“Planeringen av brunnsarbetet började redan hösten 1974. En finländsk civilingenjör, Clas Hagelstam, besökte Senegal. Han gjorde upp planer och finansierade inköpen av nödvändig utrustning för arbetet. För att få utrustningen tullfritt in i landet blev vi tvungna att göra ett avtal om brunnsgrävning med Senegals hydrologiministerium. Detta ministerium skulle sedan ansöka om tullfrihet för vår utrustning från finansministeriet. När inget svar kom, ansökte vi själva om tullfriheten. Det fick vi och anhöll då om ett års uppskov för avtalet med hydrologiministeriet, så att vi först kunde skaffa erfarenhet av brunnsgrävning”, minns Göran Särs.
Från snäckskal till riktiga brunnsringar från Mbour
“Tanken var att byborna själva skulle gräva brunnarna. Av sanden från gropen skulle man tillverka brunnsringar på plats. Det fungerade inte då sanden mest bestod av smutsig jord. Vi anlitade yrkesgrävare och började tillverka ringarna i staden Mbour, där missionärerna bodde och där det var möjligt att skaffa byggmaterial. Vi skaffade havssand, snäckskal och kalkstensgrus för att tillverka ringarna. Vi anställde några lokala unga män för arbetet. En av dem var Paul Sene, som blev projektledarens närmaste medarbetare och senare projektledare.
Till en början bestämde missionärerna vilka byar som skulle få brunnar. Senare övergick besluten om var brunnarna skulle grävas till kyrkans och missionens samarbetskommitté.
Vi försökte också gräva brunnar i byar där det inte fanns kristna. Innan arbetet började höll vi en andakt och bad om välsignelse över arbetet. På samma sätt hölls en bönestund när brunnen var färdig för att tacka för beskyddet och för den nya brunnen.
När vi fick meddelande från en by att man hittat vatten i brunnsgropen, transporterade vi ringarna med lastbil till brunnskanten och sänkte ner dem med hjälp av en kran till marknivå. Meningen var att byborna sen skulle gräva bort sanden under ringarna, så att de sakta sjönk ner till vattenlagret.
Det uppstod problem då byborna helst ville gräva där det var lättast. Resultatet blev att ‘ringtornet’ började luta, fastnade i väggen och slutade sjunka. Vi hamnade att anlita yrkesgrävare. Vi insåg också att det var för dyrt och tidskrävande att installera ringarna till marknivå. Yrkesgrävarna fick istället uppgiften att putsa brunnsväggarna från ringarna till vattenlagret och mura de delar som låg ovan jord.”
Göran Särs (ansvarig för brunnsprojektet 1975–1985)
Lokala krafter anslöt sig
“När jag tog över ansvaret för projektet hade ett brunnscenter nyligen blivit klart i Mbour, där brunnsringarna tillverkades och material, verktyg och maskiner förvarades. Jag fick vara med i slutskedet då vi inredde byggnaden och byggde en gjutlinje på gården där ringarna skulle gjutas”, berättar Jari Vähäsarja.
“Paul Sene och ett flertal lokala grävare deltog i arbetet. Jag körde lastbilen som vi använde för att transportera material till byarna. Senare anslöt sig Mbad Ndong, Ngor Sene och lastbilschauffören Diene Sene till kärntruppen. De gjöt ringarna innan grävningssäsongen tog vid. Mbad och Ngor arbetade också som grävare i byarna.
Med tiden ökade antalet grävare till cirka femton. Det är ett arbete som kräver både karaktär och uthållighet. Ibland måste man slå med hammare och mejsel i timmar på hård sten i botten av brunnen. Vid något tillfälle skaffade vi borrhammare som drevs med tryckluft från en kompressor. Med hjälp av kompressorn kunde vi också använda pumpar i grävandet.
Många utmaningar med vattenkvaliteten
Byarna sände sin anhållan om en brunn till den Lutherska kyrkan i Senegal, som beslöt om i vilken ordning brunnarna skulle grävas. Brunnsringarna gjöts i september-oktober, innan grävningssäsongen, som pågick från oktober till juni. Årligen byggdes 30-40 brunnar och några gamla reparerades. Byborna samlade in en symbolisk summa, på så sätt förband sig byborna att på bästa möjliga sätt ta hand om sin brunn. De deltog också i arbetet att gräva, som hjälp för yrkesgrävarna.
Arbetet började alltid med bön på platsen för brunnen och avslutades på samma sätt när arbetet var klart. Material, som cement, sand, armeringsjärn med mera, levererades till arbetsplatsen med brunnsprojektets lastbil enligt behov. Basmaterialet köptes från en järnaffär ägd av libanesen Ghaffari i Mbour.
Brunnarna var oskyddade, utan lock, vilket var ett problem med tanke på att hålla vattnet rent. Vi försökte med pumpar, men de klarade inte av den hårda användningen och ofta räckte inte heller brunnarnas vattenkapacitet till för att använda pumparna. Vi prövade också rörbrunnar, grävda med handborr, men den sandiga jorden var ofta olämplig för denna lösning.
På cirka tvåhundra meters djup fanns god kvalitet på vattnet, men att bygga och underhålla borrbrunnar är dyrt och resurskrävande. Vi fick nöja oss med handgrävda brunnar. Ofta var vattnet i de övre lagren av dålig kvalitet och dessutom salt. Sötvattenlagren kunde vara mycket tunna och grävde man för mycket blev vattnet salt.”
Jari Vähäsarja (ansvarig för brunnsprojektet 1986–1994)
Texten är översatt av tidigare Senegalmissionär Ann-Katrin Store
***Brunnsarbetet utfördes med stöd av Finlands utrikesministerium.***
Finska Missionssällskapets arbete i Senegal började 1974, för 50 år sedan. I denna artikelserie som publiceras under 2024, minns vi olika skeden i Senegalarbetet.
