Bolivias evangelisk-lutherska kyrka driver Verena Wells-centret som ligger i Caranavi. Där erbjuds flickor som hör till ursprungsfolken trygghet och bättre förutsättningar att slutföra sina grundskol- och gymnasiestudier. Flickorna kommer från byar där det oftast saknas möjligheter till studier efter lågstadiet, och där vägen till närmaste gymnasium är antingen för lång eller för farlig. Verena Wells-centret erbjuder flickorna helpension, trygghet, stöd för studierna och kristen fostran. Centrets koordinator Corina Ninachoque, ”syster Corina”, som hon kallas av flickorna, bor tillsammans med sin make Rilver i centret, och paret tar hand om centrets verksamhet och ser till att flickorna mår bra.
”Centret är som ett andra hem. Det har erbjudit en fin möjlighet att dela vardagen med flickor med olika slags bakgrunder. Vi har gråtit och skrattat tillsammans”, berättar 18-åriga Luz Dana Aduviri, som bott tio år i centret. Som bäst håller Luz Dana på att slutföra sina gymnasiestudier, och det är till stor del centrets förtjänst. Luz Dana, som härstammar från byn Los Andes i San Lorenzo, kom till centret som 8-åring. Hennes mamma hade hört om centret och även Luz Danas två storasystrar studerade på sin tid i ett motsvarande center.
”Till en början var det svårt att vara åtskild från mamma, men så småningom vande jag mig. De andra flickorna var äldre och jag behandlades som en lillasyster”, minns Luz Dana. Tiden i centret har på många sätt varit avgörande. ”Jag har fått stöd för mina studier, undervisning i värderingar och nya vägar har öppnats för mig. Jag har fått nya perspektiv, och jag hoppas att jag en dag ska kunna hjälpa andra på samma sätt som jag själv blivit hjälpt.”
Stöd till flickor och deras familjer
Just nu bor det 21 flickor i Verena Wells. De kommer från aymara-, quechua-, leco-mosete och chimánfolken. Som en följd av att flickorna bott på centret har de utvecklats positivt; i deras beteende, värderingar och attityder har skett en märkbar förändring till det bättre. Detta intygas av både flickorna och deras föräldrar.
Förutom att ta hand om flickorna som bor i Verena Wells ingår i centrets verksamhet att stöda och utbilda flickornas familjer. Senast i november ordnades en utbildning i människorättsfrågor för flickornas föräldrar. Med hjälp av utbildningen ville man öka medvetenheten om människorättsfrågor och särskilt barn och kvinnors rättigheter, familjedynamik och könsroller, föräldrars och myndigheters skyldigheter att förebygga familjevåld, som tyvärr är vanligt förekommande i Bolivia. Föräldrarna lärde sig om sina egna rättigheter och om olika former av våld, och man försökte ge dem bättre förutsättningar för familjeliv och barnfostran.
”Jag lärde mig mycket under den här utbildningen, den hjälper oss att utvecklas som föräldrar. Det var överraskande att höra hur vi föräldrar påverkar barnen med vårt beteende. Jag hade inte tidigare tänkt på att vårt dåliga beteende får barnen att bete sig illa”, förklarade den enda pappan som deltog i utbildningen, Mario Kea, efteråt. ”Vi vuxna gör vårt bästa för att våra döttrar ska ha möjlighet att ta sig fram och bli något, och inte behöva lida som vi.”
Luz Dana drömmer om att kunna hjälpa människor och samhället
I Caranavi bor många kaffeproducenter och cocaodlare. I Bolivia är det lagligt att odla cocablad. Av dem framställer man te, medicin och annat – allt från sötsaker till tvål. Liksom många av de andra familjerna till flickorna i Verena Wells fick också Luz Danans familj sina inkomster från sitt jordbruk. Pappan är jordbrukare och mamman är expert på att odla kaffe. Förutom kaffe odlar de citroner, avocado, bananer, mandariner och papaya på sin gård. Aduviris gård exporterar kaffe ända till Förenta Staterna.
Familjen tillhör ursprungsfolket aymara, men Luz Dana pratar knappt någon aymara fast hon kan förstå språket. Hennes föräldrar gick inte många år i skolan, men Luz Dana är en mycket duktig och motiverad studerande. ”Jag tycker mycket om att studera och om att lära mig nytt. Också mamma har gillat att studera, trots att hon inte studerade mycket under sin tid. Hon har ändå tagit mig med sig på olika utbildningar i kaffeodling ända sedan jag var liten.”
Efter gymnasiet hoppas Luz Dana att hon kan fortsätta studera medicin vid Universidad Mayor de San Andrés. Hon drömmer om att bli kirurg eller läkare inom anestesiologi. ”Jag vill kunna bota och hjälpa människor. Genom mitt yrke vill jag göra nytta för samhället och även min familj.”
Om hon inte får en studieplats flyttar hon till La Paz. ”Jag kommer säkert att sakna Verena Wells och människorna där, men kommer på besök alltid när jag kan”, bedyrar Luz Dana. ”Verena Wells har betytt otroligt mycket för mig, och syster Corina har stött mig mycket och varit som en andra mamma. Jag kommer aldrig att glömma centret och människorna där utan kommer alltid att minnas Caranavi.
Jag känner stor frid då jag besöker kyrkan
Trosfrågor var viktiga för Luz Dana redan innan hon flyttade till centret, men under tiden i centret har den lutherska församlingen blivit viktig för henne. ”Då jag för första gången lärde känna Gud, upplevde jag en oförklarlig frid. Jag känner fortfarande stor frid då jag besöker kyrkan, och vill berätta det för hela världen. Jag glömmer allt annat och fokuserar på Gud, vad Han betyder för mig och jag för Honom. Och under de perioder då jag är längre bort från Gud, känner jag tomhet.
Samvetet styr numera allt mer Luz Danas beteende. ”Då jag var yngre gillade jag att slåss, men det vill jag inte längre. Jag har lärt mig att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.”
Under semestrarna brukar Luz Dana åka hem till sin familj för att hjälpa till med arbetet på gården. Hennes pappa har under den senaste tiden haft hälsoproblem, och hon oroar sig mycket för hans hälsa. ”Eftersom pappa är den enda mannen i familjen är han tvungen att jobba hårdare än andra.”
Annars gillar hon att teckna, måla, läsa och sjunga under sin fritid. Luz Dana upplever att kristen musik ”hjälper hennes hjärta”. ”I framtiden hoppas jag att jag får ett arbete och inkomster, så att jag kan hjälpa mina föräldrar och andra människor: eftersom jag själv fått hjälp vill jag i min tur hjälpa andra.”
När hon tänker på sina faddrar i Finland känner Luz Dana tacksamhet men också förlägenhet. ”Vi kommer antagligen aldrig att förstå helt att ni där långt borta i Finland vill hjälpa oss flickor i Verena Wells. Er hjälp har varit stor och jag önskar er välsignelse och framgång”, hälsar Luz Dana till Finland.
Text och bilder: Katja Tynkkynen
