Text: Ann-Katrin Store
”Den väckte mitt intresse. Men inte visste jag då hur man blir missionär och hur missionen arbetade. Jag upplevde ändå att Gud kallade mig till tjänst.”
Efter några år av församlingsarbete som älskad ungdomsledare i Jakobstad, språkstudier och förberedelser för utresa kom Maj-Britt till Senegal. Arbetet inleddes bland serererna, ett av de folk som är mest öppna för kristendom i landet. Maj-Britt fick sitt serere-namn, Maye Diouf. Så är hon känd ännu idag i Senegal, och så kallas hon bland de finländska kollegerna.
Pionjärer i Mbour
50 år efter att arbetet i Senegal började bor Maye i sin hemstad Jakobstad sedan många år. Hon minns hur det var i början.
”Vi var fyra vuxna och två barn som kom till Senegal det året, Kristina (Stina) och Stig-Olof (Stiga) Fernström med barnen Karin och Ben-Olof, Tuula Faye (f.d. Paukkunen) och jag. Vi bosatte oss i kuststaden Mbour i centrala Senegal. Vi kände ingen, vi kunde inte det lokala språket, men det var bara att börja på. Vi lärde oss att leva och arbeta med de medel som fanns att tillgå. Stina gick till exempel nästan varje eftermiddag ner till fiskstranden för att hämta is så att vi kunde ha maten svalt. Kylskåp och dylikt hade vi inte i början.”
Missionsarbetet växte fram i Gandiol
“Vi samlade på serere-ord, frågade och frågade om igen av människorna vi kom i kontakt med. Stiga, som kom till landet några veckor innan vi andra, hade blivit bekant med en man som hette Gorgui Séne. Han hjälpte oss med mycket, både med praktiska ärenden och kontakter. Han var muslim, men blev småningom kristen. Han bodde i byn Gandiol nära Mbour. I den byn kom missionsarbetet att få sin början.”
En av de unga prästerna i Senegal skrev för övrigt på Facebook för en tid sen att Gandiol är en historisk plats och en viktig del i den lutherska kyrkan i Senegal. Den kyrkobyggnad som nu finns i byn är både förfallen och alldeles för liten. Alla gudstjänstdeltagare ryms inte in i kyrkan så nu samlar församlingsborna in medel för att bygga en större kyrka på den plats där arbetet inleddes. Femtio års arbete har burit frukt. Nu leds den församlingen, liksom de andra, av en senegalesisk präst som fått sin utbildning bland annat i Benin.
Men tillbaka till Maye.
”Vi började med läsklasser i byarna. Det var få som kunde gå i skola på den tiden. Det är så viktigt att både barn och vuxna får lära sig läsa. Då vi åkte till byarna för att undervisa hade vi alltid både malariamedicin och sårvårdsmaterial i bilen. Jag kände mig nästan lika mycket som sjukskötare som lärare i klasserna. De tropiska såren lärde jag mig att sköta, barnen som kom till undervisningen hade ofta sår som behövdes tas om hand. Vi putsade och rengjorde såren, satte på förband och sen bytte vi förbanden nästa gång vi kom till byn tills såren helat.”
Stöd av de lokala medarbetarna
”Jag bodde senare ensam i byarna Diarrér och Ngayokhéme. Med facit i hand tycker jag inte det var det bästa att jag som ensam kvinna bodde i byarna. Det hade varit bättre om vi hade varit ett team som bott och arbetat tillsammans. Jag trivdes ändå bra att bo i en by, och kontakterna jag fick, speciellt med kvinnorna, betydde mycket för mig. När jag hade flyttat till byn Ngayokhéme kom min väninna Awa Ndiaye, vars familj bodde i byn, hem till mig den första kvällen. Hon sov över i mitt hus. Jag förstod inte riktigt varför hon sov hos mig, då hennes hem fanns nära mitt hus. Efter fem nätter sa hon, nu ser jag att du klarar dej här, och så flyttade hon hem till sig.”
Awa var Mayes närmaste arbetskamrat i många år. Tillsammans översatte de olika material, bland annat sånger och bibeltexter till serere. De höll läsklasser och söndagsskola.
”Barnen har alltid stått mitt hjärta nära. Jag minns när en kvinna i Ngayokhéme dog i kolera. De vuxna skrek och ropade ut sin sorg. Då kom byns barn, med stora rädda ögon, till mig och satte sig på mattan på gården. Jag satte mig ner tillsammans med dem och så satt vi och sjöng kristna sånger, medan dödsritualerna i byn pågick. Barnen sökte trygghet och det försökte jag ge dem.”
“Ett under att tacka missionens Herre för”
Efter en stunds tystnad svarar Maye på frågan om vad hon minns bäst av tiden i Senegal.
”När jag tänker tillbaka på de åren är det nog gemenskapen med kvinnorna som betytt mest för mig. Deras värme, gästvänlighet och vänskap som de delade med sig av till mig, en vit utländsk kvinna, är en Guds gåva som jag minns med stor tacksamhet.”
”Vi har fått vara med och bygga upp en kyrka tillsammans med senegaleserna. Det är ett stort tacksamhetsämne. Nu är kyrkan självständig och fortsätter att predika Guds Ord. Ett under som vi skall tacka missionens Herre för.”
Då jag tänker på de enkla förhållanden arbetet startade i förundras jag över hur mycket välsignelse missionen och kyrkan fått och får. ”Roog a faaxa”, Gud är god, säger man på serere.
Text: Ann-Katrin Store
Jubileumsår. Det har gått 50 år sedan Finska Missionssällskapet inledde sitt arbete i Senegal. För att fira det träffades över 40 tidigare Senegalmissionärer på Kredu i Nykarleby den 27–28 april 2024. ”Så här glada är vi över att ha fått vara med i arbetet tillsammans med Senegals lutherska kyrka”, säger Ann-Katrin Store, som var med på träffen. Foto: Esteri Pentti
Bibeln på eget modersmål
- I Senegal talas över trettio språk.
- Den lutherska kyrkans huvudspråk är sereer (serere), men det läs- och litteraturarbete som stöds av Missionssällskapet utförs också på språken wolof och pulaar.
- En stor mängd publikationer har getts ut och översatts under årtiondena på alla tre språken med stöd av Missionssällskapet. Några av de största insatserna är bibelöversättningen till serere som färdigställdes 2007 och den pågående bibelöversättningen till pulaar.
- År 2023 drog totalt 1 578 personer nytta av modersmålsundervisning som ordnades för förskolebarn och vuxna på alla tre språken med hjälp av finländska biståndsmedel. Kyrkan driver också förskolor som finansieras med andra medel.
Artikeln har publicerats i Mission nr.2/2024
