Vägen smalnar av och blir gropig då vi närmar oss Elisabeth Sagatis hem. En motorcykel kurvar in framför oss. Den körs av Elisabeths storebror som kom för att visa oss vägen. Vi kör i tanzaniska förmiddagshettan, och befinner oss cirka en timmes bilväg från staden Morogoro. Elisabeth har lovat visa oss familjens hem. Hennes tillfälliga bostad har redan under flera års tid varit Finska Missionssällskapets internat i Morogoro som gett massajflickor skydd undan barnäktenskap. Nu är Elisabeth klar med sin examen inom kommunikation, och även de andra flickorna på internatet har slutfört åtminstone grundskolan.
Det finns cirka 120 etniska grupper i Tanzania, och inom några av dessa värdesätts traditionellt inte flickors utbildning. I landet finns det två ursprungsfolk varav massajerna är ett. Enligt tradition gifts flickor bort som unga, och fästmöns familj får kor som betalning för flickan. Så var det på väg att gå också för Elisabeth. ”En flicka är i farozonen från 10 år och uppåt. Om jag hade stannat hemma skulle de idkat byteshandel med mig”, konstaterar Elisabeth. Vi girar in på gården till en byggnad med palmtak. Förutom av Elisabets storebror möts vi av hans fru och deras lilla barn, och familjens mor Rehema Sangali. Hon berättar att huset ägs av hennes bror. Sitt ursprungliga hem var hon tvungen att fly från.
”Min älskade dotter gick i sjunde klass då hennes far började slå mig. Orsaken till våldet var att jag ville utbilda vår dotter”, berättar Rehema.
Sprang undan friaren
En dag fick vi besök av en massajman med boskap. Han skulle ha velat ha Elisabeth som sin fru. Korna som han ämnade betala med hade han med sig. Rehema svarade att flickan ännu inte fått sin första mens och att hon borde få gå ut skolan. Svaret passade inte friaren. Då tog Rehema med sig dottern och flydde.
”Jag sprang i många dagar och nätter för att rädda henne. Inget fick jag med mig. Vatten fick jag av de människor jag mötte längs vägen. Till slut kom jag hem till min bror som lovade hjälpa oss.” Rehema stannade hos sin bror, och 12-åriga Elisabeth kom till Finska Missionssällskapets internat. Elisabeth som hunnit bli 20 år är allvarlig då hon lyssnar på sin mammas berättelse om deras flykt. Elisabeth kommenterar sin flytt så här: ”Gud är underbar, för plötsligt hittades Missionssällskapet som utbildade mig.”
“Kanske jag en dag är i ledande ställning, och kan hjälpa flickebarn som kommer från svåra förhållanden.”
Internatet garanterar studiero
Morogoro stift inom Tanzanias lutherska kyrka har drivit internatet för massajflickor med Finska Missionssällskapets stöd. Församlingsprästerna har fått kännedom om fall där flickor riskerar bli bortgifta, och de erbjuds boende på internatet. Det är vanligt att mammor söker hjälp, och att internatplatsen hemlighålls för fäderna. Elisabeth berättar att hon besökt sitt hem endast dagtid för på nätterna kan hon fortfarande bli kidnappad.
Situationen är inte lika kritisk för alla flickor som bor på internatet. Några familjer har tagit sina flickor ut från bysamhället i något slags samförstånd. I området kring Morogoro bor det numera också sådana massajfamiljer som för vilka det är en självklarhet att utbilda sina flickor. På landsbygden är det vanligare att man följer traditioner, och till exempel den svåra ekonomiska situation som coronapandemin gett upphov till fick många familjer att ändå gifta bort sina döttrar.
Elisabeths barndomshem är enkelt. Hela familjen sover på samma brits, och när det regnar rinner vattnet ner genom palmtaket. Dricksvatten finns i kanistrar innanför dörren, men det är inte särskilt rent. Sin mat tillreder familjen på tre stenar som man brukar göra på landsbygden i Tanzania. Familjens boskap består av ett tiotal kor. Vid väggen intill sängen syns flaskor som familjen mjölkar i, och på väggen hänger betslar för kalvar. ”Livet är inte lätt, men Gud hjälper oss”, säger Elisabeth.
Utbildning höjde hennes sociala status
Elisabeth började lyssna på radio som barn och gillade det. ”Kommunikation är min passion. Under studietiden gillade jag speciellt tevearbete, men jag praktiserade som kommunikatör inom en organisation. Nu skulle ha vilja hitta ett jobb som informatör.” Utbildning höjde hennes sociala status i hembyn. Även pappa vet att Elisabeth studerat och värdesätter hennes yrke. ”Nu när jag bevakat evenemang som reporter har jag blivit presenterad för människor, och de har berättat för min far om våra möten. Det har gjort att han förstått att det lönar sig att vara stolt över mitt arbete.”
Nu då hon fått sitt betyg över högre institutsexamen i kommunikation drömmer Elisabeth om fortsatta studier. Vid universitetet i staden Mwanza kan man studera till magister i kommunikation. Å andra sidan har hennes mamma varit sjuk sedan rymningen. ”Om jag får en bra arbetsplats kan jag bli familjens räddare”, säger Elisabeth.
Just nu söker hon både möjligheter till fortsatta studier och arbete. På internatet för massajflickor, som stöds av Missionssällskapet, kan hon bo till årets slut. Elisabeth håller broderns nio månader gamla baby i sin famn. Barnet kiknar av skratt när Elisabeth kastar henne ömt i luften och tar emot. “Kanske jag en dag är i ledande ställning, och kan hjälpa flickebarn som kommer från svåra förhållanden”, säger Elisabeth.
Text och foto: Virve Rissanen.
