Hoppa till huvudinnehåll Hoppa till sidfot

”Jag är inte rädd längre” – så här är vardagen i en liten kyrka i norra Thailand

I avlägsna bergstrakter i norra Thailand kan man urskilja kyrkobyggnaden på byns högsta plats. Kyrkan är ett tecken på att byns invånare är kristna och stolta över sin tro. Nu kan invånarna i trakten lära sig läsa på eget modersmål.

Den kristna familjen Wiirawongphook hör till luafolket. Foto: Anna Peltonen

Bergsvägen slingrar sig fram genom gammal urskog. När den täta växtligheten avtar öppnar sig ett majestätiskt landskap framför oss. Vi befinner oss på mer än 1 700 meters höjd och omkring oss breder bergsryggar ut sig så långt ögat når.  

Sikten är tidvis dålig: ibland är det svårt att urskilja var bergen tar slut och himlen börjar.  

De asfalterade vägarna övergår i sand och vi har nytta av fyrhjulsdriften. Under monsunperioden som snart ska börja är byarna svåra att nå och risken för jordskred ökar.  

För några år sedan skedde en förödande olycka i området. Tvåhundra personer måste evakueras. Åtta personer omkom. Det yngsta offret var bara tre år.  

I Thailand är det tradition att kremera de avlidna, men nu stod man inför ett dilemma. Merparten av invånarna i provinsen Naan hör nämligen till etniska minoriteter, bland vilka en stark tradition av folktro lever kvar. Människorna tror att olyckor förorsakas av onda andar och är rädda för att kremering av offren ytterligare skulle förarga andarna. Således var det svårt att få tag i frivilliga för uppgiften.  

Till slut hittades en man som inte var rädd. Risodlaren Yang ”Löi” Wiirawongphookin, som är kristen och hör till luafolket, åtog sig arbetet. Nu träffar jag honom och hans familj i den lilla byn Ban Den. 

Evangelisten Min.

  ”Jag är inte längre rädd” 

Det traditionella thailändska hemmet är byggt av bambu och upphöjt på pålar för att skydda det från regnperiodens översvämningar. Den anspråkslösa insidan är bara omkring 10 kvadratmeter och hela familjen delar på ytan. 

Jag får ett lite avvaktande välkomnande. Det är inte vanligt att främlingar förirrar sig till byn. Stämningen blir mera avslappnad när vi börjar tala om familjens liv och den stora förändring som den kristna tron innebar för dem för tjugo år sedan.  

Tidigare levde familjen i rädsla för andar. De gav den lokala shamanen pengar och offergåvor såsom höns, för att hålla de onda andarna borta. 

”Efter att vi kommit till tro har vi inte längre behövt vara rädda, för vi vet att Gud är god. Nu får vi äta våra egna kycklingar”, säger Wiirawongphookin leende. 

En annan som delar med sig av sin historia är Phathomphoon ”Min” Satthaathithaan. För 34 år sedan var han den första av luafolket som blev kristen.  

Satthaathithaan led av hälsoproblem. Han tog sig över bergen för att få hjälp av en berömd shaman i Laos. När det inte hjälpte, bad han de kristna om förbön.  

”Jag började bli bättre. När min mamma ännu försökte föreslå att man skulle kalla på en shaman, konstaterade jag att det bara finns en som kan hela mig och det är Jesus.” 

Nu är Satthaathithaan make och far och har också barnbarn. Hela familjen är stolta över sin kristna tro, men i början var det inte lätt.   

”Beslutet att bli kristen var mycket komplicerat. Jag upplevde att jag var bunden till animismen och att det bandet måste brytas för gott.” 

Som den första kristna familjen i byn hade de allas ögon på sig. Situationen började förbättras när allt fler bybor lärde känna den kristna tron. Nu har området hela byar där alla är kristna.  

I byar där det ännu bor såväl animister som kristna kan ritualerna för andedyrkan ännu förorsaka oenighet. Ibland har situationen lett till att de kristna har varit tvungna att flytta bort.  

”Animisterna kan ha svårt att acceptera att de kristna inte längre vill delta i dyrkandet av andar. De kan vara rädda att detta ska dra olycka över hela byn”, berättar Tuula Kosonen, som i tjugo år har utfört bibelöversättningsarbete bland akeminoriteten.  

Tron ger stabilitet i livet  

Kosonen tror att rädslan för andar är en orsak till att många av bergsbyarna som bebos av etniska minoriteter ännu är så outvecklade. Som exempel berättar hon om en by som inte alls hade tillgång till rinnande vatten, utan hämtade sitt vatten ur en närliggande grop i marken. Längre ner på sluttningen fanns en flod och en del av byborna beslöt sig för att flytta dit. Men andarna i floden började besvära nykomlingarna så mycket att de inte längre såg någon annan lösning än att återvända till byn.  

Sen kom en kristen språkarbetare och slog sig ned längs med floden och grundade en byskola. Till tvivlarna sa språkarbetaren bara att Jesus nog tar hand om dem.  

”När byborna såg att inget ont hände så började allt fler familjer flytta dit och omvända sig till kristendomen. Nu är byn välutvecklad och folket använder vattensystem byggda av bambu”, berättar Kosonen.    

Satthaathithaan beskriver träffande hur den kristna tron gav honom självständighet och sinnesfrid: ”Människorna lever i mörker i sina avlägsna bygemenskaper, inte bara konkret utan också andligt. Men jag är inte längre rädd för mörkret.” 

Också Tuula Kosonen har under årens lopp fått bevittna otaliga människor som blivit befriade från rädslor. Skillnaden syns tydligast i den klarnade blicken och den förändrade tankevärlden.  

Människorna har enligt Kosonen fått ett stadigare grepp om sitt liv och en självsäkerhet i planeringen av livet.  

”Förändringen är enorm i förhållande till det tidigare livet där man levde en dag i taget, offrade och hoppades på det bästa. Nu tar människorna ansvar inte bara för sitt eget liv utan för hela bygemenskapen” säger Kosonen.  

Riikka-Maria och Tomas Kolkka gör språkarbete tillsammans med Päng och Näng.

Språkarbete värnar om kulturen  

När jag under besöken i byarna i Naan frågar människorna vad det betyder för dem att vara luamedborgare får jag förvirrade leenden till svar. Det är få av dem som alls har tänkt på sin identitet. Även om det på initiativ av den thailändska staten har startats projekt för att utveckla ursprungsfolkens försörjning, har man till exempel inte sett behov av undervisning på det egna språket. Detta har lett till att många barn i Thailand inte längre talar sitt modersmål.   

Samtidigt som minoritetsspråken har börjat försvinna har också många kulturtraditioner gått förlorade. Luafolket som lever i gränstrakterna kom som flyktingar från Laos till Thailand under 1960–1970-talet. På andra sidan gränsen blev inte bara hemmet utan också många traditioner.   

Människorna har inte haft något annat alternativ än att bygga sina byar på de obebodda bergen. På sluttningarna har de levt självförsörjande genom att odla bergsris, som endast ger en knaper skörd.  

”Då livet har gått ut på att överleva vardagen, har det inte funnits tid att utöva sin kultur. Så har till exempel traditionella sånger och dräkter gått förlorade under decenniernas lopp”, säger Tomas Kolkka, som utför språk- och bibelöversättningsarbete bland luafolket.  

Tack vare Missionssällskapets språkarbete har luafolket äntligen fått ett eget skriftspråk. Översättningar av bibelböcker, undervisningsmaterial och sånger på lua färdigställs efterhand.  

En viktig del av arbetet är att samla information om etniska folkgruppers kulturarv och att blåsa liv i gamla traditioner, såsom folkmusik. Luafolket är glada över att det nu är lättare för dem att bevara och föra vidare sitt språk och sin kultur. 

”Det är viktigt för människor att förstå sin egen bakgrund: varifrån de kommer och hur deras folk har levt och uppfattat världen”, säger Riikka-Maria Kolkka som arbetar med språk- och musikarbete bland luafolket.  

Tuula Kosonen påpekar att alla minoritetsfolk inte har upplevt ett sönderfall av den egna folktraditionen. Medan luafolket först nu upptäcker sina försvunna rötter, har till exempel akefolkets kultur bevarats livskraftig genom historien.  

Från de lokala till de lokala 

Tomas och Riikka-Maria Kolkka understryker att även om utomstående experter är viktiga i språkarbetet, särskilt på områden där utbildningsnivån är låg, så kan en utomstående aldrig nå samma språknivå som de som har språket som sitt modersmål. Därför är det viktigt att det är lokala människor som ansvarar för språkarbetet.  

Riikka-Maria och Tomas har ett nära samarbete med två språkarbetare från luafolket, Chadaphon ”Päng” Jaiping och Suwimon ”Näng” Rungphobnobphakun. På samma sätt arbetar Tuula Kosonen tillsammans med Nööza Kokue och Daniel Leipu från akeminoriteten i Myanmar.  

Språkcentret vid Payap universitetet i norra Thailand bedriver ett omfattande språkarbete. Tillsammans med organisationen SIL International utbildar universitetet språkarbetare från Thailand och Myanmar i materialproduktion och läskunnighetsarbete.  

”Det är viktigt att fästa uppmärksamhet vid kulturella detaljer. I undervisningsmaterialets texter och bilder bor människorna i välbekanta livsmiljöer och använder kläder och exempelvis fiskemetoder som är bekanta från den egna kulturen. Möjligheten att känna igen sig och kunna relatera till innehållet väcker barnens intresse. Samtidigt stärker berättelserna förståelsen för den egna kulturens särdrag”, säger Liz Foerster som koordinerar språkarbetets utveckling och utbildning vid Payap universitetet.  

Det är viktigt är att involvera medlemmar av den lokala språkgemenskapen i materialproduktionen. Materialet testas under besöken i byarna, och respons samlas in både av barn, vuxna och lärare. Mottagandet är ofta positivt när folket märker hur mycket lättare det är att lära sig då undervisningen sker på det egna modersmålet. 

”Lärarna är entusiastiska över hur roligt och lätt det är för barnen att lära sig på sitt eget språk. Samtidigt har man upptäckt att det inte är något fel på barnens inlärning utan deras svårigheter har berott på språkmuren”, berättar Jenita Van Den Belt från SIL.  

Riikka-Maria Kolkka jämför situationen med hur det var i Finland:
”Inte lärde sig heller finländarna att läsa på grund av sin exceptionella intelligens utan för att det var möjligt att göra det på modersmålet.” 

Gud förstår alla språk  

Bibelöversättningsarbetet, som är kopplat till språkarbetet, utgår från tanken att varje människa har rätt att utöva sitt andliga liv och att närma sig Gud på sitt eget modersmål.  

”Det är viktigt att våra partnerkyrkor runt om i världen förbinder sig till denna tanke och bär ansvaret för språkarbetet och för att betjäna olika etniska grupper”. säger Tomas Kolkka som har ett globalt ansvar för Missionssällskapets språkarbete.  

Chadaphon Jaiping talar ofta om temat när hon undervisar luaspråkiga bibelberättelser i söndagsskolan: ”Ibland frågar barnen mig om Gud faktiskt förstår alla språk. Då svarar jag att, jo det gör han. Gud har skapat alla språk och därför är de lika värdefulla.”  

Hon sörjer över hur starkt grepp den dåliga självkänslan har om luafolket. Jaiping och hennes team bär ändå hopp om att det långsiktiga arbetet ska bära frukt. Språkarbetet, som har utförts sedan år 2018, har varit ett viktigt vittnesbörd om det egna språkets värde för lokalbefolkningen. 

”Människorna har upptäckt att detta inte bara är ett sätt att tala som landsbygdsborna har utan ett riktigt språk som man kan läsa och skriva”, säger Riikka-Maria Kolkka.  

Att få se sitt eget språk tryckt på papper har framkallat förbluffade blickar och kalla kårar. När en icke läs- och skrivkunnig kvinna från akefolket lärde sig läsa på sitt modersmål, började hon gå igenom Nya testamentet och sade förbluffat: ”Jag har aldrig kommit att tänka på att Gud älskar oss så mycket att han skapade Bibeln på vårt språk.” 

Text och foto: Anna Peltonen

Artikeln publicerades i Mission nr. 4/2023. Beställ tidningen här.