Vad fick er att resa ut som missionärer?
Bengt: När jag var 14 år deltog jag i ett kristet skolungdomsläger och talaren Stig-Olof (Stiga) Fernström utmanade oss på en kvällssamling och sade: ”Kanske Gud kallar dig att en dag åka ut som missionär”.
År 1967, under det första studieåret var vi teologistuderande samlade till en kvällssamling i min studiekamrats, Hannu Kivijärvi, föräldrahem i Åbo. Vi tog var sitt ”mannakorn” (små lappar med bibelord som man på måfå tar ur en skål). Jag fick ordet i Predikaren 11:1 ”Sänd ditt bröd över vattnet ty i tidens längd får du det tillbaka.” Det ordet talade då starkt till mig om mission och ordet ”förföljde” mig sedan under många år tills jag mognade till att svara ja på Guds kallelse. Helt avgörande för mig var att Britta, min flickvän, också hade fått missionskallelse när hon arbetade som au pair i en kristen familj i England 1970. Det här skedde utan att jag berättat för henne att jag hade en missionskallelse.
Vi gifte oss 10.6.1972 och sedan åkte vi till England på tre månader för att delta i Wycliffe Bible Translators kurser för blivande bibelöversättare. Hösten 1972 ryckte jag in i armén. Följande höst blev jag prästvigd och förordnad som ex officio adjunkt i Hangö. Vår son Johan föddes i juli 1974. Hela tiden frågade vi vart Gud ville leda oss i fortsättningen men vi fick inget svar.
En dag på våren 1976 blev avgörande för vår framtid. Vi hade bott i Hangö i över två år och vår son Johan var ett och ett halvt år gammal. I Dagens Lösen som vi läste denna morgon talade alla bibelorden om mission bland annat Predikaren 11:1.
När jag kom hem från arbetet på eftermiddagen visade Britta mig ett brev som vi samma dag hade fått av Stiga Fernström. Han skrev att Missionssällskapets direktor Alpo Hukka hade besökt Senegal och att han konstaterat att det behövdes fler missionärer. ”Skicka genast in er ansökan till FMS missionärskurs!” skrev Stiga.
På kvällen var jag på ett möte med förbundssekreterare Bernt Mårtensson på Evangeliska folkhögskolan i Hangö. När vi hade kaffepaus slog han mig på knäet och sade: ”Jag tycker att ni skall åka till Senegal!” Förvånad frågade jag om han hade hört något om våra Senegalplaner. Det hade han inte!
Till saken hör att kyrkoherden i Hangö, Allan Högström, skulle gå i pension och han önskade att vi skulle stanna i Hangö och fortsätta arbetet där. Frestelsen var stor för oss att bli kvar eftersom vi trivdes så bra.
Vi beslöt ändå att skicka in vår ansökan till Missionssällskapet på våren och 2.8.1976 började vi på missionärskursen i Helsingfors. Under utbildningen blev det klart att vi skulle skickas till Senegal.
I januari 1977 körde vi med vår röda Datsun ner till Chambon-sur-Lignon i Frankrike för att delta i franska språkkurser på L’Accueil Fraternel. I juli återvände vi till Finland där vi förberedde oss för utresan till Senegal.
De första intrycken av Afrika: till Senegal via Gambia 10–11.11.1977
Bengt: ”Jag heter Ali, vad heter du?” frågade killen på flygfältet i Banjul, Gambia, när han sökte efter vårt bagage i ett virrvarr av väskor, kappsäckar och lådor. Det är lätt att vara i Afrika eftersom de talar svenska här, tänkte jag. Efter en hastig färd till hotellet Bungalow Beach drog jag på mig simbyxorna och i den vackra solnedgången kastade jag mig i Atlantens ljumma och stora vågor! Fantastisk upplevelse!
Stiga Fernström hade kommit emot oss till Banjul i Gambia med en blå kleinbuss. Följande förmiddag åkte vi vidare med färjan över Gambiafloden tillsammans med ett myller av afrikaner, bagage, höns, får och getter. Efter en bilfärd på ungefär tjugo kilometer var vi i Senegal och körde vidare via Kaolack mot Fatick och Mbour. Luften dallrade i värmen, det var verkligen hett!
Plötsligt blev vi stannade av en gendarm (polis) som stod vid vägkanten. ”Vous roulez trôp vite!” (Du kör för fort) sade han. ”Nej”, svarade Stiga, ”det gjorde jag inte. Förresten hur kan ni bevisa att jag körde för fort?” ”Du ser baobabträdet där vid vägen! Visst är det ett stort träd?” frågade gendarmen. ”Jo visst!” sade Stiga. ”Och jag såg att du körde för fort”, sade gendarmen. ”Det behövs inga andra bevis. Det blir 6 000 cfa (9 euro) i böter!” Det blev sen ett talesätt mellan Fernströms och oss när vi rörde oss på vägarna: ”Akta dig för stora träd!”
Den första månaden bodde vi hos missionär Maj-Britt Sandvik i Mbour. Med henne besökte vi bland annat Gandiol, den by där det lutherska missionsarbetet i Senegal började.
Arbetet på missionsfältet 1977–1981: en ringa början i Fatick
Vi skulle bli placerade i staden Fatick 65 km öster om Mbour och 150 km från huvudstaden Dakar. Dit ville vi egentligen inte alls! Det betydde att vi som helt nya och oerfarna missionärer skulle hamna på ett ställe där det inte fanns några andra missionärer. Redan när vi gick i språkskolan i Frankrike hade vi klart uttryckt vår åsikt att det skulle vara bättre om några av de mera erfarna missionärerna skulle placeras i Fatick. Vi tyckte att Mbour som låg vid kusten skulle passa oss bättre eftersom det fanns andra missionärer där. Dessutom hade Mbour ett mycket svalare klimat än Fatick. Men nej, missionärskollegerna i Mbour ansåg att det var bäst att vi flyttade till Fatick.
Efter fyra veckor i Mbour anlände vi till Fatick 6.12.1977. Vi med vår treåriga son Johan blev alltså självständiga på Finlands självständighetsdag. Vårt gula hus låg i sereerkvarteret Ndiandiaye.
Staden Fatick var då huvudort i Faticks departement, som enligt fransk modell är ett administrationsområde av ungefär samma storlek som en storkommun på landsbygden i Finland. Fatick ligger vid floden Sine, som egentligen inte mera är en flod utan en havsvik. Rytmen av ebb och flod gör att det salta havsvattnet stiger ända upp till Fatick och det betyder att man kan simma där.
Fatick hade cirka 8 000 invånare när vi kom dit. Chefen för departementet kallades prefekt och staden hade också en borgmästare och en stadsstyrelse. Där fanns ett litet sjukhus, en jord- och skogsbrukscentral, kommunala lågstadier och ett högstadium samt ett katolskt lågstadium och ett högstadium. Några år efter att vi flyttat till Fatick byggdes ett daghem (Ecole maternelle) som invigdes av dåvarande president Abdou Diouf och hans fru Elisabeth.
Fatick är en trevlig stad med vänliga människor. Det senegalesiska ordet ”Teranga” står för ”Varmt välkomnande” och det fick vi verkligen uppleva. Våra grannar var intresserade av oss och frågade vem vi var och varför vi kommit till Fatick. Vi svarade att vi är missionärer och arbetar med Mission Luthérienne. Då frågade de: ”Är ni sådana som kämpar och strider?” Det franska verbet lutter betyder på svenska att ”kämpa, strida.” ”Nej”, sade vi, ”Vi har fredliga avsikter! Jam soom!” Det kändes tryggt att bo i Fatick och vi blev goda vänner med våra grannar. Vår närmaste granne Bakary Keita var chaufför hos stadens borgmästare Macky Gassama.
En av Bengts första uppgifter var att på vårt platta hustak sätta upp en logperiodisk antenn för amatörradiokontakt med Brittas pappa, som redan i årtionden varit radioamatör. Vi hade tagit med oss en amatörradio (mottagare-sändare) från Finland. Telekommunikationsministeriet i Dakar beviljade oss licenser för radioamatörer. De frågade oss bara om vi kan läsa och skriva och så var det klart. Sen hade vi under vår tid i Senegal nästan daglig kontakt med Brittas pappa Gunnar Lövström.
På grund av antennen ville myndigheterna i Fatick kontrollera vad vi egentligen höll på med och fängelsedirektören och prefekten kom på besök. När de såg våra senegalesiska licenser ville de se och höra hur kommunikationen fungerar och efter det var de nöjda.
Språkstudier och en växande familj
Första året på fältet var reserverat för språkstudier i sereer, som är det tredje största språket i Senegal. Missionssällskapet hade ett samarbetsavtal med Namibias lutherska kyrka. Några månader efter oss flyttade den namibiska familjen Paulus och Fiina Heita med barnen Rakel och Laodika till Fatick. Vår språklärare var den unga, språkbegåvade gymnasisten Waly Faye. Han kom en gång i veckan med sin gröna motorcykel från Mbour för att undervisa oss i grunderna i sereer och träna de språkljud som var svåra för oss, till exempel implosiverna. Waly undervisade Heitas på förmiddagen och på eftermiddagen var han hos oss. Sedar Ndiaye, en femtonårig pojke, blev vår språkassistent.
Klimatet i Fatick var väldigt hett. När vi berättade för folk i Dakar eller Mbour att vi bodde i Fatick så svarade de leende: ”Fatick fatigué”, Fatick = trött! En dag märkte jag att Brittas hår var alldeles vått så jag frågade om hon hade varit i duschen. ”Nej, det är bara svetten som rinner!” svarade hon. Temperaturen i skuggan en majdag kunde vara 47 grader. Det tog över ett år innan vi fick luftkonditionering och den orkade ändå inte alltid hålla rummet svalt.
Vår andra son Mikael föddes 17.10.1978 i Dakar. Han döptes av Stiga Fernström under mangoträdet på vår gård. Våra pojkar fick småningom många vänner bland grannpojkarna. De spelade ofta fotboll med dem både under siestan och efter skoldagens slut. Vi hade hyrt en obebodd granntomt som fotbollsplan och låtit göra riktiga mål. Vi köpte en läderfotboll i stället för en boll hoplindad av tygtrasor som de annars brukade spela med. Pojkarna gjorde fina plastpokaler av tomma vita klor- och vinägerflaskor!
En av de här pojkarna, Seydou Kébé, blev senare professionell fotbollsspelare i Schweiz. Mikael blev också en bra fotbollsspelare och blev i Finland uttagen till pojklandslaget U-16. Som femtonåring blev han vald till årets bästa junior i Helsingfors.
När vi blev mera hemmastadda i Fatick beslöt vi att ordna ett evangelisationsmöte i Faticks centrum på påsken 1978. Vi hade enligt landets sed skickat ut fina inbjudningskort till våra vänner och bekanta. Mötet skulle börja klockan 20 men 20.15 hade ännu ingen kommit. Ett fiasko tänkte jag, men 20.30 började folk droppa in och mötessalen blev full! Det var uppmuntrande! Vi upplevde Guds ledning, Herren var med oss!
De första dopen i Fatick
Bengt: Familjen Heita som flyttat från Mbour till Fatick bodde i kvarteret Ndouk. I huset fanns ett större rum med dörr ut mot gatan. Utrymmet hade tidigare fungerat som butik. Där började Paulus och jag våren 1978 hålla gudstjänster. På hösten samma år började Paulus och jag undervisa fyra unga sereerpojkar i den kristna tron. Det var inspirerande att undervisa dem! På våren frågade vi dem om de ville bli döpta. Det ville de!
Pappan till en av pojkarna var Samba Ndiaye som var chef för de två stora sereerkvarteren Ndiandiaye 1 och 2. Jag ville fråga honom om han som muslim accepterade att hans son Sedar blev döpt. Jag hade nämligen hört att många unga muslimer blev förskjutna av sina familjer om de blev kristna. Till min glädje svarade pappan: ”Jag har alltid ansett att varje människa bör ha rätt att välja sin väg!” Ordet för religion på sereer är väg. Pappan var dessutom med på dopet som hölls 11.3.1979 och de fyra pojkarna fick kristna namn. Jag döpte Jean Sedar Ndiaye och Thomas Mamadou Diouf och Paulus Heita döpte Gabriel Ousmane Faye och Emmanuel Mamadou Diouf.
De fyra pojkarnas dop och att Sedars pappa accepterade att sonen blev döpt var en viktig orsak till att dörren för vårt missionsarbete öppnades i Fatick.
Arbetet bland unga kvinnor
Britta: I Mbour hade missionärerna Kristina Fernström, Tuula Faye, Maj-Britt Sandvik, Asta Särs och Airi Rantsi startat en grupp för sina hembiträden och andra unga kvinnor som ville samlas för att sjunga och läsa bibeltexter på sereer.
Gruppen från Mbour sände bud till Fatick och frågade om de kunde komma på besök. De unga kvinnor som vi kände och deras vänner lovade genast att de tar emot gästerna från Mbour och bjuder dem på mat. Kvinnorna i Fatick blev inspirerade av besöket och när de hade följt sina gäster till busstationen ville de att vi också skulle starta en ”Club des filles” (flickklubb) i Fatick. Då jag frågade ”När skall vi börja?” svarade de ”Genast!”
De ville lära sig läsa sereer och sjunga kristna sånger liksom gästerna från Mbour. Så började klubben. Vi läste Matteusevangeliet och andra bibeltexter på sereer. De lärde sig också avsnitt ur katekesen utantill. Vi sjöng sånger på franska och sereer. Britta ledde klubben alla år som vi var i Senegal.
En av de blivande prästerna, Joseph Diouf, kom till oss med sin fästmö Fatou Cisse Sene för att hon skulle få kristen undervisning. Hon kom med i klubben. På påskdagen 1984 blev hon döpt och kvällen före dopet brände hon sina amuletter som tecken på att hon vill lämna sitt gamla liv och leva som kristen.
En vision som blev verklighet
Bengt: En dag på hösten 1979 gick jag runt torget i Fatick och tittade på byggnaderna där. Jag såg en stor tomt med en tvåvåningsbyggnad och ett annex i en våning. På innergården fanns ett stort magasin. Jag fick en vision: ”Tänk om man kunde köpa byggnaderna och göra dem till kyrka och arbetscenter för missionen!”
Det visade sig att det var libanesen och transportföretagaren Néhmé Khoury som ägde byggnaderna och i annexet drev han en skoaffär. Vi bad för saken.
När jag senare samtalade med honom om mina planer visade det sig att han var positivt inställd till mitt förslag. På hösten 1980 hyrde han ut byggnaderna till vår mission och vi inledde en grundlig renovering. Butiken som vette mot torget inredde vi till kyrka och den övriga delen av byggnaden blev sakristia, klassrum, kök och matsal. Huset i två våningar fick bli kontor och klassrum för bibelskolan på bottenvåningen och internat på den övre våningen.
I maj 1985 köpte missionen hela komplexet av Néhmé Khoury. I det slutliga köpekontraktet ingick en klausul om att alla byggnaderna på tomten skulle rivas inom ett år. Efter att jag förhandlat med myndigheterna i regionhuvudstaden Kaolack förföll rivningshotet och byggnaderna fick stå kvar.
Från och med hösten 1981 började vi hålla kortare och längre kurser på en till två terminer i vår nya bibelskola. Det var grundkurser, fortsättningskurser och slutligen en pastorskurs som startade i januari 1984. Tack vare det nya arbetscentret, bibelskolan och arbetet i många byar blev Fatick småningom centrum för missionsverksamheten i Senegal.
1982–1987: Arbetet växer
Bengt: Redan 1978 medan vi ännu studerade sereer började jag få kallelser av männen i byarna att komma och hålla möten. Inbjudan kom bland annat från byarna Mboukoutour, Loul Ndoundour och Sangare, men också från nya byar som Gadiak och Lambaneme. Mötena hölls ofta under ett stort träd. Jag började predika i byarna med hjälp av vår språkassistent Sedar, som tolkade till sereer. Ibland översatte han mina tal före mötena.
Jag kommer speciellt ihåg mitt första möte med människorna i byn Niakhar. Vi råkade ha gäster från Finland. När vi kom fram till byns allmänna plats var det helt mörkt. Folk satt under ett stort träd och man såg ingenting annat än deras glimmande ögonvitor. I ljuset av en gaslampa predikade jag över texten i Johannes 8:12 ”Jesus säger: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Just då upplevde vi helt konkret hur evangeliet om Jesus som världens ljus berörde människorna som satt under trädet.
Det blev intensiva år med evangelisation, dopklasser och dopfester. I Mboukoutour döpte jag en påsknatt över hundra personer. Jag var också ansvarig för att många kapell byggdes ute i byarna.
De fyra pastorerna Marcel Sene, Fulgence Ndour, Ndeb Diouf och Ndan Sarr hade gått i de amerikanska pingstvännernas bibelskola i Dakar och samarbetat med några amerikanska missionärer i Sineområdet. På grund av teologiska och andra meningsskiljaktigheter bröt Marcel Sene och Fulgence Ndour samarbetet med pingstvännerna vid de protestantiska missionssällskapens samarbetsorgans (Fraternité Èvangelique du Sénégal) möte 18.2.1978. De fyra pastorerna och de sereerbyar som de samarbetat med tog namnet L’Eglise de Sine (Kyrkan i Sine) och ledare blev Marcel Sene. Efter några gemensamma överläggningar i maj och i juni inleddes vårt samarbete 20.6.1978.
Åren 1982–83 började vi undervisa pastorerna i den lutherska läran på bibelskolan i Fatick. Samarbetet med den dåvarande ledaren för L’Eglise du Sine upphörde dock efter ett möte i Fatick 23.2.1983. Även Henrik Smedjebacka från Missionssällskapets ledning var närvarande vid mötet.
Ett drygt år efter detta möte prästvigdes Fulgence Ndour 27.5.1984 i Loul Sessene av Missionssällskapets styrelsemedlem, Herättäjäyhdistys verksamhetsledare pastor Jaakko Elenius, assisterad av bland andra Stiga Fernström, Mikko Tervonen, Paulus Heita och mig. Omedelbart efter prästvigningen insattes Fulgence Ndour som president för L’Église Luthérienne du Sénégal. Fulgence Ndour assisterad av ovannämnda präster vigde sen Ndeb Diouf och Ndane Sarr till präster.
År 1983 hade stadgar uppgjorts för den nya sereerkyrkan L’Eglise Luthérienne du Sénégal.
Från och med 1985 började man tillämpa de nya stadgarna och den gamla Comité de co-operation (samarbetskommittén) fortsatte sin verksamhet med tre representanter för kyrkan och tre för missionen: Mikko Tervonen, Katriina Mäkelä och Tor-Erik Store. År 1987 godkände de statliga senegalesiska myndigheterna stadgarna för L’Eglise Lutherienne du Sénégal och en ny kyrkostyrelse valdes.
Behov av nya präster
Bengt: Arbetet växte och vi insåg tidigt behovet av att utbilda nya präster för arbetet i ett tjugotal byar på landsbygden och också i städerna Fatick, Mbour,Thiadiaye, Saint Louis och i huvudstaden Dakar.
Fokus låg nu på utbildningen av präster och våren 1984–hösten 1986 undervisade jag och de andra missionärerna prästkandidaterna på bibelskolan i Fatick. Följande läsår var de blivande prästerna sedan på praktik i församlingarna i byarna och i Fatick, Thiadiaye, Mbour och Saint Louis. För de blivande prästernas fruar hölls också kurser, dels undervisning i läsning och hälsovård, dels i grunderna för den kristna tron.
Högtidlig prästvigning
På pingsten 7.6.1987 hölls en stor prästvigningsfest på brottningsarenan i Fatick. Ett podium med ett altare hade byggts upp och en tältduk hade spänts upp som tak.
Drygt 1000 personer satt dels på arenans läktare, dels runt arenan. Representanter för departementets och regionens administration hade också blivit bjudna att delta och de kom i sina svarta bilar. Folket följde med spänt intresse när tio senegalesiska unga män vigdes till präster av Uleåborgsbiskopen Olavi Rimpiläinen, assisterad av kyrkoherde Heikki Vaahtoniemi och missionärerna.
De nya prästerna var: Bougar Dione, Joseph Diouf, Babou Faye, Moise Faye, Gayki Kama, Ngor Madioune, Sedar Ndiaye, Dib Ndong, Pierre Sene och Joseph Senghor.
Bibelöversättning: Nya testamentet på sereer
Britta: Nya testamentet på sereer kom från tryckeriet i maj 1987 just i tid för prästvigningen. Som representant för översättningsteamet överlämnade jag ett Nya testamente i gången till kyrkans president Fulgence Ndour. Han gav det i sin tur vidare i tur och ordning till de nyvigda prästerna med orden: ”Pierre Sene du blir sänd till församlingen i Ngayokheme och här är det Guds ord som du skall predika.”
Det var en fantastisk dag och man kan säga att Herren rikligen har välsignat det arbete som många missionärer gjort under årens lopp!
När vi lämnade Senegal 4.7.1987 fanns det en ung växande kyrka med egna präster som hade ett nyöversatt Nya testamente som sitt arbetsredskap.
Det mest givande som jag var med om under tiden i Senegal var att delta i översättningen av Nya testamentet till sereer. Tillsammans med Stiga Fernström ingick jag i översättningsteamet. Teamets övriga medlemmar var senegaleserna: Waly Faye, Fulgence Ndour, Sedar Ndiaye, Joseph Diouf, Ndongo Fall, Pape Diouf och Fatou Cissé Sene.
Vi hade också konsulter från bibelsällskapen som med jämna mellanrum kontrollerade vår översättning. Om arbetet med att översätta hela Bibeln till sereer har Stiga Fernström berättat i artikeln ”Bibelöversättning i Senegal” ss. 219–244 i jubileumspublikationen för Suomen Teologinen Instituutti” IUSTITIA 35 Kirkon parhaaksi 30 vuotta”, STI 2018.
Ekumeniska kontakter
Bengt: Redan tidigt fick vår mission i Senegal kontakt med och blev medlem i La Fraternité Évangelique du Sénégal, som var ett samarbetsorgan för de protestantiska missionsorganisationerna som arbetade på olika håll i landet. Stiga Fernström var i två år president för Fraternité Évangelique.
Vi hade kontakt med katolikerna i Fatick genom att våra söner gick i den katolska skolans lågstadium ”Immaculée Conception”. Johan hade en fantastisk lärare, den katolske brodern Thomas Garrick, som han också hade som lärare i högstadiet ”College du Sine”. En katolsk präst tog kontakt med oss och föreslog att vi skulle ordna gemensamma andakts-och bönestunder under den internationella ekumeniska böneveckan som hålls i januari varje år. Första året samlades vi hemma hos oss. Sedan började vi samlas i katolska kyrkan den ena kvällen och den andra kvällen i vår lutherska kyrka. Detta fortsatte man med och det blev en fin tradition och ett vittnesbörd om de kristnas enhet i det muslimska Fatick!
I översättningsarbetet hade vi ett konstruktivt språkligt och tekniskt samarbete (datorerna) med baptisterna i Diourbel.
Vad får er ännu att skratta?
Bengt: När pantern kom på besök.
Vid prästvigningen 1987 medverkade förutom Uleåborgsbiskopen också Missionssällskapets styrelsemedlem, kyrkoherden i Kokkola finska församling Heikki Vaahtoniemi, som vi hade som gäst. Han bodde hos oss och sov i pojkarnas rum. Pojkarna sov i vårt sovrum.
Mitt i natten vaknade vi plötsligt av ångestfyllda skrik och rop från Vaahtoniemis rum. Vi märkte att Johan inte mera var i vårt rum. Vi gissade att han efter toalettbesöket hade gått tillbaka till sitt rum och försökte få bort myggnätet för att komma in i sin egen säng där Vaahtoniemi sov. Så var också fallet.
Vaahtoniemi vaknade i panik, svettig och full av ångest och rädsla. Han hade i mörkret trott att Johan var en panter som försökte ta sig in i sängen där han låg och sov. Verkligen en dråplig historia som Vaahtoniemi och vi skrattat åt många gånger sen dess!
När det stod i tidningarna att Johan Lassus under studietiden beviljats ett stipendium ringde Vaahtoniemi oss och frågade: ”Är det pantern?”, ”ja, det är han!”, svarade vi skrattande.
Vilken erfarenhet har gjort det djupaste intrycket på er?
Det som vi inte slutar att förundra oss över är hur evangeliet slog rot i Senegal bland människor med för oss främmande religioner och kulturer, med främmande språk och med ett annorlunda tänkesätt. Människor blev frälsta och en ny kyrka, som är en del av Kristi världsvida kyrka, växte fram.
Det som också gjort ett djupt intryck på oss var senegalesernas öppenhet mot oss och varma mottagande, det som man brukar kalla för det senegalesiska ”Teranga”, välkommen!
Tack vare att Bibeln nu finns på sereer finns det nu ett nytt folk, en ny stam med ett nytt språk i den stora skaran som står inför tronen och lovar Gud och Lammet för frälsningen i Jesus Kristus. (Upp. 7:9–17)
Vad har ni gjort under era återbesök till Senegal?
Vi har besökt Senegal minst tio gånger och två av besöken har varit knutna till utvecklingsprojekt. Britta och jag har lett församlingsresor, bland annat för Markus och Lukas församlingar, samt en grupp finländska gymnasister som var på elevutbyte i Senegal. Vi har också besökt Senegal flera gånger med våra barn och barnbarn för att de skall få se de ställen där våra söner växte upp.
Till vår stora glädje hade hela vår familj möjlighet att delta i den stora bibelfesten på trettondagen 2008 då hela Bibeln på sereer utkom. ”Nu talar Gud sereer” stod det på första sidan i den största dagstidningen Soleil med anledning av hela Bibelns utgivning.
Hur ser ni på Senegals framtid?
Problemet med Senegal är dess stora befolkning som växer snabbt. Man har svårt att få utbildning, hälsovård och att skapa arbetsplatser för en växande befolkning på drygt 17 miljoner. För 50 år sen var Senegals befolkning 4 miljoner! Problemet är också att speciellt unga mänskor söker sig utomlands bland annat på vådliga båtfärder mot Europa.
Fisket är en otroligt viktig näring för Senegal, men tyvärr idkar utländska fiskebåtar rovfiske utanför Senegals kuster. Klimatförändringen ställer också till problem för jordbruket.
Senegaleserna är ett fridsamt och klokt folk och när barnen och ungdomarna får en allt bättre utbildning finns det förutsättningar för en gynnsam utveckling för landet. Inkomster från olje- och gasfyndigheterna kan i framtiden ge landet en mera stabil ekonomi.
Landet har sedan självständigheten år 1960 haft en för afrikanska förhållanden välfungerande demokrati med många politiska partier, regelbundna val utan större våldsamheter eller militärkupper. De protestantiska kyrkorna och den katolska kyrkan har haft ett positivt inflytande på det senegalesiska samhället.
Vill ni rekommendera missionsarbete för andra?
Absolut, det är något av det bästa som en kristen kan få vara med om att som missionär få förverkliga något av Guds frälsningsplan för världen. Dessutom är det berikande att lära känna nya folk, nya kulturer och nya språk. Man märker att vi som västerlänningar har mycket att lära oss av människor som inte alltid tänker som vi.
Våra arbetsperioder i Senegal
- Mbour: 11.11–5.12.1977
- Fatick: 6.12.1977–31.5 1981
- Fatick: 10.10.1981–28.5.1984
- Fatick: 9.10.1985–4.7.1987
Text: Bengt och Britta Lassus, sammanställning Joanna Lindén-Montes
Läs mera om arbetet i Senegal – Maj-Britt Sandvik minns starten
Anna-Lena Särs om dagens missionsarbete i Senegal
Vi riktar många varma tack till Paula Laajalahti för koordineringen av berättelserna om missionsarbetet i Senegal i samband med jubileumsåret.
