”Om ni inte har någon målsättning i livet, gör det detsamma om ni hoppar i säng med första bästa och får aids på köpet,” säger rugbystjärnan Sitholizwe Mdlalose från Zimbabwe med kraft. ”Men om ni väntar er något mera av livet, om ni vill utbilda er, så har det stor betydelse vad ni gör.”
Ett fyrtiotal ungdomar i Francistown, Botswana, lyssnar noga. Rugbybollen flyger från hand till hand på ungdomslägret, medan idrottsmannen fortsätter sin rafflande presentation.
”Ni kan minska spridningen av aids bara genom ert eget beteende,” fortsätter Mandalose. ”På 90-talet var Uganda det värsta aidsepidemiområdet, men nu sjunker antalet smittade. Upplysningen har hjälpt. Om ni vill ha en framtid, säg ja till livet. Det betyder att ni måste göra val. Och hålla fast vid dem!”
En nyfödd i Botswana har en förväntad livslängd på 30 år, 37 % av befolkningen är hiv-positiv.
Aidsarbetet är en av tyngdpunkterna i Finska Missionssällskapets (FMS) arbete under de kommande åren. Sällskapets lokala samarbetsparter i olika länder behöver stöd för att sprida information om sjukdomen och stöda dem som blivit smittade och deras familjer. Därför har FMS grundat en fond till vilken man kan donera medel, som kanaliseras för aidsarbete i olika länder.
Med dessa medel stöder sällskapet bl.a. över hundra föräldralösa etiopiska barns skolgång och uppehåll i staden Dessie, 400 km norr om Addis Abeba. Dessa barn, som förlorat sina föräldrar på grund av aids, placeras i släktingars eller grannars hem. Aidsprojektet drivs av Mekane Yesuskyrkan. Man beräknar att 720 000 barn i Etiopien är föräldralösa på grund av aids.
En liten kontorsbyggnad invigdes i oktober; tidigare arbetade personalen i containrar, som forslats till platsen. Barnen och deras familjer får också psykiatrisk vård.
Kamp med små medel
Sedan den första aidsdiagnosen ställdes år 1981 har ca 20 miljoner människor dött i aids. I denna dag är 38 miljoner hiv-positiva, av dem är hälften ungdomar i åldern 15-24. Snabbast sprids sjukdomen nu i Asien och östra Europa, bland kvinnor och flickor.
Ungdomarna i Walvis Bay församling i Namibia har börjat arbeta för aidsoffren. Myndigheterna beräknar att det finns över 100 000 barn som har förlorat åtminstone en förälder på grund av aids.
”Vi måste kämpa,” säger Tuwilika Angula, ordförande i gruppen Aids Action. ”Människor dör hela tiden, varje söndag är det tre, fyra begravningar. Aderton ungdomar anmälde sig genast som frivilliga, då vi bildade den här gruppen.”
Merparten av invånarna i Walvis Bay är gästarbetare, som jobbar i fiskfabrikerna. Deras hem och släktingar bor i norra Namibia, ensamheten kvävs med alkohol och i bordeller, en fjärdedel av de gravida kvinnorna i landet är hiv-positiva.
Ungdomarna i Aids Action skaffade information om aids och fick utbildning i hur man möter dem som blivit smittade. Genom små skådespel ger de informationen vidare, bl.a. till soldater i närbelägna militärbaser.
I Namibia har var och en som insjuknat rätt till gratis medicinering. Staten förutsätter att den som får medicineringen förbinder sig att äta mångsidig och vitaminrik föda. De måste också utnämna en stödperson åt sig. För de fattiga är dessa krav ofta övermäktiga och de blir därför utan mediciner.
”Vi har fått lite bidrag för resekostnader och lite skolning av kyrkan, men det behövs mycket mer,” säger Tuvilika Angula. ”Vi vill också konkret stöda dem som insjuknat.”
Sjukomen som man inte talar om
Pastor Festus Ashipala sitter i sin sakristia i Oniipa, i norra Namibia. Hettan tränger in genom den öppna dörren och plåttaket.
”Eftersom hiv ofta sprids genom samlag vill namibierna inte tala om sjukdomen. Sexualiteten är tabubelagd i Namibia,” säger Ashipala. ”Läkarna har redan länge krävt aktiva åtgärder av kyrkan. Men kyrkan svarade tidigare att bekämpandet av könssjukdomar inte hör till dess uppgifter.”
I Windhoek och Katutura tar pastor Tylväs Haitula upp problematiken kring aids i skriftskolan. Ungdomarna följer med till ett sjukhus där personalen ger upplysning och berättar hur man kan skydda sig, t.ex. genom att använda kondom.
”Som präst framhåller jag för min del hur viktigt det är att spara sex till äktenskapet och att sedan vara sin partner trogen.”
Dr. Veikko Munyika från den evangelisk-lutherska kyrkan i Namibia är viceordförande för organisationen Churches United in the Struggle against HIV/AIDS (CUAHA). Munyika konstaterar att föräktenskapliga och utomäktenskapliga förhållanden traditionellt har uppfattats som skamliga i det namibiska samhället. Kyrkan har behandlat detta problem med hård hand. Sexualiteten har varit en familjeangelägenhet, som man inte behandlat offentligt.”
”De som blivit smittade är rädda att de stämplas och blir föremål för diskriminering. Därför tiger de om sjukdomen, använder inte kondom och sprider sjukdomen vidare. ”
Upplysarna är inte heller alltid ense om det bästa sättet att stoppa spridningen av aids.
”Vi försöker få människor att använda kondom, eftersom den skyddar mot smitta,” säger Saara Mupupa från organisationen Aids Care Trust. ”Men katolikerna säger att kondomerna är av ondo, de poängterar att det bästa sättet att skydda sig är att var trogen. Eftersom en stor del av befolkningen förhåller sig misstänksamt mot kondomer ger kyrkornas budskap dem orsak att låta bli att använda kondom.”
Ännu i början av 1990-talet var det stora meningsskiljaktigheter mellan regeringens och kyrkans linjedragningar visavi aids och hur man skulle berätta om sjukdomen för den stora allmänheten. Kyrkan poängterade evangeliet, regeringen medicin och kondomer. Numera har situationen förbättrats något.
Frihetens många ansikten
Efter självständigheten har det namibiska samhället förändrats på många sätt. Många som hade lämnat landet återvände, doktorer, ingenjörer och soldater anpassades tillbaka till samhället. Friheten att flytta resulterade i att den fattiga befolkningsdelen sökte sig till städerna efter arbete. Självständigheten, urbaniseringen och den sexualetik, som man omfattat utomlands, förstärkte den sexuella revolution som pågick i landet.
”Man kan inte skylla spridningen av aids endast på urbaniseringen och möjligheten att röra sig fritt. Redan det gamla gästarbetarsystemet resulterade i ett slags månggifte: Eftersom gästarbetarna inte fick ta sin familj med sig till staden, hade de en familj på sin hemort och en annan i staden. Andra använde postituerades tjänster.”
Före självständigheten var kyrkan den enda språkrör som apartheidpolitiken tillät åt den undertryckta majoritetsbefolkningen. Nu har antalet språkrör ökat, likaså opinionsbildarna. Kyrkans ställning i samhället har också förändrats. Trots att ca 5 000 personer av den lutherska kyrkans 80 000 medlemmar i huvudstadsregionen deltar regelbundet i söndagens gudstjänster, når kyrkan inte längre merparten av sina medlemmar.
”I Windhoeks förstad Katutura kan fattiga flickor och kvinnor ofta inte motstå frestelsen att förtjäna pengar genom prostitution,” berättar kontraktsprosten Teofilus Nelumba. ”De får en bostad, mat, elektricitet och kläder som ersättning för sextjänster.”
”En del av dem som blivit smittade söker hjälp från församlingarna. Vi accepterar alla, vare sig de berättar om sin sjukdom eller inte. Men för att få konkret hjälp, måste de naturligtvis berätta om sin sjukdom.”
Ann-Christine Marttinen, Tapani Pentikäinen
