I Senegals lutherska kyrka finns starka traditioner av frivilligarbete, vilket underlättar kyrkans ekonomiska självständighet från Finska Missionssällskapet. Även muslimer kan engagera sig som frivilliga i församlingen – i Senegal ses människan först och främst som Guds avbild, inte som kristen eller muslim.
François Thiam, vice president för Senegals lutherska kyrka, tar emot gåvor från församlingar och kyrkliga organisationer under kyrkans skördehögtid.
Text och foto: Heli Vuohelainen
– När Missionssällskapets finansiering upphör är det inte en kris, utan en möjlighet att bygga nytt, säger pastor François Thiam, vice president för Senegals lutherska kyrka.
Kyrkan har vuxit fram ur Missionssällskapets arbete, som inleddes i Senegal år 1974. Nu, drygt 50 år senare, förbereder sig kyrkan och Missionssällskapet tillsammans på att det ekonomiska stödet avslutas år 2028.
– Jag ser det som att Missionssällskapet är mamman och kyrkan barnet. I början är det viktigt att mata och skydda barnet, men nu är det dags för oss att börja gå själva, säger pastor Ibou Diouf, som har följt Missionssällskapets arbete från början. Han deltog redan i läsundervisningen som hölls av de första missionärerna såsom Maj-Britt Sandvik.
– Även om vi är en kyrka som vuxit fram ur Missionssällskapets arbete, är vi först och främst Jesu kyrka. Och när Gud är med oss, klarar vi oss, tillägger Ibou.
François Thiam är pastor i Thiadiaye församling och kyrkans vice president. Här spelar han gitarr vid en utbildning för söndagsskollärare i Thiadiaye.
Ekonomisk självständighet i fokus
Senegals lutherska kyrka har länge arbetat tillsammans med Missionssällskapet för att stärka sin ekonomiska självständighet så att både centralförvaltningen och församlingarna ska kunna fungera utan extern finansiering.
Kyrkans president Latyr Diouf påminner om att även om pastorernas löner och vissa grundkostnader fortfarande täcks med stöd från Missionssällskapet, är församlingarna redan nu i hög grad ekonomiskt självständiga. De samlar också in medel till kyrkans centralförvaltning – var och en efter sin förmåga.
Kyrkan får även inkomster från en hälsocentral och genom uthyrning av fastigheter. Med stöd från Missionssällskapet har kyrkan utvecklat sin förvaltning av hyresintäkter och fastigheter, vilket bidrar till fortsatt ekonomisk utveckling.
– Att ta hand om ekonomin är viktigt, eftersom det ger oss möjlighet att göra lärjungar – att vägleda människor att följa Jesus, säger François Thiam.
– När finansieringen minskar måste vi fundera på vad som är allra viktigast, och skala ner verksamheten och personalen därefter. Församlingarnas pastorer och frivilliga kan ta ansvar för uppgifter som tidigare skötts av centralförvaltningen.
Ibou Diouf tillsammans med församlingens arbetshäst. Ibou kom till tro i slutet av 1970-talet och har sedan dess arbetat inom Missionssällskapets och kyrkans verksamhet – först som lärare i läskunnighet och kateket, senare som evangelist och pastor.
Församlingarna samarbetar
Senegals lutherska kyrka har 14 församlingar och uppskattningsvis 7 500 medlemmar, varav de flesta är fattiga landsbygdsbor. Man kan därför inte förvänta sig stora ekonomiska bidrag från medlemmarna.
En viktig del av kyrkans självständighetsprocess är att inspirera och utrusta församlingsmedlemmarna att bidra till sin församling – inte bara med gåvor, utan också genom sin arbetsinsats.
Förutom att utveckla centralförvaltningen har Missionssällskapet under de senaste åren stöttat olika former av verksamhet som skapar inkomster. Församlingarna har fått startkapital för mikrolån, som de kan bevilja till församlingsmedlemmar i området. Låntagarna betalar tillbaka med ränta, vilket gör att församlingen kan låna ut pengarna igen och samtidigt få inkomster.
Församlingarna har själva fått välja vilka projekt de vill satsa på för att generera framtida inkomster. Med hjälp av extra finansiering har man till exempel startat jordbruk eller getuppfödning – verksamheter som kräver församlingsmedlemmarnas arbetsinsats.
Den nyaste församlingen ligger i östra Senegal och har under ledning av pastor Ibou Diouf arbetat helhjärtat för att lyckas både ekonomiskt och andligt. Församlingen i Tambacounda använde Missionssällskapets stöd till att starta jordbruk. Redan under det första året gav det resultat: från en säck majs fick man 39 säckar skörd, och från en säck jordnötter 12 säckar.
– Vi har förenat evangelisation och arbete. Församlingsmedlemmarna samlas på fälten ett par dagar i veckan, och samtidigt kan vi undervisa särskilt ungdomarna i kristen livsstil. Med inkomsterna från jordbruket kan församlingen finansiera evangelisation, diakoni och bygget av en liten kyrka, förklarar Ibou.
Nu är det vår tur att sända människor vidare.
Pastor Birame Faye ringer i kyrkklockorna före gudstjänsten i Loul Séssènes kyrka.
Frivilliga mättar den andliga hungern
Kyrkans framtid ser ljus ut, eftersom frivilligarbete redan har starka traditioner i församlingarna. Till exempel finns det omkring 40 frivilliga söndagsskollärare.
Frivilliga lekmän håller gudstjänster i kapellförsamlingarna när pastorn är på annat håll. Varje församling har nämligen bara en pastor, som turas om att hålla gudstjänster i olika kapell – i större församlingar kan det finnas flera kapell, som i Ngayokhème där det finns sex stycken.
Även inom diakoni, evenemangsplanering och evangelisation finns många frivilliga. När det gäller evangelisation finns mycket att göra i Senegal, där endast ett par procent av befolkningen är kristna.
– Evangelisationsarbetet har stor potential, eftersom det både i vår kyrka och bland icke-kristna runt omkring oss finns en tydlig andlig hunger. Kyrkan behövs för att kristna ska växa i sin tro och muslimer ska hitta Kristus, säger François Thiam.
Han och Ibou Diouf räknar inte arbetstimmarna när de evangeliserar – ett arbete som Ibou kallar kyrkans lungor.
Liksom många andra i Senegals lutherska kyrka är både François och Ibou födda muslimer. Ibou konverterade till kristendomen i slutet av 1970-talet, och den yngre François på 1990-talet. De finländska missionärerna har haft stor betydelse i deras liv.
– Nu är det vår tur att sända människor vidare. Kanske behöver mamman sitt barn en dag: kanske reser någon från Senegal som missionär till Finland, funderar Ibou.
Madeleine Kama och Catherine Sokhna Ngom berättar att de ägnar åtminstone söndagarna åt kyrkans arbete – ofta även lördagskvällarna.
All fritid ägnas åt kyrkans arbete
Med ett färgglatt tygpaket i händerna berättar Catherine Sokhna Ngom för församlingen i Dakar att ett ungt par har valt just detta tyg till sitt bröllop. Det är en viktig nyhet – enligt traditionen köper kvinnorna som deltar i bröllopet samma tyg och syr eller låter sy festklänningar av det.
Samtidigt går Catherine igenom andra aktuella frågor i församlingen. Hon har redan varit aktiv under gudstjänsten, då hon översatte pastorns predikan från franska till sereer och uppmuntrade församlingsmedlemmarna att ge kollekt för skördehögtiden – en kollekt som Catherine själv har organiserat i Dakar och som samlats in under året vid gudstjänster och olika evenemang.
Efter gudstjänsten hinner Catherine sätta sig ner en stund och berätta hur hon kom med i arbetet i den lutherska församlingen i Dakar.
– Jag flyttade till huvudstaden 2011 för att studera personaladministration vid universitetet. Nu arbetar jag inom livsmedelsbranschen. Min pappa är katolik och min mamma lutheran, och här i Dakar började jag gå på gudstjänsterna i den lutherska kyrkan, berättar Catherine.
Så småningom ville hon engagera sig mer, och idag hjälper hon pastorn under gudstjänsterna, är med i diakonikommittén och leder bibelstudiegruppen när det är hennes tur.
När jag frågar varför hon är så aktiv, har Catherine svårt att sätta ord på det. Då sätter sig hennes vän, svägerskan Madeleine Kama, bredvid och hjälper till.
– När man tror på Jesus och ser ett behov, vill man hjälpa till, säger Madeleine, medan Catherine nickar instämmande.
Madeleine är också frivillig i kyrkans arbete. Hon ansvarar för studenthemmet som drivs av kyrkans kvinnoförening och är kassör för församlingens inkomstskapande verksamhet – i praktiken håller hon koll på mikrolånen som församlingen beviljar.
– All min fritid går åt till kyrkans aktiviteter. Det som motiverar mig är att församlingen utvecklas och når nya medlemmar, säger Madeleine.
Efter gudstjänsten stannar Catherine Sokhna Ngom kvar på kyrkans gård för att samtala med andra församlingsmedlemmar. I handen har hon kassaboken där Dakars församling noggrant har bokfört årets insamlingar till kyrkans gemensamma kassa.Ndéye Sene för bok över vad kapellförsamlingens diakonikommitté får i gåvor och vad som delas ut. Familjer behöver diakonalt stöd vid till exempel sjukdom eller dödsfall.
Frivilliga i diakonin – från olika religioner
– Herren Jesus driver mig att göra detta, svarar Ndéye Sene när jag frågar varför hon vill lägga sin tid på frivilligarbete i kapellförsamlingen i Mboyène, som hör till Ngayokhèmes församling.
Ndéye är kassör för diakonikommittén, som samlar in gåvor som hirs, kläder och pengar för att hjälpa behövande. Kommitténs ordförande är Ndéyes son – byns imam och muslimernas andliga ledare.
Det är inte ovanligt att diakonikommittéerna i de lutherska församlingarna består av både lutheraner, andra kristna och muslimer. I Ngayokhèmes tre kapellförsamlingar är imamer engagerade som kassörer eller till och med som ordförande i kommittéerna.
– Här ser man människan främst som Guds avbild, inte som kristen eller muslim. Eftersom diakonin inte är riktad enbart till kristna, har kommittéerna också varit öppna för alla, förklarar församlingens pastor Augustin Diene Sarr.
Människor är vana vid vardaglig religionsdialog, eftersom familjer och bygemenskaper ofta består av både muslimer och kristna från olika riktningar.
– Familjebanden är viktigare än religion. Visst uppstår ibland diskussioner, och det kan vara svårt för en far att acceptera att hans son konverterar till kristendomen, säger Jean Pierre Adama Diouf, en aktiv frivillig i Ngayokhème församling.
Han vet vad han talar om – hans muslimska far tillät honom först inte att gå till kyrkan. Idag är Jean Pierre kateket och sekreterare för diakonikommittén.
– Jesu lärjungar ska förkunna evangeliet och jag vill följa det uppdraget, säger han.
Jean Pierre Adama Diouf med ett av sina sex barn, Mariama. Jean Pierre och hans familj är byns enda kristna. Deras by hör till kapellförsamlingen i Toucar, som i sin tur är en del av Ngayokhèmes församling.
Stöd Senegals lutherska kyrka
Du kan stöda Senegals lutherska kyrka genom att ge en gåva till:
Finska Missionssällskapet
FI38 8000 1400 1611 30
Märk gåvan: S22025
Du kan också ge via MobilePay till numret 50434. Märk gåvan S22025.
