I den nyutgivna boken ”Kehityksen Kirous”, ifrågasätter Matti Kääriäinen biståndets nytta. Finska Missionssällskapets tf verksamhetsledare Rolf Steffansson säger att de bästa resultaten uppnås när människor deltar i långsiktigt utvecklingsarbete på gräsrotsnivå.
– Jag anser att utvecklingssamarbete är ett moraliskt val. Vår välfärd bygger på många u-länders råvaror, som vi betalar underpris för. Även om företagsvärlden är en motor i utvecklingen, är det starkt tvivelaktigt att affärsvärlden har intresse att tillhandahålla utbildning där grundläggande mänskliga rättigheter ingår, och där till exempel funktionshindrade blir inkluderade.
– Men det finns också ett mer pragmatiskt skäl. Vi har alla chockerats av hur extremismen tagit sig uttryck i Europa. Det finns en potential på miljarder unga utan utbildning och utan framtidsutsikter i u-länderna idag. Om vi tar gemensamt ansvar för dem, kommer resultaten att synas i våra egna länder imorgon.
Steffansson anser att Kääriäinen ställer de rätta frågorna i sin bok.
– Men det är märkligt att hans ”avslöjanden” lyfts fram som något nytt. Mycket har diskuterats i flera år redan. System har förbättrats. Medborgarorganisationerna kan visa på fungerande modeller, som ger verkliga resultat. Svaret kan inte vara att u-ländernas problem inte angår oss. Istället gäller frågan hur vi kan bli bättre på det vi gör.
Utvecklingssamarbete är ömsesidigt lärande
Rolf Steffansson säger att den uppnådda utvecklingen och de lektioner som vi redan lärt oss av årtionden av bistånd lätt glöms bort när biståndet debatteras. Han lyfter samtidigt fram goda exempel på lyckat utvecklingssamarbete och förklarar varför biståndet är livsviktigt.
– Under de senaste två åren har jag besökt ett tiotal länder där Finska Missionssällskapet, en av utrikesministeriets partnerorganisationer, driver olika biståndsprojekt tillsammans med lokala samarbetsparter.
– I Pakistan har vi tillsammans med den lokala kyrkan byggt upp ett flertal skolor, som ger barn, speciellt flickor, från minoritetsgrupper möjlighet till skolgång. Under de årtionden som arbetet pågått har det lett till en förstärkt ställning för dessa grupper i samhället, ett ökat självförtroende, social upprättelse, och förbättrad ekonomi för tusentals familjer. Vikten av den här typen av arbete uppmärksammande bland annat när Malala Yousafzai fick Nobels fredspris.
– I Etiopien har vi tillsammans med den lokala kyrkan samarbetat kring byautveckling, vilket lett till förnyade och kulturenliga odlingsmetoder, en förstärkt ekonomi för familjen, och därmed möjligheter att sända barn till utbildning.
– Arbetet i Nepal fokuserar bland annat på att få med funktionshindrade i utvecklingsprocessen. Förutom att de får en starkare position i samhället, gagnar det samhället att också de får bidra till utvecklingen.
– I alla dessa projekt är de som berörs med i planerings- och utvärderingsprocessen. I byggandet av kapaciteten ingår att både rättsinnehavarna och ansvarsbärarna lär sig sina grundläggande rättigheter, definierade av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som de länder vi arbetar i ratificerat. Arbetet är långsiktigt, men vi ser en förändring på lokal nivå, som i längden kommer att förändra samhället.
Medborgarorganisationerna åtgärdar missförhållanden
– I Finland finns hundratals medborgarorganisationer som arbetar på samma sätt. Organisationerna känner till verkligheten på gräsrotsnivå, ser hur korruptionen påverkar de allra fattigastes liv, och har ofta varit de första att slå larm när vi ser missbruk. Men medicinen är inte att dra bort allt bistånd. De bästa resultaten uppnås där människor medvetandegörs om sina rättigheter, får kapacitet att tala och verka för dem lokalt och nationellt. Det är ett långsiktigt arbete, men på sikt det enda hållbara. Under årens gång har organisationerna samlat mycket kunnande och lyckats förbättra resultaten och graden av påverkan.
– Många av de exempel Kääriäinen ger är verkligen hårresande. Det går inte att försvara gynnande av nationella fördelar, korruption, nepotism, eller annan ineffektivitet. Ändå har utrikesministeriet målmedvetet arbetat för att minimalisera risken för just dessa fenomen. Det statliga biståndet består av flera olika områden. Finansieringen kanaliseras bland annat multilateralt (genom FN och EU), bilateralt, och genom medborgarorganisationer. Mitt intryck är, att Kääriäinens resonemang gäller speciellt Finland lands- och regionbaserade samarbete, där medlen kanaliseras genom samarbetsländernas ministerier. Men också där har vårt utrikesministerium, delvis tack vare medborgarsamhällets feedback, blivit bättre på att förutse risker och skapa en bättre övervakning.
För mera information kontakta Finska Missionssällskapets tf verksamhetsledare Rolf Steffansson tfn. 043 8240 649
