När arbetsplatsen lediganslogs började Amus telefon ringa. Teologen Amu Urhonen, 43, har ägnat sitt yrkesliv åt påverkansarbete för funktionsnedsattas rättigheter. Många bekanta uppmanade henne att söka tjänsten. Bitarna föll på plats. För vem skulle väl bättre passa än en teolog, som skrivit sin gradu om missiologi, haft u-landsforskning som biämne och varit aktiv i arbetet för personer med funktionsnedsättning?
Amu har arbetat vid Missionssällskapet sedan augusti 2023. Hon är bekant med en del av Missionssällskapets samarbetspartner sedan tidigare, bland annat genom sin roll som vice ordförande i styrelsen för utvecklingssamarbetets paraplyorganisation Fingo.
”Missionssällskapet har en bra ideologisk grund. Det är ingen självklarhet, att man stöder de funktionsnedsattas egna aktiviteter”, säger Amu.
I arbetet för de funktionsnedsattas rättigheter möter hon fortfarande sådana attityder som betraktar de funktionsnedsatta enbart som mottagare av hjälp. Det här kommer också fram i kyrkliga sammanhang. Rullstolsburna Amu har också egna erfarenheter av detta.
”Tyvärr har jag på ett kyrkligt evenemang stött på en person, som berättade för mig att hen skulle be för mitt tillfrisknande. Jag svarade att hen hellre skulle be för att trappan där bredvid oss skulle försvinna.”
Teologin alltmer mån om de funktionsnedsatta
”Att bli frisk” är inte nödvändigtvis det som en person med funktionsnedsättning mest drömmer om. Amu talar om funktionsnedsättningar som en samhällelig konstruktion. Det betyder att man måste göra samhället till en bra plats för alla.
På senaste tid har det börjat utkomma allt fler teologiska publikationer med fokus på funktionsnedsättningar. Det gläder Amu också därför att kyrkan kan vara ett gott stöd för främjandet av likställdhet i samhället. Så är också fallet i utvecklingsländerna; till exempel i Etiopien stöder Finska Missionssällskapet arbetet för de funktionsnedsattas rättigheter uttryckligen genom kyrkans arbete. Det bärande temat i arbetet är att varje människa, funktionsnedsatt eller inte, är Guds avbild.
På spåret
Amu Urhonen kom för första gången i kontakt med organisationer i u-länderna som arbetar för de funktionsnedsatta redan som tjugoåring, då hon tack vare sitt föreningsengagemang fick tillfälle att bekanta sig med de funktionsnedsatta kvinnornas organisationer i Kazakstan, Tadzjikistan och Kirgisien.
Först bjöds hon in till träffar med lokala aktivister i Finland, sedan erbjöds hon en resa till Centralasien. ”När jag träffade de här kvinnorna i Asien kände jag att vi har väldigt mycket gemensamt. Jag såg att de vet vad de gör och bara behöver stöd för sitt arbete”, berättar Amu. En av aktivisterna i Kazakstan blev hennes bästa vän.
Amu har gjort tjänsteresor runtom i världen. På fritiden gillar hon särskilt tågresor med interrail. Hon har rest ensam med tåg i Danmark, Sverige, Tjeckien och Tyskland.
”Tyskland är bäst, för där fungerar allt. Visserligen borde man kunna tyska, så nu har jag börjat studera språket på egen hand”, säger Amu.
Kyrkobesök på fritiden
På sina resor besöker Amu ofta kyrkor. Det har blivit en vana och har sitt ursprung i den tid då Amu var gift med en arkitekt. Både teologen och arkitekten såg kyrkorna som intressanta sevärdheter. Amus favoritkyrka finns är belägen i Finland.
”Tammerfors domkyrka är min favorit. Inte bara för att den är min hemkyrka utan också för att den är teologiskt intressant. Konsten i kyrkan avbildar nämligen vanliga människor – den enda bibliska gestalten är ormen i taket”, säger Amu.
Moderskapet en självklarhet
Amu Urhonen visste alltid att hon ville bli mamma. Som barn och ung älskade hon att se efter sin lillebror. När det verkade svårt att hitta en livskamrat måste hon bearbeta den möjligheten att hon kanske aldrig skulle bli mamma. Hennes liv välsignades emellertid med ett tioårigt äktenskap och två barn. ”Att vara förälder är kanske det enda som jag känner att jag på riktigt är bra på”, säger Amu. Hon upplever moderskapet som naturligt och lätt.
När hon talat om moderskap i teve har andra funktionsnedsatta kvinnor sänt tackmeddelanden. Många av dem hade fått höra att de aldrig skulle kunna bli mammor. Då insåg Amu att hennes eget moderskap aldrig utsatts för tvivel – tvärtom.
”Jag var äldsta barnet i familjen, och min egen mammas stora dröm var att bli mormor. När jag var ung var det lite frustrerande, men åtminstone tänkte jag aldrig att det skulle vara omöjligt för mig att bli mamma.”
Föräldraskapet har aldrig känts påfrestande för Amu. Visserligen medger hon, att turen spelar en viss roll: båda barnen sov gott om nätterna ända från första början. Nu är barnen i skolåldern och ”kula typer” som Amu är mycket nöjd med.
”Jag har lyckats skapa ett förtroligt och smidigt sätt att kommunicera med barnen. Tack vare det fungerar och ordnar sig vanligen allt.”
Fokus på verksamhet
Amu har alltid ägnat sig åt föreningsverksamhet och varit politiskt aktiv. I de kretsarna har också alla hennes vänskapsförhållanden uppkommit. Hon har ofta försökt lämna politiken, men när hon till exempel övergav kommunalpolitiken blev hon i stället ordförande för De gröna i Birkaland. I bakgrunden finns någon form av ångest över världsläget, gissar Amu.
”Hoppet dominerar inte mitt tänkande, utan jag fokuserar på verksamhet. Man måste i alla fall försöka göra sitt bästa.”
Det finns emellertid ett tänkesätt kring funktionshinder som Amu avvisar. Ofta säger man att det räcker med att i alla fall göra ”något”. Det godkänner inte Amu. ”Det är bättre att noggrant tänka efter vad man gör. Om man bara gör ’något’ kan det gå rejält på tok.”
Fullt i kalendern – njuter av sitt liv
Amus karriär har inbegripit en hel del genomtänkt agerande i många olika sammanhang. Redan som gymnasist gick Amu med i föreningen Kynnys ry, som arbetar för de funktionsnedsattas rättigheter. Senare fick hon jobb inom organisationen och blev också dess ordförande.
Amu nämner ofta Kalle Könkkölä. Kalle var en legendarisk aktivist inom främjandet av de funktionsnedsattas rättigheter, långvarig ordförande för Kynnys och också den som stod bakom Amus första resa till Centralasien.
”Alltid då jag träffade Kalle hade han någon ny idé. Han visste att jag kan ryska och lockade mig att åka till Centralasien. Jag visste ingenting om någonting, men han slängde i mig direkt i djupa ändan”, skrattar Amu.
Fast Amu arbetat med de funktionsnedsattas rättigheter både i yrkeslivet och på fritiden, ibland dygnet runt, har hon aldrig känt sig utmattad av jobbet. De tyngsta tiderna hör samman med Kalle Könkköläs död och med situationer där andra behandlat henne illa. Den jäktiga vardagen medför bara glädje.
”Föreningarna leder jag på rutin, och jag är bra på att prioritera. Jag njuter av att leva livet fullt ut”.
Text: Virve Rissanen
Intervjun har översatts av en volontär. Vi tackar för insatsen!
