Missionssällskapet har sammanlagt 18 projekt i Etiopien. Dessa utförs huvudsakligen av Sällskapets långvariga lokala samarbetspartner. Arbetet koordineras från Addis Abeba, Tanzania och Finland.
“Livet pågår som vanligt i Addis Abeba, men på rekommendation av Missionssällskapet och Finlands utrikesministerium lämnade vi landet” säger projektkoordinator Mekonnen Mulat. Mulat har precis anlänt hem till Jyväskylä.
I början av månaden utlystes ett halvårigt nationellt krisläge. I slutet av förra veckan uppmanade Finlands ambassad alla finländare lämna landet, så länge de kommersiella flygen går.
”Jag har motstridiga känslor. I Etiopien lever man i konstant ovisshet om vad som kommer att hända, men här i Finland är jag helt enkelt mycket förargad över situation. Människor dör överallt i landet helt onödan”, säger Mekonnen.
”Även vägar, telefonförbindelser och skolor förstörs. Många skolor som stöds av oss har drabbats av konflikten”, säger Mekonnen.
Han hade planerat en arbetsresa till Hosaina, dit kriget ännu inte nått. Mekonnen utbildar speciallärare för döva, och har fått en utmärkelse för sitt arbete för döva i Etiopien. Nu ställs många utbildningar in. Enligt Mekonnen är freden trots allt viktigast.
“Vi har inget annat val än att be.”
Landchefen i Etiopien, Kristiina Ojala, berättar att man försöker hjälpa alla samarbetspartner och anställda så gott det går. Enligt Ojala är det största hotet i Etiopien för närvarande den provocerande nyhetsrapporteringen och ryktesspridningen.
”Våra lokala medarbetare kunde ansluta sig till Lutherska världsförbundets telefonkedja för snabb förmedling av korrekt information ifall säkerhetssituationen försämras. Telefonkedjan skapades med tanke på de anställdas säkerhet. Striderna avancerar inte nödvändigtvis ända fram till huvudstaden, men risken för oroligheter är stor”, säger Ojala.
Missionssällskapet har avbrutit allt arbete i norra Etiopien, eftersom det råder krigstillstånd i området och det är många avbrott i telefon- och nätförbindelserna. Arbetet i de södra delarna av landet, till exempel dövskolan, modersmålsundervisningen för de språkliga minoriteterna och hälsoundervisningen i byarna på landsbygden fortsätter tillsvidare som förut.
