Från Namibia kommer en musik- och dansgrupp på 16 personer och håller en Ongumbiro-mässa på missionsfesten. Det har varit ett kreativt och gripande arbete att förbereda mässan.
Trummor och traditionella melodier sätter färg på mässan Mässans rötter sträcker sig till början av 2000-talet, då mässmusiken förnyades i Namibias evangelisk-lutherska kyrka. Sakari Löytty som varit med i arbetet hade redan då i tankarna en mässa som kunde ge uttryck för den folkliga tradition som kommit att stå utanför kyrkan.
Löytty har arbetat med musik inom Namibias evangelisk-lutherska kyrka sedan 1998, utsänd av Finska Missionssällskapet. Han har flitigt besökt församlingar på olika håll i Namibia, ordnat musikseminarier och satt sig in i namibiernas traditionella musik. I den afrikanska folkliga traditionen har musik och dans alltid varit viktiga.
Detta ser man i mässan, där grupper för mässan framåt genom att turvis dansa, sjunga och spela traditionella instrument. Musiken utgörs av traditionella melodier som fått ny text.
Nya kläder sys till framträdandet
Den grupp som kommer till Finland har samlats ihop från olika musikgrupper i norra Namibia och de uppträdande talar också många olika språk. Fyra av gruppens medlemmar kommer från kören Mutana Cultural i Opuwo. Körens medlemmar hör till ett av minoritetsfolken i Namibia, dhimbo.
Gruppen leds av pastor Johannes Tolu. Han deltar också i bibelöversättningsarbetet till dhimba i Kaoko-bergen. Gruppens medlemmar väntar med spänning på resan. Enligt Benesius Tjikangona är besöket en påminnelse om att evangeliet redan har nått också avlägsna områden i Namibia. Gruppens medlemmar gläder sig också över att man vill hedra dhimbofolkets kulturarv.
En del av de uppträdande är från Tsandi i Uukwaludhi, från en grupp som heter Tshekushwama Cultural Group. Ingen av dem har tidigare besökt Europa, för att inte tala om Finland, och de är spända men förväntansfulla inför resan. Gruppens ledare Selma Shaningwa sitter på marken under ett skuggande träd och syr nya kläder att uppträda i. De färgas med röd färg enligt gammal uukwaludhi-tradition.
Helvi Iipinge berättar att hon väntar med spänning på flygresan till Finland. Hon vill veta hurdan mat man äter i Finland. När hon hör att finländarna älskar potatis, brister hon ut i ett glatt gapskratt. ”Det gör ju jag också!”
Ökad uppskattning för folkmusik
Sakari Löytty berättar att arbetet med mässan har varit förenat med många utmaningar.
”Vi går hela tiden omkring med en gripande känsla av att vi gör någonting som ingen har gjort förut. Det ökar bördan på våra axlar och ansvarskänslan. Enligt Löytty har man inom Namibias evangelisk-lutherska kyrka betraktat folkmusiken som primitiv. Kyrkomusik, psalmer och körsång som kommer från Europa har däremot uppskattats.
”Är det månne för sent att bygga en bro mellan den kristna kyrkomusiken och den namibiska traditionella musiken? Man har lyckats med det i många afrikanska länder, i synnerhet inom den katolska kyrkan.”
”Jag tycker att vi har ett ansvar att fundera på de här frågorna och tillsammans med de lokala kyrkorna söka vägen framåt. Hur kan man tjäna Gud som en hel människa och sprida evangeliets befriande budskap på ett afrikanskt sätt i Afrika?”
Sakari Löyttys bok ges ut på missionsfesten Sakari Löyttys bok Epongo, Kulttuurien kulkumies (Finska Missionssällskapet 2009) ges ut på missionsfesten i Tammerfors. Boken är en samling historier, erfarenheter och tankar om hans fäderneland Namibia, dit han i vuxen ålder återvände tillsammans med familjen för att arbeta.
Epongo berättar om hur afrikanska rytmer och melodier åter har börjat ljuda i kyrkorna i Namibia. Visserligen älskar man fortfarande de gamla europeiska psalmerna, och psalmsången är mäktig i gudstjänsterna. Kulturerna möts också på många andra sätt i Namibia och i Löyttys eget liv. Epongo är ambospråk och uttrycker Löyttys egen identitet.
”En hemlös luffare kallas på ambospråk för epongo. Vi har nog alltid haft ett hem, till och med ibland flera samtidigt. Ändå identifierar jag mig lättare med epongo-identiteten än med rollen som missionär”, säger Löytty i förtalet till sin bok.
”Idén är i och för sig densamma i båda. Då man en gång har åkt iväg eller blivit utsänd, är man alltid på väg. Därav bokens namn.”
I berättelserna i boken skildras Löyttys barndomsminnen från Ambolandet på 1960–70-talet samt människor och händelser i det självständiga Namibia på 2000-talet. Arbetsåren i Namibia har inbegripit många både glädje- och sorgetårar – men framför allt möten med fina människor och lärdomar från dem.
