Mouno Souaré och Sira Camara drar vant i repet, och vattenämbaret stiger från tio meters djup. När kvinnorna har fyllt en del av vattenkannorna slänger de det tomma ämbaret tillbaka i brunnen. När ämbaret plaskar ner i vattnet är det dags att dra upp det igen.
Bredvid brunnen finns en pump som drivs med solenergi. Den borde pumpa upp vattnet och leda det till bevattningsdammar runt om i trädgården. Tyvärr är pumpen trasig och reservdelen har ännu inte kommit.
Vi befinner oss i en trädgård i Dialakoto, en landsbygdsort i sydöstra Senegal, där cirka 50 kvinnor arbetar tillsammans. Kvinnorna har planterat bland annat lök, sallad, okra, aubergine och chili. De kommer dagligen för att vattna plantorna.
”Vi är mycket nöjda med trädgården, trots att vi har haft många utmaningar och ibland har det känts tungt att gå hit 30 minuter varje dag”, berättar kvinnorna.
Förutom den trasiga pumpen har det varit problem med djur som ätit av plantorna. Nu är området till all tur omgärdat av ett stängsel.
Nyligen fördes bikupor till trädgården, som snart ska tas i bruk. För honungen får man ett bra pris, samtidigt kan den också användas som mat för jordbrukarfamiljerna. Bina behövs för att pollinera trädgårdens grönsaker och frukt.
Bevattnings- och dricksvatten räcker inte alltid till
I Senegal har klimatförändringen lett till minskade regnmängder och högre genomsnittstemperaturer. Tillgången på bevattnings- och dricksvatten är hotad och familjernas livsmedelssäkerhet har försämrats.
Dialakoto är ett avlägset och fattigt område med få möjligheter till försörjning. Det gemensamma trädgårdsprojektet som drivs av Senegals lutherska kyrka och Finska Missionssällskapet, liksom skolning i trädgårdens utveckling, stärker kvinnornas roll i familjerna. Samtidigt förbättras familjernas försörjning och tillgång på livsmedel.
”När skörden är mogen får våra familjer mat. Den första skörden är fortfarande på gång, så ännu kommer vi inte att ha några produkter till försäljning, men senare blir det möjligt”, säger kvinnorna.
Text: Heli Vuohelainen
