”Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka i Ryssland smakar och doftar, här kokar och bakar man, här predikas Guds ord. Vi ger utrymme för genuin bön och mänskor kan vid behov övernatta i kyrkan”, säger biskop Aarre Kuukauppi. ”För många är kyrkan ett andra hem. Här finns vännerna och hjälp i nöden.”
Biskop Aarre Kuukauppi möter oss informellt i Keltto kyrka utanför S:t Petersburg.
”Förlåt min öppna krage. Den spänner redan – den här tiden på dagen”, skrattar han.
Undra på att Aarre Kuukauppi ibland får andnöd i sin biskopsskjorta. Ingermanlands kyrka är Europas snabbast växande lutherska kyrka, då det gäller antalet församlingar. Biskopens stift är enormt: de 80 församlingarna ligger på ett område som sträcker sig från Karelen och Murmansk till Irkutsk i östra Sibirien. Kuukauppi är en andlig ledare och har lyckats hålla kyrka samman.
Historia i ett nötskal
Ingermanlands kyrka har finska rötter: Finnar, främst från Karelen och Savolax, flyttade öster om Finska viken för att odla den goda jorden. Den första lutherska församlingen grundades redan år 1611. Efter freden i Stolbova år 1617 införlivas Ingermanland och en stor del av Baltikum med Sverige.
Peter den store erövrade Ingermanland i början av 1700-talet och ingermanlänningarna var med om att bygga den nya huvudstad, S:t Petersburg. Samma år 1703, som huvudstaden grundades, startade också en finsk-svensk församling i huvudstaden. De ryska myndigheterna förhöll sig positivt till lutheranerna.
Då Finland införlivades med Ryssland år 1809 uppstod en nära kontakt mellan Finlands kyrka och Ingermanlands kyrka. Församlingsverksamheten var aktiv och det fanns tusentals lutherska söndagsskolor på området.
Revolutionen 1917 förändrade allt. Kyrkornas egendom nationaliserades. Under Stalins tid fängslades, deporterades och sändes 60 000 ingermanlänningar till tvångsarbete. I sextio år höll kvinnorna kyrkan vid liv.
Etnisk kyrka blir mångkulturell
Då f.d. Sovjetunionen öppnade sig för yttervärlden väcktes ett stort intresse för området såväl i Finland som i andra länder. Många församlingar och kyrkliga organisationer har aktivt deltagit i Ingermanlands kyrkas arbete. Kyrkan koncentrerade sig först på fennougriska folk, men numera representerar församlingsborna så gott som alla nationaliteter i den Ryska federationen.
”Det är viktigt att kunna sjunga och be på sitt eget modersmål. Men kyrkan agerar inte för att främja någon speciell etnisk grupps rättigheter, utan för att befrämja evangeliet”, påminner biskop Aarre Kuukauppi.
Sex timmars flyg till kyrkomötet
Hur kan biskopen administrera ett så stort område som Ingermanlands kyrka?
”Det är svårt. Avstånden är enorma. Då man t.ex. samlas till kyrkomötet flyger en del delegater sex timmar från sina hemorter till S:t Petersburg, där kyrkans centralkansli befinner sig. Dessutom blir det dyrt.”
Den teologiska utbildningen vid kyrkans teologiska institut i Keltto är en viktig gemensam faktor. Här träffas och utbildas kyrkans hela personal och kan utbyta erfarenheter och känna samhörighet med varandra. Ett gott beslut var att inte sända folk utomlands för att studera.
”Det skulle behövas ännu ett utbildningscenter och flera prosterier, som kunde axla ansvar”, säger biskopen. ”Men det är svårt att grunda nya prosterier, eftersom de inte har partners, som stöder dem finansiellt i början.”
Vem vill stöda Sibirien?
Avlöningen av kyrkans 90 lokala präster är ett ständigt problem. Lönen, som är under 200 euro i månaden, tvingar många präster att jobba på halvtid med något annat eller extraknäcka t.ex. som nattvakter 2-3 gånger i veckan. Biskopslönen vill Kuukauppi inte höja: ”Jag måste kunna se mina präster i ögonen.”
En del församlingar i Finland ansvarar för prästernas löner i sina vänförsamlingar. Men kyrkans ryskspråkiga församlingar i Sibirien inte har några vänförsamlingar. Finländarna stöder hellre finskspråkiga församlingar i Karelen, som de också kan besöka. För tillfället börjar intresset för Ingermanlands kyrka sina.
Biskop Aarre Kuukauppi reser mycket utomlands för att samla ihop stöd för sin kyrka tills den blir självbärande. Församlingarna försöker dra sitt strå till stacken och betalar en medlemsavgift till centralkyrkan. Men medlemmarna har det ekonomiskt kärvt och det är svårt att hitta inkomstkällor eller starta olika slag av business i Ryssland för att höja graden av självförsörjning.
Paragrafdjungel
”1990-talet var en gyllene tid då man fick ropa ut budskapet på gatan”, minns biskopen. ”Nu finns det många lagparagrafer och kontrollerande ämbetsman som har försvårat situationen. Många små församlingar har inte ännu förstått vad det innebär.”
Kyrkans ledare skall godkännas inför notarie. Nya församlingsledare måste vara starka. Många kroknar under det andliga, juridiska och administrativa ansvaret. I utbildningen måste kyrkan förbereda dem för det stora ansvaret och ta studeranden med till ämbetsverken, för att de skall lära sig hur byråkratin fungerar.
En kyrka som ser ut som en kyrka
”Den stora utmaningen är att få ett eget kyrkorum och en egen präst eller diakon”, förklarar Aarre Kuukauppi. ”En församling som inte har ett kyrkorum, som ser ut som en kyrka, uppfattas som en sekt.” I Ryssland är det förbjudet att delta i sekternas verksamhet.
Kyrkobyggnadsprojekten i Petroskoj och Segezha har tillsvidare haft motvind. Myndigheterna har inte velat ha en lutherska kyrka mitt i staden, Men nu har ministeriet gett grönt ljus och konstaterar att den lutherska kyrkan har ett vedertaget kyrkosamfunds ställning i Ryssland och har rätt att bygga.
Nittio dagars visum
Kyrkan är fortfarande beroende av utländsk personal men visumfrågan är svår för tillfället. En ny överenskommelse mellan Ryssland och EU, som trädde i kraft i juni 2007, har lett till att alla de personer, som inte har officiellt arbetstillstånd tycks endast kunna stanna 90 dagar i landet i ett streck. Detta gäller också de medarbetare, som inbjudits av kyrkan.
Detta kommer att innebära att Finska Missionssällskapet måste finna arbetsuppgifter för sina missionärer i hemlandet under de perioder de inte kan arbeta i Ryssland på grund av den nya visumsituationen.
Finska Missionssällskapet är kyrkans största understödare. Sällskapet har arbetat i Ryssland sedan år 1994 och har förbundit sig att stöda kyrkans personalutbildning, utvecklingen av administration och mission, samt missionsarbetet i centrala Ryssland.
Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrka i Ryssland har nyligen öppnat egna nätsidor www.inkerinkirkko.fi
Kyrkan har dessutom ryska hemsidor www.elci.ru och engelska webbsidor är på kommande.
Ann-Christine Marttinen
