”Jag blev utnämnd till ledningen i vår by 2003 och till ledare för en sammanslutning av flera byar 2005, trots att jag inte ville ha den uppgiften”, säger Naw Moo Eh, 45, från kommunen Dooplaya i Myanmar.
Hon hör till karenfolket som är en av Myanmars många etniska minoriteter. Karenerna bor i landets sydöstra del och utgör cirka sju procent av landets befolkning.
Trots att hon egentligen inte ville tog Naw Moo Eh emot uppdraget som ledare eftersom det var ett sätt att hjälpa och skydda byborna, säger hon i dag. I området pågick ett inbördeskrig som börjat redan 1949. Konflikten som pågått i nästan 70 år tvingade enorma folkmassor att fly sina hem och de mänskliga rättigheterna kränktes utan några betänkligheter. Särskilt männen blev tvungna att fly kriget, och många kvinnor hade inget annat val än att ta över ledarskapet.
Det var ingen lätt uppgift, minns Naw Moo Eh.
”Både byborna och de militära trupperna orsakade problem. Myanmars soldater behandlade mig illa. Samtidigt sade de ofta att jag hade fått lida ännu mer om jag varit man. Det kommer jag aldrig att glömma.”
Våldsamheterna har avtagit efter eldupphörsavtalet 2015 som undertecknades av tio etniska beväpnade grupper. Bilaterala avtal om eldupphör hade ingåtts redan 2012. I och med fredsprocessen började männen återvända hem och kvinnorna blev tvungna att lämna sina poster. Naw Moo Eh avstod från sin ledarställning 2013.
”En del av byborna tyckte illa om mig eftersom jag förbjudit droger”, säger hon. ”De petade mig och valde en manlig ledare. Byns män sade att jag inte skött uppgiften lika bra som en man skulle ha gjort, men de visste inte vad jag tvingats uppleva. Det var mycket traumatiskt att vara utlämnad åt soldaterna.”
Den etniska diskrimineringen fortsätter
Finland har stött fredsprocessen i Myanmar genom Finska Missionssällskapet. Projektet stödjer särskilt minoriteternas deltagande i fredsprocessen.
Fredsprocessen har medfört stabilitet i sydöstra Myanmar, men karenfolket befinner sig fortfarande i en svår situation eftersom det förekommer mycket etnisk diskriminering.
Naw Moo Eh lyfter fram skolväsendet som ett exempel. Minoritetsspråken får inte läras ut i skolorna.
”Efter eldupphörsavtalet ville byborna att karenspråket skulle undervisas i skolorna, men Myanmars regering förbjöd det. Barnen i de offentliga skolorna kan inte ens läsa vårt språk. Jag anser att de borde kunna få undervisning på sitt eget språk hela tiden”, säger hon.
I hennes område har skolan nu gått med på en timme karenundervisning per dag, men utanför den egentliga skoltiden.
Kvinnornas ställning är svag
Nu är Naw Moo Eh regional samordnare på karenernas kvinnoorganisation KWO. Könsrollerna och de relaterade sterotyperna är starka, säger hon. Konflikten som pågått i decennier och det sexuella våldet som var förknippat med den har också stärkt den könsrelaterade diskrimineringen.
Kvinnor diskrimineras på många områden: arbetslivet, utbildningen och det politiska deltagandet.
”Kvinnor uppmuntras varken att utbilda sig eller att arbeta”, säger Naw Moo Eh. ”Vissa vill inte skicka sina döttrar till skolan eftersom de tror att flickorna då gifter sig för tidigt. Andra säger att kvinnor inte duger till att jobba eftersom de inte kan bevara hemligheter.”
Ofta vill inte ens utbildade kvinnor delta i beslutsfattandet på grund av det fientliga klimatet. Inte ens hemmet är alltid tryggt. Familjevåld och hot mot kvinnor är vanligt.
Små steg framåt
Naw Moo Eh har ändå inte förlorat hoppet – det händer också positiva saker.
”Sedan vi i kvinnoorganisationen började ta itu med familjevåldet har det minskat”, säger hon.
Föreningen sprider till exempel information om våldet och driver skyddshem för offren.
Naw Moo Eh önskar att karenernas politiska rörelse KNU (Karen National Union, som också har en beväpnad falang) i fortsättningen ska ge kvinnorna mer utrymme att delta i samhällslivet och att Myanmars regering generellt ska ge dem mer utrymme i den offentliga debatten.
”Vi vill att kvinnorna ska kunna delta i workshoppar till exempel om mänskliga rättigheter och rättssystemet”, säger Naw Moo Eh.
Kvinnoorganisationen KWO har själv ordnat sådana workshoppar, men det behövs resurser för att utvidga verksamheten. Även karenernas KNU har försökt lyfta upp kvinnor i ledande positioner, säger Naw Moo Eh.
”Det är positivt. Män och kvinnor borde ha samma möjligheter och kvinnorna behöver uppmuntran i stället för diskriminering.”
Men attityderna är djupt rotade. Även om KNU officiellt uppmuntrar kvinnor säger Naw Moo Eh att enskilda tjänstemän i praktiken kan vara diskriminerande och till och med nedvärdera kvinnoorganisationens arbete.
Det finns alltså mycket kvar att göra.
Text och bild: KHRG.org (Karen Human Rights Group)
Den här artikeln ingår i Finska Missionssällskapets artikelserie om multipel diskriminering. Under våren publicerar vi berättelser om hur diskriminering kan te sig i Nepal, Sydafrika, Bolivia, Botswana, Myanmar och Kenya. Missionssällskapet fokuserar på att stoppa diskriminering och stötta utsatta folk. Artikelserien har fått stöd av Finlands utrikesministerium. Alla artiklar samlas här, på svenska.
