Vid tidpunkten för intervjun är Anna Tikum hemma i huvudstaden Dakar, medan hennes man Bertrand befinner sig i Fatick där Senegals lutherska kyrkas högkvarter ligger. Anna har precis fört barnen till skolan där de får närundervisning. I skolan måste barnen ha munskydd, men de har svårt att respektera regeln. Anna och Bertrand är trots det glada att flickorna kan gå i skolan som vanligt. Barnen lever ett rätt normalt liv trots coronapandemin och håller på med sina fritidsaktiviteter. Ronya är 10 år och Nicole snart 9, en ålder då de är mycket aktiva och vänner är viktiga.
Familjen Tikum har bott i Senegal i tio år. Bertrand är sakkunnig inom ekonomi och god förvaltning. I Senegal stöder han den lutherska kyrkan både i de kyrkliga projekten och i de biståndsprojekt som Finlands utrikesministerium finansierar. Han ger råd om hur finansieringen ska organiseras, hur man skriver ekonomirapporter och sköter bokföringen. Från projekten ska rapporter också sändas till Finland. I och med Finska Missionssällskapets organisationsförändring, som trädde i kraft i början av året, har Bertrands arbetsbild breddats och numera jobbar han också med ekonomipersonal i Västafrika, Mellanöstern och Asien.
Hur har det fungerat att jobba på distans?
– Redan före Missionssällskapets organisationsförändring jobbade jag med projekt i andra länder och då besökte jag platserna. Jag har varit till Mekongområdet, både till Myanmar och Kambodja, och lärt ut projektfinansiering och bokföring. När coronan startade och den nya organisationen infördes fortsatte jag med detta arbete på distans.
Bertrand berättar att en större del av jobbet numera sköts online. Han har exempelvis arbetat tillsammans med Missionssällskapets samarbetspartner i Mauretanien, men har inte varit på plats alls.
– Det tog lite tid att vänja sig vid att jobba på distans, men nu känns det normalt att jobba så här. Jag kan inte lika ofta som tidigare resa ut till våra verksamhetsområden från Dakar där jag är stationerad. Stundvis har vi haft nedstängningar i Senegal på grund av coronan. Även Anna arbetar mera via webben numera.
Bertrand tror att en stor del av arbetet kommer att skötas online även i fortsättningen då samhället återgår till det normala.
Anna fortsätter och berättar om den lokala livsstilen:
– Tidigare fanns inte tankesättet att man kan lösa saker tillsammans genom att hålla ett möte på Teams. Man skulle samlas i Fatick för ärenden som kunde lösas på 10–15 minuter. Kulturen att sätta sig ner tillsammans och dela livet är så stark i Senegal. Man dricker te och samtalar ett par timmar innan man kommer till ärendet.
På grund av covid har också senegaleserna varit tvungna att börja jobba på annat sätt och de har märkt att man kan spara pengar och tid om man inte titt som tätt kör mellan Dakar och Fatick.
– Det är också viktigt att bli bekant med dem man arbetar med. Det har gått bra för mig och Bertrand att jobba på distans eftersom vi redan känner våra kolleger. Vi har varit här i tio år och under de åren har vi suttit tillsammans med dem och pratat över åtskilliga koppar te och delat livet. Men jag kan tänka mig att det är svårare för någon som är ny i jobbet.
Din långvariga kollega Mame Coumba Faye har slutat och det har anställts en ny person för att leda kyrkans diakoniarbete. Förändras arbetet nu med en ny kollega?
– Jag jobbade sju år tillsammans med Mame Coumba med uppgiften att utveckla Senegals lutherska kyrkas diakoniarbete. Vi började ha samma sätt att tänka. Men det är inte våra tankar om hur arbetet ska utvecklas som styr vårt arbete. Alla aktiviteter grundar sig på de intervjuer och den kartläggning som jag gjorde i början av mitt arbete. Där framgår det tydligt i vilken riktning kyrkan själv vill utveckla sin diakoni. Demba Ndong följer samma styrdokument och riktlinjer och kan därför inte göra några stora förändringar.
Anna förklarar att kyrkan i Senegal vill att diakonin ska ha en framträdande roll i kyrkans identitet och att diakonin ska utvecklas på församlingsnivå. Kyrkan är fattig och allt som ska göras måste vila på frivilligt arbete. Via Missionssällskapet har kyrkan en avlönad arbetare som är ansvarig för diakoniarbetet, men församlingarnas pastorer, diakonikommittéer och frivilliga utbildas för att utföra själva diakoniarbetet, att nå ut till människor som behöver hjälp.
– Demba fortsätter arbetet. Men Mame Coumba och Demba har naturligtvis väldigt olika utgångslägen. Mame Coumba är kvinna och Demba är man och dessutom präst, vilket Mame Coumba inte var. Också deras personligheter är olika och de har olika styrkor. Det här kommer att synas i arbetet. Jag har framhållit för Demba att han inte ska tänka att allt måste göras precis som det har gjorts utan han kan fundera vad som ännu kan göras bättre.
– Jag är ledsen att Mame Coumba slutade, vi jobbade jättefint tillsammans, men rent professionellt upplever jag att det också är en bra sak med personbyte. Demba ser med fräscha ögon på det som görs och det gynnar arbetet.
– Jag kan ge ett exempel där Dembas roll är lite annorlunda än Mame Coumbas. I och med att Demba är präst funderar kyrkan nu om han i fortsättningen kunde finnas mera regelbundet vid kyrkans hälsoklinik som själavårdare och sjukhuspräst.
Är det du som tar hand om Dembas inskolning?
– Det är mycket Demba kan, men det är också mycket han måste lära sig och det vet han, han har en väldigt ödmjuk inställning till sitt arbete. Demba är mycket noga och särskilt mån om att det som har att göra med pengar görs rätt och att allt ska vara transparent.
– Under en period fram till årsskiftet fattar vi alla beslut tillsammans så att han kommer in i arbetet. Men jag är noga med att det är han som är ansvarig för kyrkans diakoniarbete. Jag kan fungera som rådgivare eftersom jag har mer erfarenhet.
Anna berättar att hon koordinerar Dembas inskolning, men själv tar hon bara hand om handledningen inom de arbetsområden som hon kan bäst. Exempelvis ordnade hon så att två personer från en internationell kristen organisation, Prison Fellowship International, sköter inskolningen i kriminalvårdsarbete. Kyrkans diakoniarbete i kriminalvårdsanstalterna i Fatick och i Foundiougne sköts i samarbete med dem.
Pilotförsamlingar för kyrkans diakoniarbete
Då Mame Coumba började som ansvarig för kyrkans diakoni inledde hon och Anna ett nytt sätt att arbeta med pilotförsamlingar. Bakgrunden är att det finns tretton församlingar i kyrkan och eftersom de ligger geografiskt utspridda är det är inte möjligt att utveckla verksamheten överallt samtidigt.
Anna berättar att de valde ut två pilotförsamlingar och fokuserade i två år på att varje vecka finnas till hands i dessa församlingar. De undervisade och visade hur man gör hembesök. De berättade hur de i församlingarna själva måste försöka få egna medel till sin diakonikassa för att kunna hjälpa människorna i sina byar.
– I byarna ordnar vi större samlingar kring olika teman dit alla är välkomna. Vi riktar oss inte bara till kyrkans medlemmar utan vi jobbar hela tiden utåt för att nå dem som allra mest behöver hjälp. Här i Senegal är det möjligt för muslimer och kristna att samarbeta, så vi försöker förändra människors attityder, till exempelvis genom att undervisa om rättigheter för personer med funktionsvariation. Det gör att man i byarna får kontakt med funktionshindrade som lever väldigt marginaliserade. På det här sätter leder undervisningen till konkret diakoniarbete.
I den undervisning som riktar sig till kyrkans egna medlemmar lär de kristna sig att det är på deras ansvar att diakoniarbetet utförs.
– Från de två pilotförsamlingarna vi började med har vi gått vidare till två nya församlingar. Vi tar två församlingar åt gången och går igenom alla församlingar för att få arbetssätten väl inarbetade i varje församling.
Liksom Bertrand fick också Anna lite nya uppgifter regionalt och globalt i samband med Missionssällskapets organisationsförändring.
– Inom Missionssällskapet finns det numera en grupp för diakoni med representanter från olika regioner. Vi träffas varje månad virtuellt för att arbeta kring olika frågor som berör de diakonala utmaningarna. Jag är med i diakonigruppen och i en motsvarande grupp för psykosocialt arbete. När man jobbar med kolleger som sysslar med samma saker i andra länder märker man att man inte är ensam utan att man ställs inför samma slags utmaningar som kolleger på andra håll i världen. Jag tycker personligen att det är en fantastisk utveckling till det bättre att vi i och med organisationsförnyelsen arbetar mera tillsammans.
Har ni några böneämnen som ni vill lyfta fram?
- Be för kyrkan och dess ledarskap.
- Vi kommer att få två nya kolleger till Senegal, Hilde Paco och Wiktoriina Hurskainen. Just nu är det bara vi två och Anna-Lena Särs. Be gärna för våra nya kolleger.
- Be för diakoniarbetet och Demba som nyss påbörjat sitt arbete.
- Be för alla förändringar i vårt arbete
- Be för covidsituationen i Senegal.
Text: Ann-Kristin Åvall
Bilder: Anna Tikum
Artikeln har ingått i tidningen Mission, som är gratis och kan beställas här.
