Sukri Rishidev vet inte hur gammal hon är och det är inte så konstigt. Hon har aldrig gått i skola eller lärt sig läsa. Troligtvis är hon mellan 40 och 45 år.
Vi har kommit för att träffa Sukri i den lilla byn Daulatpur som finns i det avlägsna östra Nepal, där de allra fattigaste bor. Den lilla byn består endast av ett tjugotal hushåll och invånarna är alla daliter av lägre kast vilket betyder att de hör till Nepals mest diskriminerade folkgrupper. Även Sukri.
Förutom att Sukri är dalit så har hon också lidit av spetälska i 20 år. Sukris berättelse om någon vittnar om diskriminering på många nivåer. Hon är kvinna, dalit och funktionshindrad.
Inför vår intervju går vi via grannhuset och lånar några träpallar eftersom Sukri inte äger några stolar. Vi stiger in i hennes hus med endast ett rum.
Arbete en gång i veckan
Byn där hon bor ligger bara en halvtimmes promenadväg från hennes hemby. Hon giftes bort som sextonåring och flyttade in till sin man som seden bjuder i Nepal. Men nu lever hon ensam.
– Min man dog i tuberkulos då barnen var små. Jag har en dotter och en son som båda flyttat hemifrån. Av fyra barn har två dött.
I en av väggarna finns det hål genom vilka dagsljuset lyser in i det annars mörka hemmet. Dörren är lös och jag vågar inte föreställa mig kylan under vintern.
En vanlig veckodag vaknar Sukri klockan tre på natten. Hon stiger upp och börjar samla ihop ved eftersom det nu är den kalla säsongen. På så sätt kan hon hålla sig varm och laga mat. Men lätt är det inte för henne eftersom hon saknar fingrar på ena handen och på den andra finns bara stumpar kvar. Det är också svårt för henne att gå.
– Jag kan inte göra så mycket mer med de här händerna, säger hon.
Hon livnär sig själv genom att en gång i veckan laga mat hos grannarna. Linser, ris och grönsaker.
– Jag använder i stort sett bara min vänstra hand som jag ännu kan hålla min sked med. Jag är långsammare på matlagningen än andra men jag har inga andra alternativ.
Inga pengar, ingen vård
Hennes sjukdom började då hon märkte att hon hade en svullnad i sin hand. Hon sökte upp vård men hade inte råd att betala för den. Det hjälpte inte heller att världshälsoorganisationen WHO gratis distribuerar mediciner till länder där spetälska är vanligt förekommande. Sjukdomen går att bota – förutsatt att behandlingen inleds i tid. Annars hinner sjukdomen orsaka deformationer i huden.
Problemet i de avlägsna byarna är att spetälskesjuka stöts bort. Så gick det också för Sukri som levde avskilt i sju år.
– De andra byborna kom inte och besökte mig och jag fick inte träffa någon, minns hon.
Sukris man var alkoholiserad och hjälpte inte till med försörjningen eller sysslorna därhemma. Livet var svårt eftersom hon måste sköta allt själv och dessutom ta hand om sin man. I ett senare skede sökte Sukri upp vård än en gång men då var det redan för sent, sjukdomen hade spridit sig.
Kastsystemet lever
Samari Utthan Sewa (SUS), en nepalesisk hjälporganisation, arbetar bland daliter, också i Sukris by med stöd av Finska Missionssällskapet. Organisationens projektarbetare Pratikala Chaudhary berättar att Musahar-daliterna, dit Sukris by hör, är den mest diskriminerade av alla grupper i Nepal. Lägre ner i rangordningen går det inte att komma.
Trots att kastsystemet officiellt skrotats i Nepal lever det fortsättningsvis vidare i samhället. Man föds in i ett kast och därifrån finns det ingen utväg. Diskrimineringen hindrar daliterna från att få hälsovård, utbildning eller till och med rent vatten.
– En stor del skickar inte sina barn till skolan eftersom de inte själva och inte deras föräldrar heller gick i skola. Det här mönstret är svårt att bryta, säger Chaudhary.
Också i mitt barndomshem städade Musahar-daliter. En gång rörde jag vid dem och min mamma befallde mig att genast gå och tvätta mig för att jag blev smutsig. Sådant här förekommer i stor utsträckning även idag.
Enligt en undersökning från 2011 finns det 3,6 miljoner daliter, vilket betyder att de är över 13 procent av landets befolkning. Enligt forskare kan de vara upp emot 20 procent av befolkningen i dagsläget.
Katastrofer prövar de sjuka
SUS-organisationen hjälpte Sukri så att hon kunde få en get. Den fick två killingar och för en stund såg läget lite ljusare ut, men så kom översvämningarna. Hösten 2017 förlorade Sukri sitt hem, sin get, allting.
– Det var över en meter vatten i mitt hus, säger hon.
Efter det har SUS byggt upp byns hus, toaletter och brunnar igen. Nu då nödhjälpen är gjord kan man börja tänka på det långsiktiga återuppbyggandet. Vad skulle Sukri själv behöva för hjälp? Hon blir tyst en lång stund. Hon är inte van att fundera på sina egna behov eller önskningar.
– Ett tryggt hem att bo i. Jag är också tacksam att jag får berätta min historia, säger hon tyst.
Stöd från samhället
Sukri tvingas ibland tigga för att få ihop pengar till mat. Men byn lämnar henne inte ensam, den består trots allt av andra daliter. Problemen börjar om hon beger sig utanför sin egen by.
Sukri har svårt att få tillgång till offentliga tjänster. Busschaufförerna plockar inte upp henne eftersom de är rädda att sjukdomen sprider sig, säger man från organisationen SUS sida.
Sukri är den enda funktionshindrade i byn och den enda med spetälska.
– Det känns jobbigt att vara den enda som upplevt detta, säger hon.
Numera får hon stöd från andra bybor och somliga besöker henne. Sukri minns en gång då hon hade svåra magsmärtor.
– Jag trodde jag skulle dö. Då hjälpte några andra bybor mig genom att skaffa mediciner. En bad för mig.
Men lätt är det inte att leva i Musahar-dalitsamhället. Speciellt inte som kvinna.
– Männen är mera värd än kvinnorna och de försörjer familjen.
Chaudhary från SUS bekräftar att samhället är väldigt patriarkaliskt.
Organisationen arbetar för att attityderna skulle förändras. I Sukris by finns ett nätverk bestående enbart av kvinnor vars uppgift är att stärka kvinnor och möjliggöra arbete för dem.
Små glimtar av hopp
Det som gläder Sukri mest är då hennes dotter kommer på besök. Ibland lagar de mat tillsammans.
– Vi pratar och det känns bättre för mig.
I Sukris sätt att vara och tala skönjs en förnöjsamhet över den lott hon fått i livet. Hon har varit diskriminerad i hela sitt liv så det är svårt att se någon lösning. Men emellanåt skrattar och ler hon och då tänds ett ljus i hennes blick.
Till sist ställer jag en svår fråga: en hurdan framtid drömmer du om? Återigen är hon tyst en lång stund.
– En av mina drömmar är att mina barn skulle ta hand om mig.
Och om inte? Det kan hon inte svara på. Den andra drömmen är av mera praktisk natur.
– Jag önskar att hålen i min vägg skulle lagas så ormarna hölls utanför huset.
Och det går ju att ordna. SUS lovar att sponsra 600 euro för det. Organisationen försöker också ordna så att Sukri kunde bli delaktig i den tidigare nämnda kvinnogruppen. Djur och egendom kan fort försvinna i översvämningsdrabbade områden men samhället som helhet kan skapa en bestående förändring.
Det syns också på Sukri. Då vi efter vår träff går igenom byn stannar hon för att tala med de andra kvinnorna i byn. Tillsammans beundrar de grannens välgödda gris. Ibland ler Sukri och då tänds ljuset igen i hennes ögon.
Text och foto: Mimosa Hedberg, Finska Missionssällskapets kommunikatör i Nepal.
Översättning: Johan Myrskog
Den här intervjun ingår i Finska Missionssällskapets artikelserie om multipel diskriminering. Under våren publicerar vi berättelser om hur diskriminering kan te sig i Nepal, Sydafrika, Bolivia, Botswana, Myanmar och Kenya. Missionssällskapet fokuserar på att stoppa diskriminering och stötta utsatta folk. Artikelserien har fått stöd av Finlands utrikesministerium. Alla artiklar samlas här, på svenska.
