I dag har Missionssällskapet via flera kanaler bett om information om eventuella övergrepp av barn eller andra former av skadlig behandling av barn som kan ha förekommit i vår verksamhets historia. När jag började som verksamhetsledare sommaren 2023 fick jag kontakter som väckte olika frågor om Missionssällskapets förflutna. Jag trodde att händelserna hade blivit fullt utredda och hanterade redan för årtionden sedan – smärtsamma delar av Missionssällskapets historia. Det verkar nu som om så kanske inte är fallet.
Vi anser det möjligt att det finns händelser i Missionssällskapets förflutna som vi inte har fått kännedom om, eller som inte utreddes tillräckligt på den tiden. Det får inte finnas hemligheter kopplade till vår verksamhet – inte ens när de gäller det förgångna.
Missionssällskapet vill skydda de människor som finns inom vår verksamhet. Det gäller också dem som i det förflutna har varit en del av vårt arbete. Vi vill främja barnskydd och förverkligandet av barnens rättigheter. Därför vill vi att allt som rör vårt förflutna ska komma fram. Om fel har begåtts tar vi ansvar för dem. Framför allt hoppas vi att offren för eventuella övergrepp blir hörda och att de kan få avslut och ro. På mina egna vägnar och på Missionssällskapets vägnar vill jag uppriktigt be om ursäkt till alla som inom Missionssällskapets verksamhet eller i missionens namn på något sätt utsatts för maktmissbruk eller annan form av skadlig behandling.
Omfattningen och genomslagskraften av Missionssällskapets arbete, liksom vårt engagemang för människor i de mest utsatta positionerna, skapar en särskild skyldighet till öppenhet och transparens. Även möjligheten att det kan ha funnits fler oklarheter eller fel än vad som tidigare varit känt förpliktar oss att ta reda på mer. Vi vill veta om det fortfarande finns något vi kan göra. Det är också viktigt att varje person kan bli hörd och bemött i sin egen sak.
Att granska missionens förflutna är en aktuell fråga internationellt
Under de senaste åren har missionens historia granskats kritiskt på olika sätt. Denna internationella bearbetning har bland annat rört relationen mellan kristen mission och kolonialismens arv samt etiska självutvärderingar av missionens maktstrukturer och arbetssätt. I takt med att kristendomens tyngdpunkt har förskjutits alltmer mot det globala syd har frågan om lokala samhällens egen handlingskraft fått ökad betydelse. Den kritiska granskningen har skett både genom teologisk reflektion och genom att undersöka praktiskt arbete. På Missionssällskapet har kritiska reflektioner kring det förflutna lett till förändringar i partnerskapsrelationer och beslutsstrukturer.
Den kritiska granskningen av det förflutna har framhävt inte bara det som behöver utvecklas, utan också det goda som uppnåtts genom samarbete inom mission, mellan kyrkor och mellan kristna. Reflektionen har stärkt utvecklingen av jämlika partnerskap gällande missionen. Mission är Guds arbete i världen; den sker i alla riktningar – det är ”mission från marginalerna”, där rösten tillhör dem som tidigare var åsidosatta. Partnerskap, rättvisa och lokalt ledarskap beskriver den gemensamma visionen som Missionssällskapet och dess partner delar om hur vi vill bedriva vårt arbete.
Vid sidan av granskningsarbetet kring missionens strukturer har enskilda mänskliga berättelser kommit fram. Personliga berättelser gör stora strukturella frågor begripliga på mikronivå. I dessa berättelser har minnena fungerat som ett sätt att förstå och bearbeta upplevelser. De som arbetat inom mission eller varit en del av dess verksamhetsfält har reflekterat över till exempel sin egen handlingskraft, hur de hanterat svåra situationer och hur de klarat och återhämtat sig. Dessa berättelser fungerar som redskap för att skapa förståelse. Det är viktigt att individers erfarenheter också bidrar till utvecklingen av missionens strukturella dimensioner.
Mission utförs av människor. Arbetet gäller människor. Även i framtiden kommer vårt arbete och våra arbetsmetoder att påverka människor. Därför kan det förflutna inte betraktas enbart genom stora strukturella berättelser – som kristendomens tyngdpunktsförskjutning mot det globala syd – eller enbart genom individuella traumaorienterade överlevnadsberättelser. Det är nödvändigt att behandla båda samtidigt, också i Finland, och att fråga vad detta innebär för framtiden.
Öppenhet, igenkännande och erkännande av tidigare orättvisor, stöd till offer och lärande av det förflutna är avgörande. Om de som upplevt svåra saker inte blir hörda och dessa frågor inte behandlas, förs de oundvikligen vidare från det förflutna till framtiden. Det förflutna är alltid närvarande. Det formar både nutiden och framtiden.
Pauliina Parhiala
Verksamhetsledare
