Redan på åttiotalet funderade jag på att tjänstgöra som volontär. För att lära mina tre barn hur bra vi hade det beslöt jag att vi avstår från något, och istället ger pengar till fadderverksamhet utomlands. Vi kom överens om att byta ut läsk efter bastun till blandsaft. I samma veva kom tanken på att tillsammans med barnen besöka barnhemmet där vårt fadderbarn bodde, och samtidigt utföra volontärarbete under sommarlovet. Det blev tyvärr aldrig av.
När jag sedan närmade mig pensionsåldern dök en vag tanke på volontärarbete upp igen. Då grep ödet in. Pernå församling gjorde en utfärd till Helsingfors våren 2018 och besökte bland annat Finska Missionssällskapet på Observatoriegatan. Vi fick höra Maria Westerling berätta om sitt arbete i Nepal. Jag tog mod till mig och frågade om vägen till Felm Volunteer. På hösten samma år deltog jag i kursen Min Mission. Följande vår ansökte jag om en volontärplats, och fick en plats i Jerusalem, Israel.
I januari i år bar det av, jag skulle stanna tre månader och komma hem i april. På grund av coronaepidemin var jag tvungen att åka hem efter bara två månader. Nu är det högsommar, och jag har haft tid att tänka på vad jag upplevde. Jag längtar tillbaka, troligen både för att min volontärtid avbröts tidigare och uppgiften inte fick ett normalt avslut och för att min tid i Jerusalem verkligen har påverkat mig och mina tankar. Arbetet var intressant och varierande. Dessutom hade jag den turen att bli del av ett alldeles fantastiskt team.
Från första dagen kände jag mig välkommen. Min handledare, Kirsi Piittala och hennes man Marko, tog med mig överallt. Vi besökte bland annat skolor på Västbanken. Här deltog de äldre eleverna i projekt om ledarskap i samarbete med Felmcentret. Jag fick också åka med till skolan i Mi’ilyä nära Libanons gräns. Tanken var att man skulle etablera kontakt mellan skolorna på Västbanken. Då jag fick följa med till alla dessa skolor blev jag genast involverad i ledarskapsprojektet. Dessutom jobbade jag en gång i veckan med den engelska klubben som en skola ordnade för klass 8.
På tisdagseftermiddagarna åkte jag i allmänhet till Betlehem med buss för att besöka en eftisklubb för barn i åldern 8–9 år. Också den gick på engelska. Barnen var ivriga på att lära mig de arabiska siffrorna, både att skriva dem och att uttala dem på arabiska. Jag berättade om Finland, visade videosnuttar bland annat om den finländska vintern. Ett uppskattat tema var servicehundar av olika slag. I Arabvärlden uppfattas hunden ofta som ’smutsig’ och värdelös. Tanken bakom besöken var att barnen skulle lära sig hur världen kan se ut utanför flyktinglägret i Betlehem.
Felmcentret i Jerusalem hade många aktiviteter. Där samlades kristna församlingars ungdomar. En interreligiös grupp jobbade för bättre relationer mellan judar, kristna och muslimer. Muslimska pojkar spelade ’sähly’ en kväll i veckan på Felmcentrets gårdsplan. Olika kristna församlingar träffades och ordnade gudstjänster i utrymmena, där musicerades regelbundet och en grupp kvinnor studerade hebreiska.
I arbetet mötte jag främst kristna araber. Jag blev alltid vänligt bemött, mitt arbete uppskattades och gästfriheten var stor. Många familjer tar lån för att hjälpa sina ungdomar så att de skall kunna studera utomlands. I Finland är studielån och studiestöd en självklarhet. Studierna kostar en spottstyver jämfört med kostnaderna i andra länder. Jag rannsakade mig själv. Skulle jag vara villig att satsa så stort för att mina barn skulle kunna studera? I Finland kan alla studera också om föräldrarna inte bidrar ekonomiskt, så frågan har aldrig varit aktuell.
Hur kommer det sig att jag är så priviligierad? Det är något jag har frågat mig om och om igen. Jag kommer från Norden med hög välfärd. Universitetsstudier är tillgängliga för alla, ekonomin är någorlunda tryggad och pensionen kommer varje månad. Nu har jag lärt mig att man också får privilegier då man är kristen, åtminstone i Israel. Det är på intet vis så att jag vill avstå från mina privilegier, men om alla har samma rättigheter är dessa rättigheter inte längre något privilegium. En sådan värld önskar jag. Under min volontärtid har jag tydligt sett att vi är väldigt långt från en sådan värld.
När man går kursen Min Mission, eller den finskspråkiga motsvarigheten Lähde liikkeelle, får man en inblick i vad volontärarbetet går ut på. Samtidigt får man lära sig mycket om hur folk lever på andra ställen. Efter det kan man ta ett beslut om man vill fara ut i världen som volontär, eller kanske jobba som volontär i Finland. För den som ens ägnar en tanke åt att tjänstgöra som volontär rekommenderar jag varmt att delta i utbildningen. Åldern är inget hinder, ibland är det till och med en fördel att vara äldre. För mig har volontärtiden absolut varit berikande, jag ser på världen med nya ögon. Volontärperioden har hjälpt mig att känna större harmoni och tacksamhet.
Text och bilder: Tove Thomasson
