personer, satt utanför.
Åker snart på sin tredje volontärperiod
Marianne har tidigare varit volontär i Botswana i januari-april 2017. Hon passade på att göra ett återbesök där under sin Namibiavistelse.
– Det var så roligt att träffa barnen jag arbetat bland! Det var också fint att se alla förbättringar som gjorts på daghemmet.
Nästa år är det dags för Mariannes tredje volontärperiod.
– Den 18 januari reser jag till Etiopien, där jag ska verka bland Finska Missionssällskapets fadderbarn vars familjer drabbats av hiv/aids och bland barn som lever med funktionshinder.
NAMIBIA
Namibia är en stat i sydvästra Afrika. Landet blev självständigt år 1990 och har en befolkning på cirka 2,4 miljoner. Till landets viktigaste näringar hör jordbruk, boskapsskötsel, industri och turism. Landet brottas med svårigheter som ekonomisk ojämlikhet, fattigdom och arbetslöshet. Nya utmaningar uppstår dessutom som följd av klimatförändringar och torka. Finska Missionssällskapets arbete i Namibia inleddes redan år 1869 och sällskapet stöder idag den evangelisk-lutherska kyrkan i Namibia (ELCIN)
