Efter att ha tagit för mig av kaffet och de goda bullarna går jag in i affären och pratar med de frivilliga. Jag slås av den trivsamma stämningen och imponeras av sammanhållningen – inte undra på att många varit med väldigt länge.
Inne i personalrummet samtalar tre kvinnor – riktiga trotjänare – med varandra: Leena Lempinen, Elli Romberg och Birgitta Björklund. De berättar att man pratar svenska och finska om vartannat i föreningen. I lokalerna hörs regelbundet också andra språk.
Pirjo Sjöblom står och prissätter varor. Jag frågar henne om principerna med prissättning:
– Alla kan prissätta. Det finns prislistor för de olika varorna som kläder, böcker, hushållsartiklar osv. Och är man osäker kan man alltid fråga någon som vet.
Lopptorget är stort med många olika rum. Bland barnkläderna hittar jag Fredrika Åkerö och Miika Maasalo. De berättar att de är trogna kunder och att de handlar en hel del barnplagg på loppiset.
– Barnen växer ju så snabbt ur allting. De hinner inte slita på plaggen.
Här finns ett fint utbud av varor. Jag är nyfiken på vad som går bäst åt och frågar föreningens sekreterare, Gustav Laxell, som bjöd mig till evenemanget.
Han berättar att barn- och kvinnokläder är huvudartiklarna som det säljs mest av.
Vad är svårsålt?
– Souvenirer från resor är svårsålda, men för temafester kan väldigt udda grejer gå åt.
Han berättar vidare att kopparföremålen väntar på bättre tider. Tidigare var koppar väldigt eftertraktat, men just nu står försäljningen stilla.
Vi kommer in på återanvändning som ju är något som är aktuellare än någonsin.
En del av de kläder som kommer in är nötta eller fläckiga. De klipps upp till trasor som sedan säljs till fabriker och verkstäder. Hittills har föreningen sålt över 20 ton trasor vilket betyder en säck i veckan.
Annat som återanvänds är gamla hemstickade plagg som de frivilliga repar upp. Sedan stickar de sockor av garnet. Sockorna säljs på loppiset.
Vidare ger man nytt liv åt diverse små krukor och skålar genom att plantera blomskott i dem. De blir fina gåvoartiklar.
Här flikar Gustav Laxell in att föreningen donerat saker till ukrainska flyktingar, och att nyfinländare är flitiga kunder.
Lopptorget har öppet tisdagar och lördagar, och då samlas de frivilliga för att sälja, sortera, prissätta, ställa fram och återanvända det som inte kan säljas i dess ursprungliga form. Alla verkar vara eniga om att det inte är svårt att hitta nya frivilliga till verksamheten. Det låter bra, då verksamheten bärs upp av de frivilliga, och ingen får lön för sitt arbete.
Intäkterna från försäljningen har genom åren gått till olika projekt via Finska Missionssällskapet; bl.a. en flickskola i Pakistan, ett ungdomscenter i Hongkong, arbete bland barn och ungdomar i Etiopien, och sjukvårdsprojekt i olika delar av Afrika. Därtill har Missionstorget understött ett skyddshem för barn i Sankt Petersburg.
Faktaruta:
Missionstorget drivs av Karis missionsförening rf som är en tvåspråkig förening med medlemmar från Karis-Pojo svenska församling och Raaseporin suomalainen seurakunta. För att starta upp verksamheten beviljade Karis församlings kyrkoråd föreningen lån och bidrag. En enklare byråkrati var anledningen till att driva verksamheten i föreningens regi.
Text och foto: Ann-Kristin Åvall
