Text: Joanna Lindén-Montes
Morgonsolen skiner in i familjens bostad i Medellín, nordvästra Colombia. Klockan är åtta på morgonen, Andrey och Christina Heikkilä har nyss druckit sitt morgonkaffe.
– Colombia är en kaffeproducerande nation, men få har råd med gott kaffe här. De flesta dricker billiga sorter av restkaffe, som blir över efter att det bästa gått till export.
Familjen Heikkilä flyttade till Colombia i augusti 2022. Det senaste halvåret har de bekantat sig med regionen, språket, kulturen och samarbetspartnerna.
Christina arbetar på projektnivå i Colombia, där hon koordinerar åtta projekt. Andrey arbetar med administration, personalfrågor, struktur och ekonomi tillsammans med kyrkans anställda och projektpersonalen i Colombia, Bolivia och Venezuela. I hela regionen finns sammanlagt 15 samarbetsprojekt som Missionssällskapet stöder. En del av projekten får stöd av Finlands utrikesministerium eller drivs tillsammans med Lutherska världsförbundet.
– Hjälpbehoven är helt annorlunda jämfört med Ryssland där vi arbetade tidigare. Här är våra samarbetspartner självständiga och har lärt sig att ta mera ansvar. Missionssällskapet har haft få utsända i Sydamerika. Vår främsta uppgift är att vara i kontakt med projektkoordinatorerna och kyrkans personal och utbilda dem. Vi är medvandrare och en ”stöttekäpp” för våra samarbetspartner på deras vandring, säger Andrey.
”Många har önskat djupare samarbete”
Andrey och Christina har redan hållit flera utbildningar i projekthantering.
– Jag har upplevt att personalen är glad över de utbildningar som vi ordnat. Många har önskat djupare samarbete. Vår uppgift är att vara en länk mellan aktörerna och underlätta för våra samarbetspartner här. Vi tänker ur ett långsiktigt perspektiv. Det går inte att tvinga fram snabba resultat i det här arbetet. Målet är att samarbetspartnerna ska klara av att fortsätta projekten själva, när stödet från Finland tar slut. Det är vårt mål, säger Christina.
Ivriga att lära sig spanska
Andrey och Christina studerar spanska och använder språket varje dag, eftersom få kan engelska i Colombia.
– Vi har från första början tagit oss fram på spanska. Vi har använt oss en del av översättningsprogram, till exempel Google translate. Vi pratar på. Folk är hjälpsamma och bra på att lyssna. Ingen blir arg eller sur om vi säger fel. Ibland blir vi förstås lite frustrerade då vi inte kan uttrycka oss helt som vi vill. När vi hållit utbildningar har vi ibland fått tolkning från finska eller engelska till spanska.
Andrey berättar hur spanskan skiljer sig mellan länderna.
– I Colombia talar en del jättesnabbt och utrycker sig på ett sätt som ibland är svårt att förstå. Men i Bolivia är det enklare att hänga med. Efter att ha talat med biskopen i ett par timmar konstaterade jag att kommunikationen flöt så bra att jag tänkte ”månne helig Ande vilar över oss”? Biskopen förklarade att för bolivianerna är spanskan ett andra språk, och därför är deras tal lättare att förstå.
Nästa resa till Bolivia blir i april, när kyrkan får en ny biskop.
– Bolivias lutherska kyrka präglas av ödmjukhet, samtidigt som man är stolt över sin identitet som ursprungsfolk. Personalen vill gärna ha hjälp och är glada när vi kommer för att tjäna dem. Tillsammans fördjupar vi oss i finanser, bokföring och genomskinlighet, säger Andrey.
Förtroende och tid öppnar dörrar
Colombia, Bolivia och Venezuela är präglade av politiska och ekonomiska kriser, interna konflikter och stora inkomstklyftor. Folket är välkomnande, men samarbetet kräver förtroende.
– Vi försöker träffa våra medarbetare över en kopp kaffe, dela liv och arbete, människa till människa. Det här är en lång process, som tar tid. Arbetskulturen skiljer sig också mellan olika länder. I Bolivia är det till exempel svårare att få svar på e-postmeddelanden, men personalen är väldigt ivrig att samarbeta och vill ha mera stöd i arbetet.
”Finland har mycket expertis i utvecklingsfrågor”
Andrey ger exempel på varför det behövs tid och tålamod i arbetet.
– Fredsavtalet i Colombia skrevs under 2016. Men det är först nu, med den nya presidenten som valdes förra året, som man ser vägen framåt. Fred och försoning kan ta 40, 50 eller 60 år att uppnå. Vi erbjuder varsamt hjälp i fredsarbetet medan vi lär oss om landet. Finland har mycket expertis i utvecklingsfrågor. Vi erbjuder den här kunskapen med respekt för den lokala kontexten och sedan är det upp till samarbetspartnerna hur den tas emot.
Kyrkorna lindrar nöden
Christina är speciellt intresserad av hur hon kan stöda kyrkorna och projektledarna så att arbetet fortsätter bära frukt när hon avslutat sitt arbete.
– Kyrkorna i Colombia, Bolivia och Venezuela saknar stabilitet i samhället och behöver satsa på sammanhållningen för att kunna göra ett bra arbete. I Colombia, där jag ansvarar för Missionssällskapets arbete, behöver kyrkan hjälp med att bära fram Kristus och evangeliet genom ord och handling. Kyrkan här har en stark diakonal roll och arbetar som en samhällsaktör för att hjälpa de mest utsatta. Behoven är enorma. Kyrkan arbetar också för fred och är med i försoningsarbetet i fredsprocessen, säger Christina.
Andrey instämmer.
– Kyrkan förmedlar förlåtelse, hopp och äkta kärlek. Vi vill stärka kyrkan så att den kan förmedla allt detta som vi fått som gåva: den kärlek som kommer av helig Ande, så att den kan rinna fram som fred och försoning. Vi är här som en länk, som en transformator, säger han.
Flyktingar från grannländerna
Människornas vardag påverkas också starkt av klimatförändringarna.
– Det finns många klimatflyktingar i regionen. Det inträffar jordskred, det har vi sett när vi åkt motorcykel. I förrgår var det översvämningar i Medellín där vi bor.
I Bolivia är torkan ett stort problem och tvingar folk att söka nya boplatser.
– Glaciärerna är nästan borta i Bolivia. Många flyttar in till huvudstaden La Paz då deras odlingsmarker torkar ut. Ett annat problem är utvinningen av litium som exporteras för elbilar och batterier. Gruvorna använder en stor mängd vatten. Vid kyrkans center och elevhem Verena Wells som vi stöder, återanvänds regnvattnet genom ett filtreringssystem. Men senast jag var där var reservoarerna tomma, säger Andrey.
Den ekonomiska och politiska krisen i Venezuela har drivit två miljoner människor på flykt, speciellt kvinnor och barn.
– Vi brukar se nyanlända kvinnor sitta utanför köpcentret med bebisar i famnen. Det kommer hela tiden flera flyktingar från Venezuela till Colombia, säger Christina.
Säkerheten viktigast
Demokratin är skör i Colombia. Christina berättar att 215 människorättsförsvarare dödades förra året, det högsta antalet sedan 2016. I själva verket är antalet mycket högre. Många av Missionssällskapets samarbetspartner finns på konfliktområden.
– Vi måste anpassa oss till det här i vårt arbete. Ibland blossar en konflikt upp i området dit vi är på väg. Vi håller kontakt med våra projektkoordinatorer och bokar om vid behov. Det är svårt att förstå att människor kan leva mitt i dessa konflikter. Ibland blir de instängda i sina byar, råkar ut för sammandrabbningar och måste förflyttas. När vi besöker de här områdena kommer vi som medmänniskor, säger Christina.
Familjen Heikkilä bor i ett av de säkraste områdena i Medellín. Miljonstaden delas upp i områden (estratos) i sex olika kategorier.
– Vi bor i estrato 5, där man kan säga att det är 95 procent säkert att vistas. I områden med lägre nummer kan man säga att det är 95 procent osäkert. Det är också områdena 4–6 som betalar för de fattigare områdena. Även om vi bor tryggt går våra barn inte ensamma utanför grinden här hemma, förutom Timoteus som snart fyller 18 år, ler Andrey.
Barnens skolväg upplevs som trygg.
– De åker med skoltaxi. Det finns en mobilapp där man kan följa med var barnen befinner sig och se när de stämplats in och ut ur skolan.
På motorcykel i Medellín
Andrey berättar att trafiken däremot är katastrofal. Bilisterna respekterar inte fotgängare och kör ofta mott rött.
– Jag har trots det lyckats sälja in motorcykelkörandet till min fru! Vi har inte bil, så motorcyklarna ger oss en känsla av frihet. Om man tar taxi kan man råka ut för chaufförer som kör vansinnesfärder. Med motorcykel är det lätt att ta sig förbi bilköer och åka utanför stan på helgerna och njuta av landskapen. Vi sitter mycket vid datorn under arbetsveckorna, så det här är vår avkoppling. Barnen färdas på passagerarsätet, förutom Timoteus som kör själv.
Christina säger att hon hunnit öva upp sina talanger på motorcykeln.
– Men jag är jätteförsiktig i korsningarna, och man ska inte köra om man är trött.
Kyrkans missionsstation samlar unga
Christina säger att hon imponerats av hur närvarande religionen, speciellt den katolska kyrkan, är i Medellín.
– Det är vanligt att se folk be till Maria vid altaren i stadens parker.
Den lutherska kyrkan har en missionsstation i Medellín, med egna utrymmen och ett kansli i en trerummare.
– En liten gudstjänstgemenskap samlas där på söndagarna under ledning av en pastor. Det ordnas också fredsfostran för barn och ungdomar i samarbete med Casa de la Paz (Fredens hus), berättar Christina.
De lutherska biskoparna i regionen uppmuntrar kyrkorna att ta vara på sin identitet och sina kulturella särdrag i gudstjänstlivet.
– Men ibland går det så att kyrkorna vill efterlikna sina europeiska systerkyrkor. Risken finns att man glömmer bort ursprungsfolkens kultur, säger Andrey.
Vad vill ni hälsa läsarna?
– De som har längtan till missionsarbete ska inte ge upp drömmen! Det blir ofta helt annorlunda än man tänkt, men välsignat och fint. Det behövs alltid nya krafter inom missionsarbetet, nya generationer som tar över. Gå missionskursen, Gud öppnar en dörr! I dag talar vi kristna om Jesus på alla kontinenter, uppmuntrar varandra och för hoppet vidare, säger Andrey.
Christina avrundar:
– Vi har världens bästa arbetsgivare: Gud, som sörjer för oss, och tar våra bördor så att vi inte behöver bära dem själva. Ibland när vi drabbas av svårigheter eller stöter på problem kan vi tycka att vi inte ser någon utväg. Då påminner jag mig om att Gud bär allt.
- Andrey och Christinas arbete stöds av tio församlingar i Borgå stift: Karleby, Kronoby, Jakobstad, Pedersöre, Nykarleby, Vasa, Sibbo, Kyrkslätt, Mariehamn och Jomala.
