På förmiddagen diskuterades Finska Missionssällskapets uppdrag i ljuset av den nya strategin som tas i bruk 2023. Verksamhetsledare Rolf Steffansson inledde varefter en panel bestående Andrey Heikkilä, Tomas Kolkka och Milja Westerlund samtalade kring uppdraget. Marika Björkgren-Thylin ledde diskussionen.
Steffansson tog avstamp i hur Jesus medvetet sökte sig till dem som stod i ytterkanterna, de som ingen annan ville se. Han fortsatte tala om gränser mellan olika människogrupper – och hur man under årens lopp överskred gränser mellan sjuka och friska, män och kvinnor, till funktionshindrade, mellan fattiga och rika o.s.v. Att bygga en kyrka som är öppen för alla är en pågående process och något Missionssällskapet aktivt arbetar för.
Han talade vidare om hur Missionssällskapet under de kommande åren satsar på att förstärka marginaliserades gruppers delaktighet och uthållighet i förändring. Grupper som flickor och kvinnor, barn och ungdomar, funktionshindrade och etniska minoriteter.
Enligt Steffansson har vi till vår hjälp ett starkt nätverk av kyrkor, kristna organisationer och medborgarorganisationer, som vi arbetar med. Arbetet bärs nu upp av flera axlar än någonsin tidigare i historien. Det ger också arbetet hållbarhet. Vi kommer under de kommande åren att ännu starkare prioritera uppbyggandet av kyrkor i deras roll som hoppets budbärare, diakonins förverkligare och byggare av försoning. Vi kommer också att arbeta för att förstärka växelverkan mellan den världsvida kyrkan och dess lokala delar i Finland, församlingarna.
– Under de kommande åren vill vi för det första arbeta med att förstärka Kyrkan och kyrkorna i vår gemensamma missionsuppgift. Det gör vi genom att stödja kristen fostran och teologisk utbildning, genom att utveckla modersmålets användning i kyrkorna, ledarskapsutbildning, och diakoni.
Härifrån fortsatte panelen diskussionen.
Marika Björkgren-Thylin: Ett stort tema i Rolfs inledningsanförande var gränsöverskridande. Inte bara geografiska gränser utan framför allt gränser mellan människor. Vilka gränser ser ni i ert arbete och på vilket sätt är ni med och överskrider dem?
Andrey Heikkilä: Jag tänker på gränsen till Ryssland som jag överskrider hela tiden. Det är så med människor, att vi allt som oftast tar steg i det ovetande. Om vi tänker på kärleken kanske vi måste ta ett steg i det obekväma, möta motstånd och ta upp frågor som ingen annan vill lyfta fram. I missionen är det kärleken, sedan talar vi om hoppet. Vad är hoppet? Hoppet föds då ett barn börjar tro på morgondagen, hoppet föds då barnet känner sig tryggt, hoppet föds då när en funktionshindrad som sitter i rullstol får möta andra likasinnade. Hoppet tar bort rädsla och raserar gränser. I missionsarbete ser vi gränser, överstiger dem, och deklarerar kärlek och hopp för morgondagen hur mörk den än ser ut.
Milja Westerlund: I församlingarna går gränserna mellan olika arbetsområden. Mission och internationell diakoni är gränsöverskridande. Här i Sibbo har missionen alltid hållits starkt med.
En gräns som vi borde komma över är den mellan generationerna. Ser man omkring sig i den här salen ser man att det inte är så många i de yngsta åldrarna som är med. Här har kyrkan en utmaning att leva ut det diakonala förhållandet till våra medmänskor.
Tomas Kolkka: När jag tänker på mitt arbete i norra Thailand är det främst språket och kulturen som är de stora gränserna. Man måste acceptera att bli ett barn igen: att lära sig språket, lära sig den lokala kulturen, bli en del av gemenskapen. Det tar tid att bli accepterad. Vi kan översätta Bibeln, men om inte folket är med i arbetet, och inte har ägarskapet, så kan arbetet bli färdigt, men bär inte så mycket frukt.
Marika: Ett annat tema Rolf nämnde var att stärka marginaliserade gruppers delaktighet och levnadsvillkor. Rolf, varför har man valt just dessa, det finns ju så många grupper man kunde ha valt?
Rolf Steffansson: Vi har begränsade resurser och måste välja var vi sätter in de resurser vi har. Vi bygger på den historia vi har, vi har historiskt jobbat väldigt mycket med flickor och kvinnor, och sett att det gett resultat. Ett arbete där flickor och kvinnor inkluderas resulterar i starkare kyrkor. Barn och unga har också längre varit i centrum för Missionssällskapets jobb. Vi har nya redskap i och med att vi har deklarationen om barnens rättigheter som förverkligas genom kyrkornas verksamhet. Tomas Kolkka lyfte fram här arbete bland nya kulturer. Kolkkas arbetar ju bland en minoritet som ofta blir förbisedd av majoriteten. Den verkliga förändringen kommer från kanterna inåt och inte tvärtom.
Marika: Tomas, ni jobbar alltså bland en liten minoritet i Thailand. Det finns jättemånga minoriteter i norra Thailand (Tomas: 62 st.) Men Thailand är ett stort land, majoriteten är ju ändå mycket större, så vad motiverar att man jobbar med ett litet folk – stora majoriteten behöver ju också evangeliet?
Tomas: Thailand och Japan är de enda länder i Sydostasien som inte varit koloniserade. Därför förknippas medborgarskapet även idag med majoritetsreligionen. Så om du är en riktig thailändare ska du vara buddhist. I Thailand har kyrkan har vuxit mycket långsamt. Men i norra Thailand bland minoritetsgrupperna är de flesta animister och tror på andar. Därför är det lättare för dem att ta steget att bli kristen. Absolut, det är jätteviktigt att man arbetar bland majoritetsthailändarna också, men det är svårare och resurserna är inte så stora, så vi måste koncentrera oss på något område.
Marika: Ryssland, också där jobbar vi bland marginaliserade grupper: utsatta barn, funktionshindrade. Varför just dessa?
Andrey: I Ryssland har vi också en hel del minoriteter. Vi har en minoritetskyrka som vi samarbetar med. Den ingermanländska kyrkan är mycket liten och väldigt spridd över hela landet jämfört med den ortodoxa kyrkan som har stor makt.
Vi jobbar med funktionshindrade och människor som hamnat utanför samhället. Funktionshindrade var en väldigt utsatt grupp redan under Sovjet. Funktionshinder är ett stigma och de funktionshindrade utestängs från samhället. Den här moralen följer med ännu idag och vi försöker bekämpa den med Jesu exempel.
Att sammanföra olika grupper är viktigt. Ungdomar från skyddshemmet Dikoni åkte på sommarläger med funktionshindrade. Friska och funktionshindrade unga tillbringade tre veckor tillsammans. Vad hände? De friska såg att de funktionshindrade är likadana som de, som du och jag. Rullstolen är bara ett hjälpmedel. På några år förändras samhället. Nu är det populärt att vara med som volontär i arbetet. De flesta församlingar inom ingermanländska kyrkan vill arbeta med funktionshindrades rättigheter.
Marika: Tror du Milja, att församlingarna förstår att man väljer de mest utsatta, diskriminerade och marginaliserade för att hjälpa just dem?
Milja: Jag tror att förståelsen finns där, men att välja dem som behöver hjälp är inte alla gånger lika rakt på sak här i Finland som på många missionsfält. Jag tänker att vi har ett ganska bra system som samlar många hjälpbehövande, men det kanske också finns en fara att man gömmer sig bakom systemet. Tänker att samhället sköter det. Jag tänker att det är viktigt att vi ser dem som kanske inte utanpå ser ut att höra till de utslagna; de som kämpar emot känslan eller som känner att de är fel. Eller som åtminstone känner att andra tycker att de är fel. Jag tänker på föräldrar som är för trötta på sitt föräldraskap, men som inte vågar tala ut om det. Alla som mår dåligt fast det inte sys utanpå. Här tror jag att det handlar mycket om hur man kommunicerar utåt, något som är väsentligt i församlingarnas arbete. Det är viktigt med tanke på kyrkans framtid att det också i framtiden finns de som åker ut på missionsuppdrag. Enligt undersökningar värdesätter de yngre generationerna diakonin och det globala ansvaret.
Marika: Rolf nämnde att en av våra styrkor inför framtiden är våra många samarbetspartner, framför allt lutherska kyrkor runtom i världen. En av tyngdpunkterna de kommande åren är att stärka dessa kyrkor så att de blir allt bättre vittnesbörd i sin omgivning. Tomas, du jobbar för en liten asiatisk kyrka, vad behöver Asiens kyrkor, vad kan vi bidra med?
Tomas: Först och främst är det expertis vi kan bidra med. De flesta kyrkor i Asien är ganska små, speciellt de evangelisk-lutherska kyrkorna i området. Det finns speciella behov i Kambodja där folket traumatiserats på grund av kriget som pågick i trettio år. Vi har sakkunniga som utvecklar terapin inom kyrkan.
I Thailand har vi bibelöversättningsarbete. Där behövs det sakkunniga, och det behövs hjälp med ekonomin. Så det finns fortfarande behov av missionärer från Finland. Vi jobbar tillsammans och gör oss överflödiga genom att utbilda de lokala kyrkorna och församlingarnas anställda.
Marika: Rolf, om kyrkorna i Asien i regel är små i antal medlemmar så är våra samarbetskyrkor i Afrika väldigt stora. Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien är världens största lutherska kyrka och lutherska kyrkan i Tanzania kommer inte långt efter. Vilken form av samarbete kan vi ha med så stora kyrkor?
Rolf: Som Tomas säger finns där efterfrågan på sakkunskap till exempel inom diakoni och arbete för funktionshindrade. Vi har också jobbat mycket med flickors rättigheter i Tanzania.
En före detta biskop i Tanzania sade att det inte finns någon kyrka som är så stark att den inte behöver hjälp av någon annan. Det här betonas både i Etiopien och Tanzania. Trots att de är stora kyrkor vill vi vandra tillsammans för gemenskapen, och att vi går med dem visar att vi hör till den världsvida kyrkan. Det är väldigt viktigt för oss.
Marika: Andrey, mycket speciella partnerskapsförhållanden råder just nu i Ryssland. Som alla vet inledde Ryssland ett anfallskrig mot Ukraina. Efter en lång tid av fred i Europa har vi åter krig på vår egen tröskel, men redan långt innan de här krigshändelserna beslöt Missionssällskapet att avveckla sitt Rysslandsarbete. Redan under många år har man målmedvetet arbetat för att kyrkan där ska ha förutsättningar att stå på egna ben från och med slutet av det här året. Nu blev det ju mycket annorlunda än det var tänkt. Hur ser läget ut nu och hur kommer relationen till Ingermanlands kyrka att se ut efter det här?
Andrey: Vi måste tänka i ett längre perspektiv och som Marika nämnde tog Missionssällskapet redan 2016 ett beslut om att avveckla arbetet, och vi gör det steg för steg. Vi bygger på det arbete som gjordes under 1990-talet, vi stärker kyrkornas ekonomi, vi gör ett så gott arbete att kyrkan idag är väldigt stabil. Vartåt den utvecklas får vi be för, men kyrkan har en väldigt stark identitet som en kristen kyrka som välkomnar alla oberoende av från vilken minoritet man kommer. Bara i Ural har vi tretton församlingar som talar sex olika språk. På 1990-talet fanns det en församling som arbetade bara för marifolket men i början av 2000-talet välkomnade kyrkan alla. Kyrkorna är väldigt stabila i sin egen teologi. Jag tror, hoppas och ber att de har en ljus framtid. Men man ser på Ryssland som helhet är lutherska kyrkan i Ingermanland en minoritetskyrka och ortodoxa kyrkans agerande påverkar lutherska kyrkan mycket.
Marika: Rolf, Missionssällskapet har valt att lämna Ryssland och Estland. Vad ska sällskapet göra i stället?
Rolf: Jag tog ju upp ganska mycket av det vi kommer att stärka tematiskt redan tidigare. Att stärka minoritetskyrkor i Asien, Latinamerika och Afrika. Vi kommer att arbeta speciellt med utsatta människors delaktighet och förändringsmotstånd. I många av de områden vi arbetar är klimatförändringen en stor faktor. Och i Asien, Latinamerika och Afrika finns det väldigt många samhällsutmaningar och vi arbetar med fred och försoning.
Jag vill betona att mission är rörelse. Paulus i tiderna rörde sig vidare när han hade varit med och grundat församlingar, och vi ser som vår uppgift att vara i rörelse med de teman som Gud har kallat oss till. En liten förstärkning kommer att ske i arbetet i Latinamerika.
Marika: Rolf nämnde om att han hoppas vi kan stärka samarbetet med den världsvida kyrkan och dess lokala delar i Finland. Milja, Vad behöver församlingarna i Finland av den världsvida kyrkan? Vad behöver vi i vår församling för att vi ska se att vi är en del av en världsvid kyrka?
Milja: En känsla jag skulle vilja ha till Finland är glädjen – glädjen i att prisa Gud och leva ut hans evangelium.
medverkande:
Rolf Steffansson är verksamhetsledare vid Finska Missionssällskapet
Tomas Kolkka är Finska Missionssällskapets missionär i Thailand
Andrey Heikkilä är Finska Missionssällskapets missionär i Ryssland
Milja Westerlund är vik. stiftssekreterare för mission och internationellt arbete
Marika Björkgren-Thylin är chef för svensk service vid Finska Missionssällskapet
Paneldiskussionen strömmades och kan ses på YouTube: Kirkko Sipoossa – Kyrkan i Sibbo.
