Föreställ dig en fattig senegalesisk jordbrukarfamilj som är beroende av bananodling för sitt uppehälle. Klimatförändringen gör det svårare att förutspå väder och regn, ibland blir bananskörden så stor att den är svår att sälja. Bananen mognar snabbt och förfars lätt, och därmed får inte familjen ut det mesta av skörden. Det händer också att torka och dåliga väderförhållanden gör att skörden blir liten och familjen har brist på mat.
”Soltorkar har delats ut inom Finska Missionssällskapets projekt. De är lätta att bygga själv eller beställa från en lokal metallverkstad. I dem kan man torka grönsaker eller frukt för att lägga i påsar och sälja. På så sätt kan man få tilläggsinkomster. Torkningen förlänger bananernas användningstid och förbättrar deras hållbarhet, vilket gör att familjens tillgång på mat förbättras”, säger Ruusa Gawaza, Finska Missionssällskapets klimatexpert.
Motsvarande lågtröskelteknik har använts även i våra andra verksamhetsländer – från Zimbabwe till Kambodja. Mattorkning är bara ett exempel på att gräsrotsteknologier i fattiga länder inte behöver vara krångliga eller dyra.
”Det här är inte precis kärnfysik. Det finns väldigt enkla sätt att med minimal ansträngning, helt gratis eller mycket billigt svara på klimatförändringen. Det krävs inga stora klimatgärningar eller avancerade teknologier”, betonar Gawaza.
Mira Käkönen, som är forskardoktor vid Tammerfors universitet, är inne på samma linje. Käkönen forskar i global utveckling och har specialiserat sig på vatten- och klimatfrågor i Mekongområdet i Sydostasien.
”När det gäller ny teknologi är det viktigt att garantera dess kontinuitet. Därför är det bra att lösningarna är billiga och möjliga att hitta på den lokala marknaden”, konstaterar Käkönen.
Jobb vid åkerkanten
Ruusa Gawaza jobbar vid Finska Missionssällskapet sedan 2015, till en början arbetade hon med projektförvaltning inom vårt utvecklingssamarbete i Afrika och sedan 2020 jobbar hon som sakkunnig med klimatfrågor som expertområde.
Sällskapet har redan rekryterat en andra klimatexpert. Detta innebär en stor förändring för Gawaza; hon ska flytta från Finland till vårt verksamhetsområde i östra och södra Afrika. Hittills har hon skött arbetet huvudsakligen från vårt kontor i Böle och bland annat utbildat våra globala samarbetspartner. Hittills har 300 medarbetare för olika organisationer och kyrkan fått utbildning i klimatfrågor.
”Snart jobbar jag så att säga vid åkerkanten, och funderar på de bästa klimatlösningarna.”
”Kunskapen behöver inte komma från vita européer.”
Gawaza betonar att de bästa lösningarna oftast kommer från lokalbefolkningen och inte från finländarna:
”I klimatutbildningarna sker mycket spontan inlärning mellan samarbetspartnerna. Det är fint att få lyssna då organisationer, exempelvis i Zimbabwe, diskuterar sinsemellan effektiva insektbekämpningsmetoder. Kunskaperna behöver inte komma från vita européer.”
Samma lösningar fungerar inte per automatik i olika kulturer och länder. Grundtanken är att man kan utnyttja bra metoder och erfarenheter, men genom att beakta den lokala kontexten. Det lönar sig till exempel inte att införa svampodling i ett land där människorna inte är vana att äta svamp.
”Där är våra samarbetspartner sakkunniga. Lokala människor vet bäst vad som fungerar i deras land”, säger Gawaza.
Insekticider från naturen
I sitt klimatarbete satsar Finska Missionssällskapet på lokala lösningar. Dessa ska vara lätta att förverkliga med utgångspunkt i lokalsamhällenas egna förutsättningar. Till exempel i Kambodja, liksom i många andra fattiga länder, går matsäkerhet och klimatsäkring hand i hand. Svampodling är ett bra exempel på hur man lyckats stärka tillgången på mat på ett klimatsäkert sätt.
”Svamp är en bra proteinkälla. Svampodling är lätt och kostar nästan inget. Det är ett enkelt sätt att stärka tillgången på mat. Tanken är att man inte ska vara så beroende av vad en åker producerar”, säger Gawaza.
Även i Nepal har man utvecklat svampodling. Däremot har man testat upphöjda odlingsbäddar i Tanzania och Bolivia. Dessa fungerar så att man har en kompost in mitten av odlingen. Därifrån rinner näringsämnen ner mot bäddens kanter, och skördarna blir bättre. I Bolivia har man anpassat metoden så att den motsvarar de lokala omständigheterna; det svala och torra klimatet. Därför är odlingarna växthuslika och täckta.
Finska Missionssällskapet har satsat på trädplantering runt om i världen, från Nepal till Tanzania och Kambodja. I det sistnämnda fallet ligger fokus speciellt på skyddet av de känsliga mangroveskogarna. Både människan och naturen vinner på detta. Mangroveskogarna är viktiga tillväxtplatser för fisk, de erbjuder kustsamhällena mat och försörjning. Nu är mangroveskogarna dessvärre på god väg att försvinna.
Ofta är de små projekten hållbarast som tar genuint hänsyn till lokalsamhället
Samtidigt är det viktigt att öka människors medvetenhet om hållbara sätt att utnyttja träden och miljön. Ett sätt är vedsnåla spisar som utnyttjats exempelvis i ett projekt där mormödrar och farmödrar i Zimbabwe har organiserat sig och tagit hand om fattiga barn i sitt område. Nu har projektet breddats till att även omfatta miljöfrågor.
”Genom vedsnåla spisar lär man sig effektiv vedanvändning. När jag besökte Zimbabwe övade jag mig på att tillverka spisar: jag höll en utbildning i mormödrarnas by och de fick själva göra en spis. Då insåg de att de kan tillverka så många olika spisar som de kommer på, helt gratis, i byarna råder det ingen brist på lera”, berättar Gawaza.
Liknande spisar utnyttjas också i vårt utvecklingssamarbete i Tanzania och Nepal. De ersätter den traditionella matlagningen över öppen eld. Det går åt mycket mer ved då och röken från elden är skadlig för kvinnornas hälsa.
Ett annat gott exempel på hur man utnyttjar lokalt kunnande är naturenlig insektsbekämpning. Det är bra att fundera hur man kan använda sådant man hittar i naturen för att stärka tillgången på mat, exempelvis örter eller buffelurin.
”På sätt och vis har man återgått till det gamla. I Afrika finns det till exempel ett trädslag, Neem, från vars löv man kan extrahera ett starkt gift som insekter ogillar”, säger Gawaza.
Bara småpyssel?
Många kanske funderar om naturenliga insektgifter eller vedsnåla spisar har någon betydelse i större skala. Varför satsar man inte på större internationella och teknologiska lösningar i stället för småpyssel?
”När det gäller förnybar energi har de större projekten ofta fler utmaningar – till exempel biogasprojekt kan vara bra, men de kan också bli väldigt kortvariga. När det gäller projekt med solpaneler har man inte alltid tänkt på hur man kan reparera utrustningen och om det går att få tag på reservdelar”, påminner forskardoktor Käkönen.
Ofta är de små projekten som utgår från lokalsamhällenas behov mer hållbara.
”Exempelvis Världsbankens stora projekt strävar efter stora volymer, men i slutändan kan klimatdimensionen vara obetydlig. Man tar paneler utifrån som sedan snabbt går sönder. Jag har forskat i dylika projekt och de har problematiska drag. I avlägsna och fattiga områden kan till och med relativt små utgifter vara en för stor belastning för människorna. De kan till och med vara oförenliga med målen för matsäkerheten, då de små inkomster människorna har går till att betala för panelerna. En bulklösning fungerar inte överallt”, säger Käkönen.
Kolonialismen har hämtat med sig många ”bra västerländska tekniker” som inte fungerat i kontexten
Gawaza påminner oss om att västerlänningar redan under århundraden exporterat sin teknologi till fattiga länders marknader. De har tänkt att lokalbefolkningen har nytta av teknologin, fast de egentligen drivits av egennyttan och avkastningen.
”Kolonialismen har hämtat med sig många ”bra västerländska tekniker” som antingen inte fungerat i kontexten eller som visat sig vara mycket dyra, Ett exempel på detta är konstgödsel, som fungerar bra till en början, men som utarmar jorden. Det gör att man behöver gödsla mer och mer för varje år som går. Således är hela matproduktionen mycket beroende av intensivt gödslande”, säger Gawaza.
Man har låtit förstå att de lokala odlingsmetoderna inte är tillräckligt bra.
”När människan lärt sig att använda gödsel är hon beroende av systemet. Så fungerar kolonialismen: den ser till man förkastar de gamla metoderna och tar i bruk nya som inte är planerade för den lokala kontexten”, säger Gawaza.
Oftast visar sig den gamla lokala kunskapen vara mer hållbar. Människorna i fattiga länder är så beroende av naturen och symbiosen med den, att man lärt sig att ta endast det man behöver från närmiljön.
”Det västerländska produktionstänkandet har förstört den naturliga jämvikten. I våra klimatutbildningar har den största aha-upplevelsen varit insikten att mormors odlingsmetod är riktigt bra. Men då mormor i tiderna berättade om metoden så var det svårare att tro på den.
”Jag tänker därför på min roll på ett sådant sätt att jag inte så mycket lär ut nya metoder, utan hjälper dem hitta tillbaka till den kunskap de förmodligen redan känner till sedan tidigare”, säger Gawaza.
…nu kokas maten på en vedsnål spis. Tanzaniska Joyce Kasomi är nöjd med att hon nu klarar sig med tre vedträn, mot de tolv som hon behövde innan. Foto: Virve Rissanen.”Då går det åt skogen”
Finska Missionssällskapets utvecklingssamarbete utförs bland de allra fattigaste och mest utsatta människorna i värden. Deras liv är redan fullt med utmaningar och det är vanligt att maten inte räcker till. Klimatförändringen försvårar deras vardag ytterligare.
”Vi svarar på det största behovet människorna inom våra projekt har. Utmaningen har upphov i, eller har stärkts av klimatförändringen”, säger Gawaza.
De människor som får sitt uppehälle från naturen eller närmiljön påverkas mest av klimatförändringen, som till exempel odlarna. I fattiga länder kan mångas försörjning stå på en väldigt ensidig grund – som i fallet med bananodlaren. Som värst driver klimatförändringen människor tillbaka i fattigdomsspiralen.
”Familjen kan ha en egen liten jordlott där de odlar en gröda. Då är familjen mycket sårbar inför klimatförändringen. Om man bara odlar ett enda sädesslag, och en kris, vilken som helst, drabbar en– oavsett om det handlar om storm eller torka – så välter båten. Då går det åt skogen”, funderar Gawaza.
En svår situation som dittills gått att hantera, blir ännu mer utmanande. Till exempel går det inte längre att förutspå sådd eller skörd, och gammal kunskap gäller inte nödvändigtvis längre.
Centralt för klimaträttvisa är det faktum att de som är minst ansvariga för företeelsen, med andra ord de fattigaste i världen, är de som drabbas mest av klimatförändringen. Både Käkönen och Gawaza anser att klimatförändringen i grund och botten är en människorättsfråga, som direkt hotar förverkligandet av mångas mänskliga rättigheter. Klimatförändringen hotar rätten till mat, försörjning, vatten och hälsa. Ett sorgligt exempel på detta är värmeböljan som dödade barn i Pakistan. Enligt Käkönen stärks den ojämlika utvecklingen av klimatförändringen.
Förebilder hittas i globala syd
Enligt forskardoktor Käkönen behandlas klimatfrågor alltför lätt som tekniska frågor.
”Många saker som leder till klimatsårbarhet hamnar ofta i bakgrunden. Exempelvis i Laos och Kambodja är det förenligt med maktelitens vilja att diskussionen om klimatförändringen förs inom tekniska ramar”, säger Gwaza.
I stället borde man fundera hur klimatfinansieringen riktas, till vilken typ av projekt och vems behov som beaktas. Finansieringen är ännu otillräcklig, och den fokuserar mer på stävjande än på anpassning, trots att behovet för det senare är störst i fattiga länder.
“Vad gäller klimatet är det globala nord ett utvecklingsland.”
”Exempelvis i Kambodja är klimatåtgärderna starkt kopplade till effektivering av jordbruket. Inte till att driva småbrukarnas rättigheter och intressen. De utsatta grupperna glöms lätt bort: det kommer stora infrastrukturprojekt, men samtidigt inskränks organisationernas möjligheter till verksamhet. Samtidigt är organisationer nästan de enda aktörer som lyfter fram det faktum att olika folkgrupper är på olika sätt sårbara, och vem som bär ansvaret”, noterar Käkönen.
Många av de sätt som kan minska klimatsårbarheten är ingalunda nya idéer, och de är starkt sammankopplade med det traditionella mål utvecklingssamarbetet har d.v.s. att minska fattigdomen.
”Hur kan vi se till att odlarna får ett socialskydd som tryggar deras försörjning då skörden slår fel? Arbetet med att främja klimatanpassning borde inte vara separat klimatverksamhet, utan ingå i en bredare helhet där arbete för att minska fattigdom, sårbarhet och ojämlikhet ingår”, säger Käkönen.
Enligt Käkönen är det nu grevens tid att fundera vilken slags utveckling man vill få till stånd. Från vilken del av vår globala värld ska vi hämta de värderingar och den kunskapen?
”Nu om någonsin är det dags att fundera vad vi menar med utveckling. Vad gäller klimatet är det globala nord ett utvecklingsland. Vi har så mycket ohållbar utveckling. Fler förebilder för klimatsäkring hittas i det globala syd”, konstaterar Käkönen.
***Stöds av Finlands utvecklingssamarbete***
Text: Mimosa Hedberg, regional kommunikationsspecialist (Nepal och globalt utvecklingssamarbete)
