I Etiopien finns det många diskriminerade etniska minoriteter som Missionssällskapet redan under en lång tid stött tillsammans med våra lokala samarbetspartner. Manjofolket tillhör dem.
Manjorna bor i sydvästra Etiopien, de flesta av dem i länet Kaffa, som är känt för sina grönskande kaffeodlingar. Missionssällskapet påbörjade utvecklingsarbetet bland manjofolket år 2005 i syfte att förbättra deras ställning. För att få resultat räcker det inte med att hjälpa de diskriminerade utan det gäller att se till att alla invånare har tillgång till grundläggande tjänster såsom brunnar.
”Allmän service och gemensamma aktiviteter syftar till att integrera minoriteterna i majoritetsbefolkningen och förbättrar gruppernas inbördes relationer”, berättar Amanuel Endalew, som arbetar vid Mekane Yesus-kyrkans avdelning för utvecklingsarbete, DASSC, i Etiopien.
Från våld till gemensamma skolor
Traditionellt lever manjorna av jakt. I tiderna härskade de över sina områden, men redan på 1400-talet under kungadömet Kaffas tidiga år förändrades maktbalansen och manjofolket trängdes ut i skogarna. De förvandlades till en diskriminerad minoritet som saknade människovärde.
Vi låter Dessho Darto berätta om hur det varit. Han är själv manjo, men arbetar numera i ett minoritetsprojekt i staden Sailem. Medan vi lunchar tillsammans berättar han sin historia.
”Förr hade jag inte ätit med dig i denna byggnad. Jag hade suttit ute. Det fanns en väldig spänning mellan olika människogrupper och det förekom våld.” Bland manjorna har utbildning inte ansetts vara viktigt, men få skulle ens ha tillåtits gå i skolan. Dessho började skolan först efter att ha fått sitt första barn.
”Jag såg att några av mina kompisar fick jobb efter att de gått i skola. Nu bygger vi inom projektet gemensamma skolor och vattenposter till olika människogrupper. Manjornas inkomster har förbättrats genom vårt arbete”, säger Dessho.
Både minoriteterna och majoritetsbefolkningen får utbildning i nya näringar, och minoriteterna uppmuntras att delta som fullvärdiga medlemmar i samhället.
Kvinnorna lär sig bokföring och grönsaksodling i gemensamma försörjningsgrupper. Samtliga etniska grupper inbjuds att tillsammans diskutera diskriminering.
Förändrade attityder
Arbetet är inte lätt eftersom konflikterna och fördomarna är så djupt rotade i människornas sinnen. Enligt Dessho Darto är det fortfarande svårt för manjor att få tillgång till hyresbostäder i stadens centrum. Därför bekostade man ett internat där de som kommer längre bort ifrån – från skogarna eller byarna – kan bo under sin studietid. Internatet blev fort fullsatt.
Mindervärdighetskänslan har etsat in sig i manjornas medvetande och påverkar deras självkänsla. En annan manjo, Defar Gobo berättar att de behandlades som hundar före kyrkans projekt kom igång.
”Jag bodde i skogen liksom alla andra. Vi fick mat av majoritetsbefolkningen, men åt ute med löv som tallrikar. Under inga omständigheter drack vi ur samma koppar som de”, förklarar Defar, och fortsätter: ”Ifall en manjo under sin ridtur såg någon ur majoritetsbefolkningen, steg hen ur sadeln och bad den andra passera. Vi betraktade majoritetsbefolkningen som övermänniskor, följaktligen fick en manjo inte vara fysiskt högre upp.”
Tack för ert arbete!
Defar Gobos liv förändrades när Kirsi Leikola från Missionssällskapet anlände till området. ”Kirsi lärde att vi alla är lika mycket värda.”
I varje samtal jag för i Sailem nämns Kirsis sätt att bemöta människorna, hur hon var en del av gemenskapen och lärde ut vad jämlikhet betyder. Paret Leikola uträttade sitt livsverk, över 25 år, bland diskriminerade minoriteter i Etiopien, Kirsi huvudsakligen i olika projekt och Risto Leikola i kyrkligt arbete.
Tanken att det behövs utvecklingssamarbetsprojekt i Kaffa föddes då paret Leikola arbetade för Mekane Yesus-kyrkan på 1990-talet. Genom arbetet kunde manjorna framföra sina önskemål till Missionssällskapet.
Så småningom fick Defar jobb som väktare hemma hos Kirsi tillsammans med Asrat Haile från majoritetsbefolkningen.
”Jag har ett arbete, men anser att det är viktigast att delta i diskussionerna inom bygemenskapen. Vi är redan nu jämlika med andra minoriteter, men jag upplever mig fortfarande vara mindervärdig i förhållande till majoritetsbefolkningen.”
Mycket har ändå åstadkommits. I Sailem har man kommit så långt att en minoritetsrepresentant valts in i lokalförvaltningen.
I städerna är manjornas ställning bättre än på andra ställen i Kaffa. Trots det funderar Defar om en fullständig jämlikhet nås först då äktenskap ingås mellan olika människogrupper.
”Vi återgår inte längre till vår tidigare position. Vi växer oss starkare och mer självsäkra. När våra barn i sinom tid gifter sig med varandra är vi jämlika.”
Resultat från vårt arbete
Under de två senaste åren :
- har 1 200 människor fått tillgång till två nya vattenpumpar
- har 300 kvinnor fått utbildning i sexuell hälsa och hygien
- har 240 föräldralösa barn fått skoluniformer och -material
- har 95 skolbarn lärt sig använda datorer, merparten av dem är flickor
- har 200 studerat bästa praxis för kaffeodling.
- har 45 hushåll utbildats om äppelodling
- har 30 kvinnor utbildats till biodlare
- Ungdomar har utbildats till att fungera som förebilder för antidiskriminering. De besöker skolor och uppmuntrar barn att studera vidare, ända till universitetsnivå.
Text och bilder Virve Rissanen
***Stöds av Finlands utvecklingssamarbete***
