Intervju: Charlotte Steffansson
Edit Wentin har alltid varit intresserad av mission. Hösten 2015 gick hon Lähde liikkeelle-kursen, den finska motsvarigheten till Min Mission, för att fördjupa sina kunskaper. Bara några månader senare landade hon i Nepal för en tre månader lång praktikperiod.
Vad var det som fick dig att söka en praktikplats i Nepal?
– Jag hade inte rest utomlands på tio år så att ta steget ut i världen var en process i sig. Jag upplevde på sätt och vis ett kall till Nepal, jag minns att jag hade den finska sången ”Vie vuorille tää viesti” ljudande i mitt huvud i flera dagar. Människorättsfrågor och diakonalt arbete är viktiga för mig. Ju mer jag läste om situationen i Nepal desto mer övertygad blev jag om att en praktik där skulle ge mycket för mitt kommande arbete.
Vad hade du för arbetsuppgifter?
– Jag jobbade främst för Forward Looking, en av Finska Missionssällskapets samarbetsparter, som jobbar för funktionshindrades rättigheter i Nepal. Jag undervisade engelska för funktionshindrade studerande. Jag gjorde hembesök till elever inom fadderprogrammen och intervjuade dem om deras situation. Jag besökte också barnhem och andra partnerorganisationer.
Edit fick upp ögonen för de funktionshindrades ställning i Nepal. Foto: Privat.
Hur var det att bo och jobba i Kathmandu?
– Jag hade inte tidigare besökt ett så fattigt land. Hur jag än hade försökt förbereda mig på att jag skulle se tiggare och fattigdom så fick jag mycket att processa. Jag är mycket tacksam för diskussionerna med min handledare Janne Juhaninmäki, en av Finska Missionssällskapets missionärer i Nepal. Det var skönt att få vara riktigt ärlig i grubblerierna om att hjälpa och se på människor med Kristi kärlek. Det kändes bra att samtala med människor som redan en längre tid hade brottats med frågorna.
Fanns det något speciellt du grubblade på?
– Jag funderade särskilt på synen på människovärdet, på kvinnornas, de funktionshindrades, de kastlösas och jordlösas ställning. I denna fråga var en anpassning till den lokala kulturen inte ens möjlig – varje människas lika värde är ju för mig en så obestridd sanning. Det enda jag ville var att ändra den nepalesiska kulturen på en gång så att alla skulle börja behandla varandra väl. Det var givande att träffa lokala samarbetspartners och höra dem berätta om sitt arbete. Det gav hopp om att det faktiskt sker attitydförändringar om det finns aktiva aktörer till exempel inom HIV-arbetet.
Vilka var dina största intryck från tiden i Nepal?
– De viktigaste var mötet med människorna. Att få dela kramar, blickar och skratt tillsammans med kvinnorna i byarna och barnen vid barnhemmen, och att få sjunga tillsammans med eleverna vid Forward Looking är stunder jag kommer att bära med mig för alltid. Ett särskilt kärt minne har jag från ett av barnhemmen. Jag blev bjuden på övernattningsparty och fick sova i ett rum tillsammans med fyra flickor. Barnen hade talangshow, vi spelade Uno tills det blev läggdags och åkte tillsammans till kyrkan på morgonen. Det var ett dygn fyllt av glädje.
Jag kommer heller aldrig att glömma påsken vid ett av barnhemmen, då vi tvättade barnens fötter i samband med bibelläsningen om Jesu sista nattvard.
Påskfirande. Edit tvättar barnens fötter i samband med bibelläsningen om Jesu sista nattvard. Foto: Privat.
Har din syn på mission påverkats av praktikperioden?
– Innan praktiken var min syn på mission främst teoretisk. Nu är begreppet mission mycket mer konkret. Missionen fick ett ansikte. Mission är inte bara missionärerna utan alla de människor jag mötte. I mitt vardagsspråk dyker Gud ofta upp och jag brukar säga att min kristna identitet är en naturlig del av mig. Nu tänker jag likadant om mission. Tidigare hade jag läst om holistisk mission, nu kan jag verkligen stå för att min missionsuppfattning är holistisk. Att åtgärda orättvisor och förändra attityder går hand i hand med mission. Tro föder kärleksgärningar och mission är ofta att predika i handlingar. Jag tror att min syn på mission fortsätter att formas och fördjupas under de kommande åren, för så är det då man vandrar med Jesus. Vi ser små glimtar och växer lite i taget.
Hur var det att återvända till Finland?
– Det var omvälvande att komma hem. Inom mig fanns så mycket intryck och starka känslor som jag ville dela med mig av. Jag ville att människor i min omgivning också skulle bli ivriga att förändra världen, men jag var rädd för att tala så mycket om Nepal att de skulle tröttna på mig eller känna sig pressade. Jag försökte påminna mig om att vi alla har vår egen process då vi blir mer medvetna om globala rättvisefrågor. Samtidigt tycker jag att det behövs röster som berättar om de som är i en svagare ställning. Efter att ha varit hemma ett par månader insåg jag att jag inte kan och inte vill blunda för mitt ansvar. Nu försöker jag hitta balansen i att inspirera och vara en förespråkare för globala frågor. På ett varsamt sätt, en människa i taget.
Hur syns detta i din vardag?
– Jag hade redan innan praktiken försökt leva ekologiskt och socialt medvetet. Jag anade att jag skulle förhålla mig annorlunda till materiella saker när jag återvänder och beslöt mig redan innan jag åkte att ha ett längre köpstopp på kläder då jag kommer hem. Jag har blivit mer medveten om hur jag använder min tid och ökat bruket av rättvisemärkta produkter i matlagningen. Jag har börjat stöda två nya fadderbarnsprojekt, eftersom jag såg vilken stor inverkan en liten summa pengar kan ha inte bara i fadderbarnets utan i hela familjens, släktens och byns liv. Tanken att en liten början och små steg kan leda till stora förändringar har blivit en grundläggande princip i min vardag.
Skulle du rekommendera praktiken åt andra?
– Jag rekommenderar verkligen praktiken. Det är en sak att läsa om mission och utvecklingsländer, men något helt annat att själv delta i det vardagliga livet bland den lokala befolkningen. Jag tror att det bästa vi kan göra är att ställa oss villiga och öppna inför Gud. Att växa närmare Gud och vår nästa behöver inte alltid innebära en resa till ett annat land. Men den globala rättvisan och den internationella diakonin behöver människor som lyfter fram den nöd som finns utanför vårt lands gränser.
Felm Volunteer är Finska Missionssällskapets praktikprogram för uppdrag utomlands.
Profil:
Edit Wentin
31 år, hemma från Karleby
Utbildning: Håller på att slutföra socionom-diakon studier vid yrkeshögskolan Diak i Björneborg
Uppdrag: Praktik via Felm Volunteer i Kathmandu, februari-maj 2016
