Svart rök tränger ner i lungorna. Röken bolmar ur lerkaminen som är byggd i hörnet av det lilla rummet. I kaminen brinner en öppen eld. Väggarna och golvet är täckta med rödaktig lera och från fönstren kommer endast lite ljus. Stolar finns det inte, i stället ligger kokkärl och vävda korgar på golvet.
Pippa Laukka sitter på golvet omgiven av nepalesiska kvinnor. I det lilla köket har nio kvinnor och flickor trängt ihop sig. En av kvinnorna sträcker fram en bit deg åt Laukka och visar hur man formar bröd som tillreds på spisen. En efter en formas de små bröden i Laukkas händer. Kvinnorna bredvid och uppmuntrar.
Laukka intresserar sig för kvinnornas hälsa och frågar hur inställningen till menstruation är i byarna. Kvinnorna berättar att de inte får tillreda mat till familjen under mensen. Kvinnorna och flickorna måste isolera sig i ett skilt rum den tiden på månaden. Laukka lyssnar koncentrerat. I denna by behöver kvinnorna inte gå till så kallade menshyddor som i andra avlägsna byar i Nepal. Trots det finns andra tabun och skadliga traditioner, till exempel barnäktenskap, kvar.
Sedan visar kvinnorna en nässelväxt som växer naturligt i området. Växten utnyttjas i matlagningen, berättar de. ”Visste ni att nässlor även är till nytta under mensen? Den innehåller mycket järn”, säger Laukka. Kvinnorna tar till sig den nya informationen.
Vilka är de största utmaningarna gällande kvinnors rättigheter? Svaret är entydigt: utbildning har inte varit tillgängligt för kvinnor och många av kvinnorna i rummet har inte kunnat gå i skola. Och när de inte har någon utbildning är möjligheterna att försörja sig mycket begränsade.
Dåliga vägar
Resan till distriktet Jajarkot i västra Nepal och det rökiga köket i byn Lotpakha är inte lätt. Först måste man flyga från Kathmandu till gränsstaden Nepalgunj. Därifrån startar en över sex timmars bilresa norrut. Smala och slingrande bilvägar går igenom ett naturskyddsområde där den största tigerpopulationen i Nepal lever.
Ju längre bort från tätorterna vägarna går, i desto sämre skick är de. I Jajarkot finns det på varje kilometer ett stort antal jordskred.
”Det här är en riktig off‐road! Här finns jordskred och vägen är så smal att det är bra om en bil kan passera. Bredvid finns ett stup på hundratals meter. Men vi har en duktig nepalesisk chaufför, så det känns lugnt och tryggt”, säger Laukka under en skumpig bilfärd.
För nepaleser är det vardag med svåra resor, de försvårar eller i värsta fall förhindrar tillgången till offentliga tjänster och marknader.
När vägen tar slut är det dags att gå en timme på en liten stig till höglandet. Runtomkring ser man bergsområdets fantastiska vyer och terrassodlingar. Hit har Pippa Laukka kommit för att bekanta sig med den nepalesiska organisationen Group of Helping Hands (Sahas) utvecklingssamarbetsprojekt som började år 2021. Arbetet stöds av Finska Missionssällskapet.
Missionssällskapet har en lång historia tillsammans med Sahas. Det nya projektet koncentrerar sig på att hjälpa de mest utsatta människorna i Nepal, de som inte nås av någon annan hjälp eller statliga tjänster. Målet är att lära människorna att anpassa sig till följderna av klimatförändringen.
Säker tillgång till mat endast en månad i året
En av målsättningarna med arbetet är att 70 procent av kvinnorna inom ramen för arbetet i slutet på år 2025 ska ha bättre matproduktion, inkomster och näring. Man strävar till detta genom att ge kvinnorna olika sorts inkomstkällor, till exempel genom att utnyttja hållbara odlingsmetoder och grödor.
Men det är ännu en lång väg till år 2025. I byn Lotpakha bekantar vi oss med hur ett nyligen påbörjat utvecklingssamarbete ser ut. Pippa Laukka frågar medlemmarna i den byagrupp grundats inom projektet, vad som gör dem lyckliga?
”Rena kläder och god mat”, konstaterar Lila Shahi som sitter med de andra kvinnorna i en ring.
”När vi gjorde en kartläggning av utgångsläget, upptäckte vi att 40 procent av familjerna i byarna har tillräckligt med mat för endast 1–3 månader om året, genom sin egen jordbruksproduktion”, säger Sahas projektkoordinator Maniksha Acharya.
”Nästan 50 procent hade tillräckligt med mat bara för 4–6 månader, vilket inte heller är ett bra resultat”, fortsätter Acharya.
I projektet kommer det att bildas 45 kvinnogrupper där största delen av kvinnorna kommer från olika minoritetsgrupper, som till exempel daliter från Nepals så kallade lägre kast.
Effekterna av klimatförändringen märks redan nu i dessa familjers liv: detta år var monsunregnen i Nepal kraftigare än tidigare och ledde till jordskred som stängde av flera vägar. Osäkra och varierande väderförhållanden påverkar direkt jordbruket och leder till små skördar.
Jordbruket blir allt svårare
Lila Shahi vet inte sin egen ålder, hon tror sig vara kanske 50 år gammal. Shahi berättar att hon blev bortgift då hon var bara 12 år gammal.
”Jag gick aldrig i skola eftersom det inte fanns skolor här när jag var ung. Jag kan endast skriva mitt eget namn.”
Nu är situationen gällande skolgång redan lite ljusare: alla flickor som vi träffat i byn går i skola, trots att skolorna lider av låg undervisningsnivå och lärarnas frånvaro.
Shahis familj får sitt levebröd från jordbruket – och det har blivit allt svårare för varje år.
”Det finns inte tillräckligt med mat. Från våra egna odlingar får vi endast mat för en månad. Min man har varit tvungen att åka till Indien för att jobba så att vi har råd att köpa mat.”
Kvinnan tar upp utmaningarna inom jordbruket: då det inte är monsunperiod lider de av torkan och det finns inte tillräckligt med vatten för odling. Å andra sidan kommer regnen mer oregelbundet. Förra regnperioden regnade det ovanligt mycket och regnet förstörde risskörden.
”Odlandet har blivit svårare för varje år. Det här året var svårare än ifjol.”
Shahi pekar mot kullen där det tidigare fanns en vattenpunkt. Nu har jordskred förstört den.
Behovet för utvecklingssamarbete är stort
En gemensam önskan hos byborna är att jordbruket i området ska utvecklas och bli mera produktivt. Och vad önskar Shahi själv?
”Jag vill se byborna lyckliga. Vi vill lära oss färdigheter som vi verkligen kan utnyttja.”
I utvecklingssamarbetet som Missionssällskapet stöder vill man vara säker på att de kommunala myndigheterna är delaktiga i förändringen genom att stödja byarna och intressera sig för klimatförändringens effekter på området.
”Vi är bara här i fyra år, men de kommunala myndigheterna och byborna blir kvar och fortsätter att kämpa med problemen efter det. Därför måste arbetet bli hållbart”, säger Acharya.
Pippa Laukka har nu fått uppleva hur stort behov det är av utvecklingsarbete i västra Nepal, som är bland landets minst utvecklade områden.
”Tidigare räckte maten för en längre tid men nu äter många familjer bara två måltider i stället för tre och maten är också ensidigt och näringsfattig. Situationen är verkligen alarmerande och det syns till exempel att barnens tillväxt är långsammare”, beskriver Laukka.
Hon berättar hur hon med sina egna ögon har sett hur människorna i de avlägsna byarna i Jajarkot är marginaliserade och inträngda i ett hörn. Då människor är så marginaliserade och ovetande om sina egna rättigheter är det svårt att driva förändring i det egna samhället.
”Därför är behovet av utvecklingssamarbete livsviktigt. Samtidigt var jag imponerad över hur ihärdiga och flitiga dessa människor var. De har alltid levt i utmanande förhållanden och om deras attityd ska beskrivas med ett ord, skulle det vara mod.”
Text: Mimosa Hedberg
*** Med stöd av Finlands utvecklingssamarbete ***
