Fyrtio par barnskor står i en snygg rad vid kapelldörren i Moshi, Tanzania. Inifrån huset hörs dämpade viskningar. Dagis på gång.
Hur kommer det så lite ljud ur fyrtio barn?
”Ser du, de är alla så upptagna med sitt”, skrattar Victoria Mbwambo, 37.
Ägarna till skorna sitter, fyra och fyra, på mattor på kapellgolvet. Salen är full av grönt: skoluniformerna är en del av skolelevens identitet. Vita kragar lyser i kontrast mot den mörka hyn.
Med jämna mellanrum går barnen efter mera saker från hyllorna: pussel, nummerstickor, fat med frön.
”De här barnen vid fönstret förbereder sig för skolan, de övar sig att skriva i häften och sitta vid en pulpet,” förklarar lärarinnan Victoria.
Alla behöver en famn
”Montessorimetoden fungerar faktiskt bra här hos oss. Märker du, de låter inte ens kameran störa sig. Nästan alla lutherska församlingar driver åtminstone en Montessoridagis”, berättar Victoria, som har fått sin tvååriga Montessoriutbildning i norra Tanzania.
”Den första gruppen kommer hit klockan halv åtta, då mammorna redan har gått ut till fälten för att gräfta eller för att lägga ris på tork på stora tyg. Många pappor arbetar på annan ort eller har helt försvunnit ur bilden. Mammornas arbete är tungt. De har helt enkelt inte tid att koncentrera sig på ett individuellt barn, som vi gör här. De hinner varken undervisa dem eller hålla dem i famnen, fast viljan finns. Därför kliver de här småttingarna gärna upp i min famn.”
Det är svårt att få ansiktsbilder på barnen. Jag ser bara hjässan, fast jag går ner på knä bredvid dem. Jag kommer inte ihåg när jag skulle ha sett barn som koncentrerar sig så helt på det de gör.
Sköta egna och andras
Viskningarna fortsätter. De gröna tassar efter flera pussel och bygger figurer av färgglada fyrkanter i trä. Victoria har gjort all rekvisita själv under sin studietid.
Klockan elva får barnen majsvälling, som är förstärkt med morot och nötter. Victoria äter snabbt sitt mellanmål och tar sedan klockan tolv emot en annan grupp på fyrtio barn. Hon får ca 33 euro i månaden för besväret. Tack och lov är mannen byggnadsarbetare och kommer hem med sin lön.
En del familjer har råd att betala dagisavgift, en del barn har faddrar i Finland via Finska Missionssällskapet.
Hur är det med de egna barnen? Väntar en tredje Montessorigrupp hemma?
Victoria brister ut i ett gapskratt. ”Jag har tre egna barn och så har vi två släktingbarn som vi tar hand om. De bor hos oss. Vet du, jag är dödstrött, då jag kommer hem. Det blir nog ingen Montessori där, utan matlagning och tvätt.
Ingen hämtar kaffe på säng åt Victoria.
Ann-Christine Marttinen
