Hoppa till huvudinnehåll Hoppa till sidfot

Andrey och Christina Heikkilä är redo för nya uppdrag i Latinamerika

Missionärerna Christina och Andrey Heikkilä är redo att ta sig an nya uppdrag i Latinamerika. Under hösten sköter Andrey också verksamheten i Ryssland på distans från Colombia, där de är bosatta sedan augusti.

Andrey och Christina Heikkilä arbetar nu i Colombia. De ser fram emot nya utmaningar. Foto: Anna Lundén

Innan Christina och Andrey Heikkilä började arbeta vid Finska Missionssällskapet levde de vanligt småbarnsliv i Österbotten. Först var det aktuellt med studier, sedan flytt och husbygge. Christina jobbade som kyrkomusiker och Andrey som elektriker.

Andrey berättar hur Gud kallade dem:

– Gud förbereder oss för en viss uppgift. Vi jobbade på i några år, men Herren väckte en längtan i oss och kallade oss väldigt klart och personligt. ”Jag kallar er, följ mig, lita på mig, jag ger er hundrafalt mer av allt: vänner, missionsvänner, familj, upplevelser – ni får se min hand över saker som sker.” Och man förvandlas så småningom och till slut förstår man att man inte kan göra någonting annat utan att det är missionär man ska vara.

Så sändes Christina och Andrey Heikkilä till Ryssland där de under många år har hjälpt kyrkan att utvecklas. Andrey har arbetat med att bygga upp kyrkan, skyddshemmet Dikoni och fonden Kashdijs kapacitet samt med ekonomiförvaltning och utveckling. Christina har arbetat med projektledning. De senaste åren har de jobbat på distans från Österbotten.

Missionssällskapet avslutar arbetet i Ryssland inom år 2022. Ett beslut om detta togs redan år 2017.

Medvandrare för våra samarbetspartner

Christina berättar att de har jobbat intensivt och förberett det sista året i Ryssland, men att avvecklingen av arbetet på grund av Rysslands anfallskrig i Ukraina gått lite snabbare än väntat.

– Efter att jag landat i detta kom en känsla av tacksamhet över att vi har gjort vad vi har kunnat, och nu försöker vi stöda och hjälpa våra samarbetspartner att gå vidare.

Församlingarna de arbetat med är sinsemellan väldigt olika och har behövt hjälp med olika saker.

– I en församling har man behövt stöd med att utveckla verksamheten, i en annan har missionshuset som kan ge hyresinkomster behövt renoveras, i en tredje har vi hjälpt till med att bygga upp församlingens administration. Men arbetet blir ju aldrig klart för mitt i allt byts personalen ut och så får man lösa nya problem.

– Det som är så intressant med missionsarbete är att vi kan planera och fundera, men vi måste också våga se förändringarna som kommer och anpassa oss till dem.

Andrey berättar att arbetet under de sista månaderna handlar om att arbeta med rådgivning och uppföljning.

– Vi håller kontakt med församlingarna och har möten med kyrkoherdar och bokförare, och gör ännu små justeringar. Vi ser stora förändringar i många församlingar, till exempel församlingen i Kazan, och fonderna Dikoni och Kashdij. De är nu självständiga och klarar sig helt på egen hand. Under det här året övergår vårt samarbete steg för steg i en ny form som vi kallar för fellowship. Fellowship innebär att vi håller kontakt via olika nätverk som Lutherska världsförbundet eller mellankyrkliga avtal.

Vi kan lämna det vi inte vet i Guds hand

Christina säger att rikedomen i att upptäcka och dela med varandra är något hon kommer att ta med sig från åren i Ryssland.

– I Ryssland har vi lärt oss att mötas och brygga broar. När vi möts får vi ge och ta emot mycket. Det finns en stor rikedom i olika kulturer. I Ryssland har vi arbetat i flera geografiska områden och med många olika språk.

Annat hon kommer att ta med sig är vetskapen om att de kan planera och fundera själva, men att det finns en trygghet i att de kan lämna det de inte vet i Guds hand.

– Gud ger oss svaren och det är underbart att se de små miraklen som sker på arbetsfältet. Det kan vara människomöten eller möten i församlingar som man knappt märker, men så inser man att det här ordnade Gud på det här sättet.

Hon erkänner att hon är bra på att oroa sig och planera, men försöker hela tiden lära sig att lita på Gud.

– Han säger att vi får gå i hans förberedda gärningar och det har vi fått gå i alla dessa år. Men det betyder inte att allting skulle gå som smort när man vandrar med Herren. Ett liv med Herren betyder att vi får lära oss att lita på honom ännu mera när allting går bra, men även när det känns jobbigt. Det kommer utmaningar, men vi vet att vi har Herren med oss.

Andrey predikar i Syktyvkar församling. Foto: Finska Missionssällskapet

Barnen ser fram emot nya äventyr

Familjen Heikkilä har tre barn, Timoteus (17), Anastasia (15) och Evelina (12).

Christina berättar att hon och Andrey började med att höra med barnen om de är med på att flytta till Sydamerika.

– Om vi fortsätter vårt arbete någon annanstans så vill vi göra det som familj. Vi har upplevt en väldigt stark Guds ledning under den här turbulenta våren.

Andrey berättar att barnen ser fram emot nya äventyr.

– Vår son Timoteus sade: ”Varför inte, det är klart att vi far.” Våra barn har i sig det här med att man ska bryta gränser och bryta kulturmönster. De tackar ja till möjligheterna att gå utanför sina bekvämlighetszoner.

Det vi lärt oss kommer till nytta

För föräldrarnas del kommer arbetet att se ganska lika ut som nu. Andrey kommer dock att få ett större arbetsområde eftersom där ingår tre länder: Bolivia, Venezuela och Colombia.

– Jag kommer liksom tidigare att jobba med ekonomi och god förvaltning. Det handlar om att bygga upp kyrkan, utveckla olika verksamhetsformer och arbeta mot korruption. Latinamerika är ett intressant område med arbete för fred och försoning, kyrklig verksamhet och pojkhemmet i Venezuela där verksamheten liknar det vid skyddshemmet Dikoni. Vi kommer att jobba bland annat med barnskyddsfrågor. Det vi lärt oss genom det framgångsrika arbetet vid Dikoni och Kashdij-fonden kommer till nytta.

Christina fortsätter:

– I alla tre länderna kommer vi att arbeta med den lokala evangelisk-lutherska kyrkan. Det handlar om små minoritetskyrkor. I Bolivia verkar kyrkan bland ursprungsbefolkningen.

– Och så är vi ju inte jättebra på spanska heller när vi anländer så det hjälper att lyssna, säger hon med ett skratt.

Vi litar på att de tar hand om oss

Familjen bor nu i staden Medellín. De ser fram emot att bo i ett land där det alltid är varmt.

Andrey och Christina oroar sig inte för säkerheten i sin nya hemstad. Enligt dem har Medellin varit en väldigt otrygg stad, men situationen har förbättrats radikalt och numera är staden en av de säkrare i Latinamerika. Säkerhetsläget skiljer inte mycket från Moskva eller Sankt Petersburg.

Det är när man rör sig utanför städerna som man måste planera rutten noggrant på förhand. Colombia är det land i världen som har näst mest landminor utplacerade, så man måste hålla sig till allmänna vägar.

– Men Missionssällskapet har bra säkerhetsrutiner: vi har en säkerhetschef och en regionchef, och våra lokala samarbetspartner har bra koll. Vi kan lita på att de tar hand om oss.

Nytt språk och nytt sammanhang

Andrey ser fram emot språket och kulturen i Colombia. Han avslöjar att han och Christina lär sig språk på olika sätt.

– Christina tycker om kurser och om att studera. Jag i min tur lär mig medan jag lagar mat tillsammans med andra eller sitter och samtalar på caféer eller i bussar.

Christina lockas av den varierande och fina naturen.

– Med barnen har vi pratat om matkulturen som vi ser fram emot att få uppleva. Själv hoppas jag också kunna fortsätta min hästhobby där.

Avslutningsvis vill Christina och Andrey be om förbön.

– Då vi haft det som allra kämpigast har vi blivit burna av era förböner. Bönens makt ska aldrig underskattas, den är jättestor.

Text: Ann-Kristin Åvall

Artikeln har ingått i tidningen Mission, som är gratis och kan beställas här.