Vi kommer ner till en grumlig flod. Den kantas av mangrove vars rötter sträcker sig djupt ner i vattnet. Solen gassar redan starkt trots att det är tidig morgon vid Kambodjas kust.
En liten rörelse blir synlig i den stilla vattenytan. En pytteliten träbåt, målad i grant turkost och rött, glider närmare. Fyra fiskare och en hund sitter i båten. Männen bär fiskarhattar och keps, och alla är de solbrända.
Längs floden färdas byns fiskare ut till havet för att fånga fisk. Under de senaste åren har fiskfångsten varit mindre än tidigare, berättar Oung Tivea, ledare för Finska Missionssällskapets samarbetsorganisation Morodok. Klimatförändringen är en stor utmaning.
”Tidigare fick fiskarna stora sardinfångster. Men havsvattnet har blivit varmare och det har gjort att sardinernas vandringsrutter har förändrats. Nu är sardinerna färre än tidigare. Förut fick fiskarna tonvis av dem, men inte nu längre. Det här inverkar direkt på försörjningen”, säger Oung.
Tillsammans med min arbetskamrat Emma Holmström (44) har jag åkt för att bekanta mig med situationen i fiskarsamhället. Emma har hunnit jobba 13 år i Kambodja. Vad tänker Emma, i egenskap av sakkunnig inom försörjning och matsäkerhet, om sardinhistorian?
”Jag är inte överraskad. Klimatförändringen påverkar årstidsväxlingarna och deras förutsägbarhet: de är inte längre vad de varit. Det här innebär stora förändringar i familjers liv.”
Flyttade från periferin till huvudstaden
År 2009 flyttade Emma till Kambodja för att jobba för Missionssällskapet. För det tidigare missionärsbarnet var det hennes sjunde hemland. När Emma var 13 år flyttade hon första gången utomlands, till Papua Nya Guinea.
De första åren i landet bodde hon i det avlägsna Ratanakiri, i nordostliga Kambodja, innan hon år 2017 flyttade till huvudstaden Phnom Penh. Den enorma hunden Ludi flyttade med.
Emma minns med värme åren i Ratanakiri. Ingen visste då de gick till jobbet hur arbetsdagen skulle forma sig.
”Ibland hade man hittat spetälska i byarna, och vi fick försöka hitta hjälp till de sjuka. Eller så fick vi lösa frågor kring vatten och sanitet, eller undervisning på eget språk. Ibland skrev jag årsrapporter eller beställde nya dockor till marionetteatern.”
Besvärligast med att bo i Ratanakiri var de långa avstånden. Dit är det en 8–10 timmars bilresa från huvudstaden. ”Det var långt till kunniga läkare, och det var något som man hela tiden var medveten om”, säger Emma som råkat ut för många sjukdomar under sina år.
Under åren i Ratanakiri var hon med om att stöda ett utvecklingsprojekt, där man satsade på jordbruk. Det gav henne praktisk erfarenhet av matsäkerhet.
Det som motiverar Emma allra mest är att få arbeta med samarbetsorganisationerna. Emma har fått kartlägga samarbetspartnernas kunnande och vara med om att fundera på hur Missionssällskapet kan var med och hjälpa tackla nya utmaningar.
I april ordnades ett evenemang där organisationer, som jobbar med svampodling, fick mötas och dela erfarenheter. Även Finska Missionssällskapets tidigare expert inom matsäkerhet, Tapani Kotisaari, hade rest dit från Finland. Det säger något om arbetets långsiktighet.
”De bästa samarbetspartnerna har lyckats riktigt bra och utbildat nya odlare med framgång”, berättade Tapani på plats.
Matsäkerheten försämras
Den globala trenden när det gäller hunger var under en lång tid neråtgående. ”Vi ansåg redan att det här var en utvecklingsfråga som vi var på god väg att lösa”, säger Emma Holmström.
Enligt FN:s jordbruksorganisation FAO vändes trenden, som varit positiv ända sedan 2005, år 2014. Sedan dess har matsäkerheten i världen försämrats.
”Det handlar inte om att det skulle finnas för många människor i världen eller om att vi inte skulle klara av att producera tillräckligt med mat. Försämringen beror på ojämlikhet och ökade konflikter.”
Vår expert är upprörd över situationen: ”Det här är ett problem som vi kan påverka – det finns lösningar. Ingen behöver gå hungrig.”
Särskilt mycket påverkas de fattiga lokalsamhällen som redan nu har ont om mat – och som ofta drabbas hårdast av klimatförändringarna. Enligt Emma kan man redan se många liknande effekter av klimatförändringen som de försvunna sardinerna – speciellt i de lokalsamhällen där man lever av det som naturens ger.
”Lokalsamhällena har traditionellt lärt sig att lita på säsongbundna fenomen som fiskarnas vandringar. Men nu har mönstren förändrats.”
De minskade fiskfångsterna är inte endast ett problem i Kambodjas kustsamhällen utan också på annat håll, exempelvis vid flodstränder. Fisket är en viktig näring eftersom fisk är den huvudsakliga proteinkällan i hela landet. De minskade fångsterna kommer att ha en stor inverkan på den lokala matsäkerheten. Motsvarande fenomen sträcker sig också till det traditionella jordbruket.
”Risodlingen baserar sig inte på att man har bevattningssystem utan småodlarna förlitar sig på regnperioderna. Följderna av klimatförändringen är allvarliga då man inte längre kan odla ris på det sätt man är van vid, för regnen kommer andra tider på året. Alternativt störtregnar det när det är dags att skörda.”
Det behövs något annat som ger trygghet
Missionssällskapets utvecklingssamarbete i Kambodja har fokus på att reagera på klimatförändringen och trygga matsäkerheten. Arbetet handlar om hönsuppfödning, svampodling, trädgårdsskötsel, plantering av fruktträd och hållbart fiske.
”I samhällen där traditionellt jordbruk bygger på risodling ger köksträdgårdar människor en mera mångsidig matsäkerhet. Om tillgången på mat är otillräcklig mellan risskördarna, och skördarna är opålitliga är det viktigt att ha något annat som ger trygghet.”
Arbetet med att säkra tillgången på mat begränsar sig inte enbart till det arbete som finansieras av utrikesministeriet. Missionssällskapet stöder även Kambodjas lutherska kyrkas arbete för matsäkerhet. I församlingarna satsar man till exempel på hönsuppfödning, svampodling och trädgårdsskötsel.
En hållbar livsstill urholkas
Frågor kring matsäkerhet är speciellt viktiga bland Kambodjas ursprungsfolk, eftersom deras traditionella livsföring är starkt i förändring. Samtidigt har det blivit allt svårare att få tag på mat. Bland ursprungsfolken har det traditionella jordbruket baserat sig på småskaligt svedjebruk enligt ett rotationssystem. Detta sätt att odla håller nu på att förändras.
”Det har varit ett hållbart sätt att leva just på grund av småskalighet och rotation. Nu har man fällt mycket skog på området och man har röjt utrymme för plantager, vilket har lett till att den markareal, som ursprungsfolken odlat sedan hävd, har minskat. Svedjebruket har försvårats och det har blivit vanligare med konstgödsel.”
Missionssällskapet strävar efter att stöda ursprungsfolken, till exempel genom att utbilda i naturenliga sätt att gödsla, täckodling och över lag mer hållbara odlingsmetoder.
Utmaningarna med att trygga tillgången på mat ser annorlunda ut i kustområdena. Höjningen av vattenståndet, liksom den stigande salt vattennivån och vattentemperaturen är stora problem – hur ska mangroveträden klara av dessa förändringar? Mangroveskogarna har också andra utmaningar, de har decimerats under senare år.
”Mangroveskogarna har en väldigt viktig roll eftersom de skyddar kusten mot stormar. Samtidigt är de ett viktigt lekområde för fiskar”, betonar Emma Holmström.
Jobbiga möten i byarna
Vi återgår för en stund till de byar som Emma besöker i sitt arbete. Hurdana är dessa möten? Ofta är de tunga, erkänner hon.
”Vi arbetar bland de mest utsatta människorna. De har många slags utmaningar, och klimatförändringen kommer ofta på tal. Oro och trötthet är en följd av att det är svårt att livnära sig. Deras liv har aldrig varit lätt, men nu är det ännu svårare att förutse vad som kommer att hända.” Man kan känna de fattiga jordbrukarnas oro för framtiden.
”Förändringarna är inte längre sporadiska. Katastrofer, som påverkar skörden, sker nästan varje år. Jag vet att ursprungsfolken jobbar hårt. Trots det kan det vara så att lokalsamhällena inte kommer att klara utmaningarna.”
Anpassningen till klimatförändringen kräver att man gör stora förändringar i lokalsamhällena. Till exempel måste odlingsväxterna tåla torka. Försörjningsmöjligheterna borde breddas, så att om en viss skörd inte lyckas finns det alternativa inkomstkällor att falla tillbaka på.
Det här är en stor utmaning för Missionssällskapet och dess samarbetspartner, och inte endast i Kambodja utan också i andra verksamhetsländer från Nepal till Zimbabwe. Livet i dessa små och sårbara samhällen kommer att förändras mycket, understryker Emma.
Utvecklingssamarbete ger resultat
Emma har hunnit tillbringa 13 år i Kambodja. Vilka förändringar har skett under den tiden?
Landet har förändrats och utvecklats till det bättre. Barn- och mödradödligheten har minskat och fler barn gå i skolan. Samtidigt verkar pandemin och klimatförändringen: nu är man rädd för att utvecklingen ska gå bakåt.”
De mest utsatta kan inte utnyttja de möjligheter som landets utveckling för med sig i lika hög grad som resten av befolkningen. På så sätt växer klyftan mellan fattiga och rika.
Speciellt stolt är Emma för ett utvecklingssamarbetsprojekt som avslutades i fjol. Där fokuserade man på hönsuppfödning, trädgårdsskötsel, samt vatten och sanitet.
”Vi lyckades bra med att överföra arbetet till lokalmyndigheterna. Jag träffade byledaren och lokalmyndigheterna och fick höra att de tagit ansvar för matsäkerheten. De hade en viktig roll i arbetet redan tidigare, men nu har de de kunskaper de behöver för att kunna fortsätta utan vår hjälp. Myndigheterna har en stark vilja att arbeta för lokalsamhällenas väl.”
Kunnande och vilja att kämpa
Människorna i Kambodja har knappt varit med om att skapa klimatförändringen. Deras koldioxidavtryck är mycket litet i globalt perspektiv. ”Jag har ofta tänkt på rättviseaspekten i frågan”, medger Emma. Samtidigt ser hon att folket i Kambodja har viljan att reagera på förändringarna.
”Här finns hårt arbetande och kunniga människor, som är villiga att lära sig nytt, och göra saker på ett nytt sätt. Jordbrukarna har redan ett stort kunnande och förmåga.” Det viktigaste är att involvera lokalsamfund och myndigheter och göra dem delaktiga i utvecklingen.
Vi återvänder till den grumliga floden för en stund. När fiskarna gått i land sitter vi en stund med dem och diskuterar situationen i lokalsamhällena. Emma har ett viktigt meddelande till byborna.
”Vi vet att ni redan nu känner till klimatförändringarna. Vi vill hjälpa er att reagera på förändringarna”, försäkrar hon.
Efter en lång dag och åtskilliga intervjuer hoppar vi in i bilen. När vi åker tillbaka och tittar ut genom bilfönstret, ser vi än Siambunkten än lummiga mangroveträd skymta förbi. Det störtregnar trots att det är mars och torrperiod i Kambodja. Monsunen borde inte börja ännu på flera månader.
Vi funderar på regnet som piskar mot vindrutan, och hur det påverkar fiskarbyn och dess invånare.
***Stöds av Finlands utvecklingssamarbete***
Text och bild Mimosa Hedberg
