Anna-Lena Särs ingår i ett litet team på tre personer som koordinerar den lutherska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet i Senegal. Hon är utsänd för att hjälpa kyrkan att utveckla sitt arbete. Här berättar Anna-Lena om sitt liv och sin vardag i Fatick, där hon landade våren 2014.
Vad kommer du speciellt ihåg när du ser tillbaka på året som gått?
I början av året besökte jag många dagklubbar och lärde mig mycket om kyrkans arbete. Under våren ordnade kyrkan ett seminarium om barnskydd där jag medverkade. Det var väldigt givande. I juni fick avdelningen för kristen fostran, där jag arbetar, en ny senegalesisk medarbetare. Tillsammans har vi genomfört församlingsbesök för att kartlägga och fundera på hur vi kan utveckla kyrkans söndagsskola, skriftskola och övrig verksamhet för minderåriga.
I år fick vi ett extra bidrag av Finska Missionssällskapets fadderbarnsfond, Barnens Bank, för att förbättra dagklubbarnas material. Det har sysselsatt oss i hög grad under hösten. Dessutom har kyrkan bestämt sig för att starta två nya dagkubbar, så vi utbildar just nu de nya ledarna.
Under året har jag också varit med i verksamheten för unga vuxna i kyrkan. Ibland har jag fått en aktiv roll i någon programpunkt och ibland har jag mest iakttagit och lärt mig den vägen. Till höjdpunkterna hör nog besöken i församlingarna, antingen för att undervisa eller för att få information om arbetet. Människokontakter ger mersmak!
Vilka utmaningar har du mött?
Det är en utmaning att ta itu med och hålla reda på alla arbetsformer som finns. En annan utmaning är kommunikationen. Dels är jag ännu inte tillräckligt språkkunnig i speciellt serere men också i franska, dels har jag en annorlunda kulturell referensram än andra i landet. Det som är självklart för mig är det inte för andra och vice versa.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
Dagen börjar med hälsningar utanför kyrkocentrets port. Alla anställda hälsar på varandra i tur och ordning. Sedan fortsätter hälsandet inne på byrån. I Senegal är det viktigt att se varandra och ge varandra tid. Sedan fortsätter vi oftast med morgonandakt, på franska, eftersom inte alla anställda hör till sererstammen. Därefter fortsätter arbetet antingen enskilt eller med ett möte.
Till mina uppgifter hör just nu bland annat att göra en kursbeskrivning för en teologikurs, fylla i den månatliga bokföringen, göra upp programmet för de nya dagklubbsledarnas utbildning och planera lektioner för söndagsskollärarna om barnens rättigheter.
På den gemensamma listan står det att vi nästa vecka till exempel ska boka in en ny tid att besöka församlingen i Dakar, föra ut material till dagklubbarna och fylla i blanketter för att få ut pengar för införskaffning av möbler.
Efter att ha arbetat med några uppgifter till klockan ett på dagen, med många pauser för att hälsa på folk som sticker sig in, kör jag hem för att äta lunch. Strax efter tre är jag tillbaka på kontoret (efter de obligatoriska hälsningarna) och försöker avrunda dagen strax efter fem. Har vi seminarium stannar jag kvar på centret och äter, på senegalesiskt vis, ur en stor gemensam skål med de andra.
Vad tycker du mest om i ditt arbete?
Av mina arbetsuppgifter gillar jag mest att undervisa och möta människor. Att göra upp läroplaner och femårsplan tycker jag känns speciellt meningsfullt. Förvånansvärt nog gillar jag också att skriva rapporter. Det är som att avsluta ett kapitel.
Hur kommer du att fira jul?
I år har jag inte ännu bestämt vad jag ska göra. Förra året besökte jag en pastorsfamilj. Av dem fick jag med mig en del av julmiddagen. Då bjöd jag hem några kvinnor från grannskapet och det kändes festligt. De fick ha lite barnfritt utan att själva laga maten. Fast sådana tillställningar är lite konstiga i Senegal. Vi var tvungna att smussla lite för att hålla nere antalet inbjudna så att maten skulle räcka. Här bjuder man nämligen in alla som råkar komma förbi och under helger går man gärna runt i gårdarna på besök. Om man bjuder en ur familjen borde man egentligen bjuda alla.
Vad ska du satsa på nästa år?
Meningen är att vi ska hinna avsluta vår kartläggning av barn- och ungdomsverksamheten i församlingarna. Jag kommer också att undervisa några veckor på det teologiska institutet som kyrkan driver. Sedan blir det antagligen några månader i Finland och förhoppningsvis inleder jag en ny arbetsperiod under hösten.
Vill du dela med dig av några tack- och förbönsämnen?
Be gärna att jag skulle kunna acklimatisera mig bra och bli bättre på att kommunicera både kulturellt och språkligt. Be också att det skulle komma nya missionärer då några av mina finskspråkiga kolleger står i tur att återvända till Finland om något år. Be om samförstånd, om goda skördar, om fördjupad relation med Jesus både för mig och för kyrkans medlemmar.
Tacka för religionsfrihet både i Senegal och i Finland. Tacka för att Senegal länge fått ha fred i landet och inte drabbats av ebola-epidemin. Tacka för den goda framtid Gud förbereder för oss. Tack för möjligheter att hjälpa människor och för tillfällen till vila. Tacka för vänner som håller kontakt. Tack att Guds hjälp syns tydligt då man ber om den.
Inbesparingar också i Senegal – faddrar behövs
Finska Missionssällskapet tvingas spara på grund av den finländska regeringens nedskärningar i biståndsanslagen. Det betyder att också kyrkan i Senegal får mindre resurser för sin förskoleundervisning på barnens eget modersmål. I sitt senaste rundbrev påminner Anna-Lena om att frivilligt understöd blir allt viktigare.
– Trots att många finländare känner av den ekonomiska krisen är det inte riktigt jämförbart med den fattigdom som finns söder om Sahara. Kyrkan har i alla tider strävat efter att ta hand om vår värld – med eller utan hjälp av stater. Enskilda individer kan hjälpa till exempel genom att stöda fadderarbete. Då bidrar vi till att sudda ut gränser mellan människor.
Joanna Lindén-Montes intervjuade Anna-Lena Särs per e-post i slutet av oktober.
Läs Anna-Lenas blogg “Var morgon ny nåd” på adressen: varmorgonnynad.blogspot.com
