Hoppa till huvudinnehåll Hoppa till sidfot

På fredens väg i Colombia

”Vi behöver er fortfarande och vi är därför väldigt tacksamma för att ni gör våra röster hörda och går sida vid sida med oss”, säger Andrés Alba. Foto: Joanna Lindén-Montes

– Vi måste inse att FARC-gerillans medlemmar är vanliga colombianer, våra systrar och bröder, som vi ska leva sida vid sida med i framtiden, säger fredsaktören Andés Alba, när han besökte Helsingfors för att medverka i festivalen Världen i byn 28.5.

Alba har lång arbetserfarenhet från det mellankyrkliga nätverket för fred, DiPaz. Han vet att försoning kräver tid, samarbete och förlåtelse. Han säger att utmaningarna är många men inte oöverkomliga. Han har redan sett ljusglimtar på vägen:

– Ett exempel är den dialog som många kristna colombianer och feminister för med FARC just nu. De bygger nya nätverk i landet.

Fredsavtalet som ingicks i december 2016 har ingjutit hopp i landet. Alba vittnar om glädjen men berättar också om befolkningens oro:

– Det finns fortfarande beväpnade grupper som inte är med i fredsavtalet. Människorättsaktörer som påverkar i fredsprocesserna och försvarar krigens offer dödas fortfarande.

Hemvändande gerillasoldater

FARC lovade att lägga ner sina vapen senast 30 maj. Eftersom processen dragit ut förhandlade FARC och regeringen om en förlängd tidsfrist. Colombias president Juan Manuel Santos har meddelat om en tilläggstid på 20 dagar.

– FARC kommer att fortsätta påverka politiskt efter att de lagt ner sina vapen. Det här har varit svårt att acceptera för en del av landets befolkning. Det blir en utmaning för alla när FARC-gerillans medlemmar återvänder till det vardagliga livet på sina hemorter, säger Alba.

Åtgärderna för återgång till en normal vardag i de värst drabbade områdena är också försenad.

– Det betyder att civilbefolkningen fortfarande lider. I till exempel Chocó saknas ofta el och grundläggande service.

En stor del av Colombias befolkning är helt ovetande om den nöd som pågår i till exempel Chocó. Inkomstklyftorna i landet är enorma: en procent av markägarna äger över hälften av odlingsarealen i landet, medan över hälften av hushållen på landsbygden lever i fattigdom. Majoriteten av Colombias sex miljoner interna flyktingar är bönder.

– Befolkningen är tudelad. De välbärgade invånarna i städerna vet sällan något om den överlevnadskamp som den fattiga befolkningen, speciellt kvinnorna, fört alla dessa år. Det här skapar motsättningar, säger Alba.

Evenemanget ”Finns det hopp för fred i Colombia?” fyllde Lavaklubi vid nationalteatern i Helsingfors 28.5. Från vänster: Timo R. Stewartin, Andrés Alba (tolkad av Tapio Leskinen och Teija Potenze), Ann-Sofie Stude, Sirpa Mäenpää och Lea Pakkanen. Foto: Joanna Lindén-Montes.

Markstölder i krigets skugga

Ungefär åtta miljoner hektar mark har övertagits illegalt i Colombia.

– Markrättigheterna är en kärnfråga i den långa konflikten. Det finns 42,3 miljoner hektar odlingsmark i Colombia.  Cirka 80 procent av marken används av multinationella bolag. Trots att det finns goda förutsättning för att befolkningen skulle kunna odla och producera sin egen mat importerar man största delen av alla livsmedel. Just därför är landreformen den första punkten i fredsavtalet. Den stora utmaningen blir verkställandet!

Sirpa Mäenpää, expert på fredsmäkling vid Finlands utrikesministerium, säger att det är vanligt att markägarfrågor blir centrala i fredsavtal. Colombia är ett lyckat exempel på hur kvinnor lyckats bli involverade i fredsprocessens olika skeden.

– Hälften av dödsoffren är kvinnor. Regeringens och FARCs kvinnliga representanter kom överens på många punkter i fredsförhandlingarna, eftersom de förstod hur kriget påverkat kvinnornas vardag och sett nöden på nära håll, inflikar Alba.

Ann-Sofi Stude, koordinator i frågor gällande kvinnor, fred och säkerhet vid utrikesministeriet, säger att det är viktigt att kvinnornas deltagande inte begränsas.

– De måste också vara med och diskuterade ekonomi och avväpning. Undersökningar visar att det är 35 procent sannolikare att fredsavtal håller i minst femton år om kvinnor deltar i fredsprocesserna, säger Stude, och tillägger att Colombia saknar en egen nationell verksamhetsplan för kvinnor, fred och säkerhet.

Kvinnorna känner gräsrötterna

Globalt sett måste kvinnor ges möjlighet att delta i fredsförhandlingar på lika villkor som männen. Det här är enda möjligheten för en hållbar fred i konfliktområden. Idag utesluts ändå kvinnor för det mesta ur fredsförhandlingar.

– Om kvinnorna inte deltar i fredsprocesserna, beaktas inte heller deras synpunkter.  Till exempel stärkande av kvinnornas ekonomiska kapacitet samt politiskt och samhälleligt deltagande är betydande för hållbar fred, säger Rolf Steffansson, Finska Missionssällskapets direktör för utrikesarbetet.

– Kvinnornas låga deltagande i fredsarbete beror delvis på deras svaga ställning i samhället. I många u-länder har kvinnans plats traditionellt varit hemmet, inte ute i samhället och i påverkansarbete. Kvinnors låga utbildningsnivå påverkar också deras förmåga att delta i fredsarbete, säger Steffansson.

Fredsavtalet måste gynna de fattiga

Lea Pakkanen, fredsexpert vid Finska Missionssällskapet, besökte Chocó tillsammans med fotografen Meeri Koutaniemi för ett par år sedan. Tillsammans intervjuade de många flyktingar som förlorat både hem och egendom.

– Ojämlikheten i Colombia var chockerande. Huvudstaden Bogotá har alla moderna bekvämligheter, men i Chocó sov många på jordgolv och levde utan el. Det fanns inget vägnät, och människorna tog sig fram i träkanoter de själva gjort. Ojämlikheten och fattigdomen är en grogrund för gerillagrupperna. För att freden ska bli varaktig måste de här människorna få uppleva att fredsavtalet gynnar dem personligen, säger Pakkanen.

Provinsen Chocó är rik på guld och mineraler. Gruvindustrin har de senaste åren gjort intrång på lokalbefolkningens mark, vatten och möjlighet till försörjning. Lokalbefolkningen har hamnat i kläm, eftersom staten inte verkställt deras lagstadgade rätt till att äga mark.

– Jag blev påmind om hur viktig mark är för dem som flytt – en jordplätt ger möjlighet till utkomst och ett hem, säger Koutaniemi.

Trump minskar stödet

– Colombia behöver också i fortsättningen ekonomiskt stöd från utlandet. Det är oroväckande att se hur president Donald Trump minskar USAs stöd till Colombia, säger Pakkanen.

– Finska Missionssällskapet hjälper främst i Chocó, där befolkningen lider mest. Vi hjälper dem med jordägande och markrättigheter. De internationella organisationernas närvaro är viktig i området. De utsändas ansikten är annorlunda och skyddar oss, säger Alba.

Colombia är ett djupt sargat land. Alla som förlorat en anhörig behöver få reda på vad som hänt för att komma till ro. Folket törstar efter sanning och måste garanteras att det som skett aldrig kommer att upprepas igen. Den mest omedelbara nöden måste också stillas: den fattiga befolkningen måste få nya möjligheter att försörja sig efter åratal på flykt.

 

Foto: Meeri Koutaniemi
Meeri Koutaniemi besökte landskapet Chocó i Colombia år 2015 på uppdrag av Finska Missionssällskapet. Hon berördes av de interna flyktingarnas enträgna kamp för rättvisa. Foto: Ari Vitikaine. Foto: Ari Vitikainen

Finska Missionssällskapet i Colombia

  • Finska Missionssällskapet är med och bygger upp ett fredligt samhälle i Colombia tillsammans med Lutherska världsförbundet och Colombias lutherska kyrka, bland annat genom nätverket DiPaz.
  • Sällskapet stöder människorättsarbetet i Colombia. Urfolk och afrocolombianer får hjälp med att återta sin mark genom påverkansarbete. Fattiga byar får hjälp med utkomst och tillgång på mat tack vare jordbruks- och sysselsättningsprojekt.
  • Den årliga Utjämningskampanjen stöder i år kvinnor i konfliktområden och ger dem möjligheter att delta aktivt i fredsprocesser. Fokus ligger på att skapa försoning mellan offren och dem som stridit i kriget, öka förståelsen för markrättigheter, träna civila i påverkansarbete och ge psykosocialt stöd till krigets offer.
  • Det finns en hel generation i Colombia som aldrig upplevt fred. Nästan 7 miljoner människor har drivits på flykt inom landet och över 260 000 har dött.

Text: Joanna Lindén-Montes och Minna Havunen, Finska Missionssällskapet

Texten har publicerats i Fredsposten 2017.