Marianne Tast åkte på volontäruppdrag till Francistown, Botswana. “Jag kände mig genast behövd som volontär. Jag var både städerska, sömmerska, lärare och handledare”, skrattar hon.
Marianne visar bilder på kyrkans personal som hon jobbat sida vid sida med i tre månader.
– Jag fick genast vara med och rekrytera personal till daghemmet där jag skulle volontärjobba.
Marianne konstaterar att hennes ålder och erfarenhet var en fördel under vistelsen.
– Både jag och min finska volontärkollega Jaana vågade sätta igång med arbetet direkt. Vi arbetade ganska självständigt. Det var en lycka att vi var äldre och säkra på det vi gjorde.
Rätt tid att åka
– Jag gick den finskspråkiga kursen Lähde Liikkelle (på svenska heter utbildningen Min Mission) år 2012. På den tiden besökte jag ofta min gamla mor och ville vara i Finland. Mamma avled vid 96 års ålder förra sommaren. Efter det bestämde jag mig för att ansöka till volontärprogrammet Felm Volunteer.
Först blev Marianne volontär på hemmaplan och satte igång med att sortera frimärken för auktion vid Finska Missionssällskapet. Hon ställde också upp vid sällskapets lopptorg Vanhaliina.
– När jag ansökte om volontärjobb sade jag inte vart jag ville åka, jag var redo att fara dit jag behövdes, men inte till ett kallt land, kyla har jag fått nog av i Finland. Då vi diskuterade alternativen kom vi fram till att Israel eller Botswana var bra alternativ, förklarar Marianne.
Flora på setswana
Lummiga träd, exotiska blommor och färggranna kläder. Marianne blev bekant med landet, människorna, naturen och kulturen redan före avresan.
– Finska Missionssällskapets missionär i Botswana, Marja Alastalo, tipsade mig om Mma Ramotswe-böckerna (Damernas detektivbyrå) av Alexander McCall Smith. Jag läste de fem första på engelska, skrev upp namn på träd, orter och djur. Väl framme fick jag undervisning i språket setswana och lärde mig lokala begrepp.
Gröna akacieträd och stäpp så långt ögat nådde. Marianne anlände i slutet av regnperioden och fick njuta av lummiga landskap.
– Jag fick låna en bil och lärde mig snabbt att köra på vänster sida. Men det var svårare att växla med “fel” hand och både blinkers och vindrutetorkare var omvänt placerade.
“Beredda gärningar”
– Det var som om mycket av det vi gjorde var meningen, som om allt skulle ha varit beredda gärningar, säger Marianne.
– Då vi anlände till Francistown gick vi genast in i daghemmet där vi skulle jobba och tittade oss runt. På övre våningen fanns två klassrum och ett babyrum. Vi började städa och ordna upp. Vi tvättade och skurade. Kort därpå råkade det bli inspektion vid daghemmet – de sociala myndigheterna gjorde en rutinkoll. De blev nog positivt överraskade över hur snyggt det var!
Nästa uppgift blev rekrytering av nya barnträdgårdslärare till daghemmet.
– Prästen ville att vi skulle hjälpa till. Kandidaterna var nog ganska förvånade då det satt två vita med på intervjun, men det gick bra, skrattar Marianne.
Den lokala personalen uppskattade volontärernas erfarenhet.
– Vi var med och delade upp daghemmet i två grupper: en för två till fyraåringar och en för fyra till sexåringar, med tjugo barn per grupp. Nu är det lugnare för de minsta barnen.
Barnen fick nya roliga pyssel då Marianne och Jaana köpte saxar och modellera. Jaana, som tycker om att sticka, hann också lära upp personalen.
– Men yllegarn gick inte att få tag på. Där fanns bara en akrylsort.
Marianne och Jaana fixade nya madrasskydd till de fyrtio barnen.
– Vi sydde dem på maskin. Titta, nu har personalen tagit dem i bruk, säger Marianne hon visar upp bilder på barnen som sover sin dagvila.
Besök hos de fattigaste
Många av barnen vid daghemmet är fattiga och kommer via sjukhusets näringsklinik.
– De sociala myndigheterna står för deras dagskostnader och ordnar med transport. En del av barnen får i sin tur fadderstöd via Finska Missionssällskapet och en liten del kommer från familjer som har råd att betala själva.
Marianne hjälpte också till vid dagcentret som fungerade i samma byggnad.
– Jag fick följa med kyrkan socialarbetare Bonolo på hembesök till familjer vars barn får fadderstöd. Vi besökte många små hyddor. Familjemedlemmarna sover tätt inpå varandra och kokar maten ute. De har inga möbler inne och bara en familj släppte in oss för en titt. Men alla erbjöd en plaststol eller träbänk att sitta på i skuggan av ett träd. Vi välkomnades varmt, det märktes att Bonolo var ansedd och känd där vi rörde oss.
Stora familjer drabbade av hiv
Familjerna är stora i Botswana. Kvinnorna föder många barn och flera generationer bor tillsammans.
– I vissa hem rymdes nog inte alla ens på golvytan. Jag blev nog chockad av fattigdomen vid det första besöket men vande mig snabbt.
Marianne hade fått med sig pengar från sin tidigare arbetsplats Arcada.
– Vi köpte mat åt en familj. Majsmjöl, roibooste, socker, potatis, fiskkonserver – mat som håller. Det finns ju varken el eller kylskåp i de fattiga hemmen.
Över 22 procent av befolkningen i Botswana är hiv-positiv. Idag finns bra bromsmediciner tillgängliga gratis i hela landet, men tidigare dog många i aids. Det finns därför många föräldralösa barn i landet.
Började och slutade med bön
Den lutherska kyrkan i Botswana vill hjälpa barnen och de unga tillsammans med Finska Missionssällskapet.
– Bredvid daghemmet och dagcentret där jag jobbade finns en skola. Fadderbarnen får skoldräkter, skolmaterial och får komma på lunch till centret. På eftermiddagen gick jag på besök till de olika skolorna där fadderbarnen går. Vi följde upp hur barnen klarar sig tillsammans med lärarna. Jag gav dem stödundervisning i engelska och matematik. Jag höll lektioner och läste läxor med dem.
Klockan åtta varje morgon hölls det andakt vid daghemmet. Arbetsdagarna avslutades med bönen Fader vår.
– En gång i veckan höll vi också bibellektioner tillsammans med barnen. På askonsdagen skrev barnen upp sina synder på små kors och brände dem.
Marianne säger att hon mötte mycket andlighet i vardagen.
– Folk vill gå till kyrkan. Alla har Bibel och psalmbok i handen när de ger sig iväg. Det andliga livet är mera öppet i Botswana. Och oj så härligt att se hur barnen andäktigt knäpper händerna, sluter ögonen och ber.
Vägkost
Marianne säger att hon fick nya tankar med sig hem. Hon säger att hon dels känner en stor tacksamhet över välfärden i Finland, men hon blev också påmind om vad som är viktigt i livet – att se varandra, att glädjas i vardagen.
– I Botswana hälsar man på varandra på gatan. Man ser den man möter. ”Hello Maa”. Alla blev snabbt bekanta med oss där vi bodde.
– Jag trivdes så bra, vaknade full av energi varje dag. Jag slogs av tanken: tänk om jag skulle ha farit ut som ung, då skulle jag säkert ha stannat resten av mitt liv. Det var så givande att undervisa barnen och hjälpa personalen. Jag känner en stor tacksamhet över att ha fått hjälpa till.
Mycket för pengarna
Marianne hade med sig 500 euro som räckte en lång väg.
– En månadslön i Botswana kan vara 200 euro. Jag köpte mycket till de hjälpbehövande för mina pengar: matpaket, tvål- och tvättpulver. Någon behövde kläder och skor, så jag gav pengar. När uppköpen var gjorda kom personen tillbaka och visade kvittot, det var fint. På fastlagstisdagen bjöd vi personalen och barnen på pannkaka och sylt och till sist bjöd vi alla på glass.
Marianne visar mera bilder på glada barn och vuxna som fått nya plagg, leksaker och små smycken – detaljer som både givaren och mottagaren kommer ihåg länge.
När Marianne kom hem meddelade hennes flygbolag att hon fått ett nytt medlemskort.
– Med silverkortet får jag ha med mig två stycken bagageväskor på 23 kg var! Det kan ju bara betyda en sak: jag ska sticka mera sockor och ta med till Botswana nästa gång jag reser!
Marianne har haft regelbunden kontakt med personalen vid kyrkan sedan hon kom hem.
– Prästen i den lutherska församlingen har skickat bilder och hälsningar och bett om råd. Jag har också haft videosamtal med barnen vid ett tillfälle. Jag har till och med tänkt att det skulle gå att ha lektioner den vägen.
Marianne är glad över att centret kommer att få nya volontärer på hösten.
– En socialarbetare och en barnträdgårdslärare från Finland har redan valts för uppdraget.
Men visst saknar Marianne “sina barn”.
– När jag kom hem fick jag syn på ett bilduppslag i Lähetyssanomat (Finska Missionssällskapets tidning). Jag tänkte: där är ju mina barn med Marja Alastalo! Jag blev så glad då jag såg dem igen.
Text: Joanna Lindén-Montes
PROFIL
- Marianne Tast, bosatt i Helsingfors, pensionerad lektor och överlärare i vårdvetenskap vid Arcada.
- Arbetade som volontär vid Botswanas lutherska kyrkas daghem och dagcenter för hjälpbehövande barn januari-april 2017.
BOTSWANA
- Botswana i södra Afrika har cirka två miljoner invånare. Landet, som varit självständigt sedan 1966, är känt för sina diamanter och stora naturrikedomar. Torkan gör dock att det i många områden är svårt att odla mat och driva boskapsskötsel. Ungefär 19 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
- Botswanas evangelisk-lutherska kyrka har ungefär 21 000 medlemmar i ungefär 40 olika församlingar. Kyrkan byggs långt av frivilliga och en stor del av arbetet fokuserar på marginaliserade barn och ungdomar, hiv-positiva och andra sjuka samt deras anhöriga. Finska Missionssällskapet stöder kyrkan både i administrativa frågor och genom personalutbildning.
