Finansieringen för arbetet kommer huvudsakligen från EU och har sökts i samarbete med Finska Missionssällskapet. Verksamheten bygger på Missionssällskapets tidigare arbete.
Den lagliga äktenskapsåldern i Tanzania är 15 år för flickor och 18 år för pojkar. Trots det finns det yngre barn som gifts bort, speciellt bland de barn som står utanför skolsystemet. På grund av torkan och fattigdomen, som förvärrades under coronapandemin, har många familjer tvingats gifta bort sina döttrar för att förbättra familjens försörjning. I Tanzania betalas ett brudpris till brudens familj, vilken kan vara en betydande summa för många fattiga hushåll.
Anna-Kaisa Kähkölä, anställd vid Missionssällskapet, berättar att det var den lutherska kyrkan i Tanzania som tog initiativ till arbetet. Missionssällskapet har samarbetat med kyrkan i 60 år.
”Kyrkan vill förändra de skadliga normerna och värderingarna som förorsakar barnäktenskap. De är redo att ta en ledande roll i frågan och strävar efter att få andra religiösa aktörer, både islamska och kristna, involverade. För Missionssällskapet är det intressant att få vara med eftersom detta initiativ bygger på det arbete vi stött under en lång tid”, säger Kähkölä.
Viktiga förebilder
Missionssällskapet har arbetat i över 20 år för att stöda massajflickor på landsbygden i området Morogoro i Tanzania. Massajerna är en av de etniska grupperna i Tanzania där det till traditionen hör att gifta bort flickor i en ung ålder.
I Morogoro har Missionssällskapet understött kyrkans internat, där massajflickor har kunnat bo och studera i trygghet. De unga kvinnor som nu flyttat vidare från internatet är viktiga förebilder för andra i sitt samhälle.
EU-projektet lanserades i juli månad i Tanzanias huvudstad Dodoma. Förutom Missionssällskapet var också Fida, Tanzanias hjälptelefon för barn C-sema, Amani Girls Home-organisationen samt London School of Hygiene and Tropical Medicine representerade.
”När forskare, religiösa aktörer och statliga representanter arbetar tillsammans är det möjligt att förändra världen. Forskare bidrar med fungerande och prövade arbetssätt, och staten bidrar med tjänster och strukturer. Dessa tjänster når dock inte alla i fattiga länder, men kyrkan når däremot många via sina nätverk och är en aktör som man litar på” berättar Anna-Kaisa Kähkölä.
