Den politiska oenigheten, som pågår sedan länge mellan Etiopiens regering och lokalstyret i Tigray, bröt ut i väpnade sammandrabbningar den 4 november 2020. Till följd av striderna har tusentals människor flytt från sina hem.
Att få hjälpen att nå fram har varit en utmaning. I början av februari kom Lutherska världsförbundet och Mekane Yesus-kyrkan igång med hjälpinsatsen på området. Syftet med projektet är att säkra tillgången på vatten och livsmedel och hjälpa speciellt hungrande barn och ammande mammor. För att förhindra spridningen av coronaviruset och förbättra hygienen bygger man även toaletter och handtvättstationer samt delar ut munskydd och handdesinfektionsmedel. I projektet ingår också psykosocialt stöd och fredsbyggande mellan olika grupper. Finska Missionssällskapet donerar 50 000 euro till regionen Tigray i Etiopien
Här följer några berättelser som Lutherska världsförbundets landsrepresentant Sophia Gebreyes förmedlar från området. De visar hur en situation som redan tidigare var spänd förvandlades till kaos.
Konflikten tog hela egendomen och splittrade familjen
Jordbrukaren Amanuel Yemane*, 66, hade bara hunnit ta vara på en del av sin sesamskörd när oroligheterna bröt ut mitt under pågående skördesäsong. Den tahini som produceras av sesamen i Humera är världsberömd, och sesamodling ger en god förtjänst.
Efter att oroligheterna startat vägrade köpmännen lösa in Amanuels skörd och befallde honom lämna staden. Soldaterna stal den durra som ännu växte på åkern. Amanuel tror att han valdes till måltavla på grund av sin härkomst.
Amanuel förlorade sitt hem och sina odlingar, och flera oxar och getter – hela sin egendom. Kriget splittrade också familjen. Hans tre äldsta barn bodde i Mai Kadra där det skedde en massaker den 12 mars. Som tur hann barnen fly till Sudan före det.
Amanuel och hans fyra yngsta barn gick 560 kilometer till landskapets huvudstad Mekelle. Resan tog 18 dagar. De bor nu i en skola tillsammans med andra som också flytt från västra delen av Tigray. Under flera veckors tid då hjälporganisationerna inte kunde nå området var de helt beroende av lokalbefolkningens givmildhet. De gav av det lilla de hade.
Amanuel funderar på vad som händer med de flyktingar som inkvarterats i skolbyggnaden då skolverksamheten återupptas. Flyktingarna är rädda för att bli tvungna att gå igen, vilket späder på deras ångest.
”Jag har inte hört några nyheter hemifrån”
Saron Abraha*, 30, flydde från Etiopiens ortodoxa centrum, Axum. Hon gav sig iväg två och en halv månad sedan med sin man och sina fem barn – ett sjätte barn är på väg. Saron bar sin 2-åriga minsting på ryggen, hennes man bar på 5-åringen. De liksom barnen på 7, 13, och 17 år gick 225 kilometer till Mekelle. Nu bor de i skolbyggnaden som är full med flyktingar. Skolan saknar sanitetsutrymmen, och all service.
Under flyktresan hade familjen varken mat eller vatten. Ibland kunde de möta soldater som tyckte synd om dem och delade sina portioner med barnen.
I Axum bodde familjen tillsammans med Sarons mamma och några andra släktingar, men nu vet Saron inte var de är.
– Jag vet inte om de lever eller är döda, eller om vårt hus fortfarande existerar. Vi har inte hört något.
Fru och bror försvann under flykten
Gebre Michael Seyoum*, 28, har nyligen gift sig. Han bodde med sin fru, lillebror och föräldrar i Endaga Arbi, i närheten av staden Adwan som har en lång historia. Han har en kandidatexamen i idrottsvetenskap, men han arbetade som lastbilschaufför för att det inte fanns några andra jobb i hemstaden.
Efter att oroligheterna började kunde inte hans gamla föräldrar fly och Gebre tog ett svårt beslut tillsammans med sin fru och bror. De bestämde sig för att fly och lämna föräldrarna i hemstaden. I det kaos som rådde under resan tappade han bort sin fru och bror och nu vet han inte var de är eller om hans föräldrar är i säkerhet. Nyligen fick han höra att hans bror skulle ha blivit skjuten, men han vet inte om brodern klarade sig med livet i behåll eller inte.
Gebre är tydligt ångestfylld när han berättar sin historia. Han lämnade Adwa i en 20 personers grupp, men bara åtta av dem kom fram till Mekelle. De gick i fyra dagar, sov i träd där de kunde gömma sig för vilda djur och väpnade trupper. Under resan såg de många döda människor.
Gebre har nu under två och en halv månad bott i en skola där man inkvarterat över 16 000 personer i åtta klassrum. Fler människor anländer varje dag. De har tillgång till fyra handfat, och madrasserna och sängkläderna räcker inte till alla. Det råder brist på mat och vatten.
*Personerna heter egentligen något annat.
Stöd Finska Missionssällskapets katastrofarbete
